Tag Archives: John Prine

Berörd av John Prine

20 Apr

Mannen med den styltiga gången och den skrovliga rösten är en man att älska.

Mitt i en av hans sånger kommer jag på mig själv med att tänka på kärlek. Även om han inte skriver direkt om kärlek så utstrålar hans musik detta, kärlek och medkänsla med de utsatta. Hans uppenbarelse på scenen stärker denna bild.

Det var sången om vietnamveteranen Sam Stone som väckte min känsla för John Prine. Han är nästan årsbarn med mig själv men jag har alltid föreställt mig honom som yngre. Att han alltid ska se ut som på de första bilderna av honom som jag såg. Att hans röst alltid ska bära fram sångerna med samma tryck, med samma raspiga känsla som på det första albumet.

Men så är ju naturligtvis inte fallet. Förutom åldern är det hans kamp mot cancern som präglat hans senare liv, det visar sig när han kommer in på scenen. Nyanserna i rösten har till en del försvunnit men det finns sätt att kompensera för livets oförskyllda tänder, vilket han tydligt visar under kvällen.

Och kvällen blev, turligt nog för oss i publiken, lång. Han kör på i två timmar, med ganska stor variation i låtutbudet. Här finns senare sånger men många av sångerna kommer från de första albumen, de som väckte mitt intresse. Men det var en sång av lite senare datum, Saddle in the Rain från albumet Common Sense, som för mig blev en av kvällens höjdpunkter. På albumet framför han sången till orkester med blås. Här är det mera naket och då hör man också vilket sug det finns i låten.

Bakom sig har han ett rutinerat gäng musiker som klarar att göra rättvisa åt den låtskatt som är John Prines. Bandet ger honom det stöd han behöver, och mer därtill.

Gitarristen Jason Wilber visar upp mer och mer av sitt kunnande ju längre kvällen lider, och det gäller nästan lika mycket de andra i bandet, Dave Jaques på bas, Pat McLaughlin på mestadels mandolin och trummisen som jag tyvärr inte har något namn på. För duettsång och fiol svarade Amanda Shires.

Det är helt enkelt så att musikerna underordnar sitt kunnande musiken, ett mycket sympatiskt drag. Bob Dylans kompband spelar till exempel ut alla sina kort direkt.

Vad är då storheten, det egna, hos John Prine?

Jag skulle säga att han står med båda benen i countrymyllan men där det sipprar upp lite udda texter med både engagemang och en humanitet som är ovanlig i dessa kretsar och samtidigt melodier som till en del skiljer sig från gängse countrymusik. Kort sagt har det som sipprar fram blivit en egen fåra inom musiken. Och denna fåra bildar ett existentiellt flöde som berört många.

Konserten avslutas till exempel med hans sång till sin pappa om gruvdriften i Muhlenberg County och hur mycket den förstört för människorna som levde i grannskapet. Sången är personlig men har ändå sjungits in av många stora artister. Det är John Prines poesi tillsammans med blandningen av country, visa och, faktiskt, rock´n roll som gör att hans bästa sånger lever sitt eget liv. Och som sådana fastnar i minnet.

Det gör också konserten på Skandiascenen. Det känns som en ynnest att ha fått uppleva denna kväll med John Prine.

Annonser