Tag Archives: Jon Fält

När larmen tystnar – musik av Mattias Risberg

11 Apr

Allvar med glimten i ögat, i ena sekunden dramatik, i nästa komedi.

Det händer på Fasching en vanlig tisdagskväll. Jag följer kompositören och klaviaturspelaren Mattias Risberg med blicken. Han pendlar från djup koncentration till hjärtliga leenden.

När han reser sig från klaviaturen är det för att skapa tystnad när det larm han med hjälp av sina musiker har skapat är som värst. Men bara för en sekund, sedan får våra öron vad de tål igen.

Jag upplever att just kontrasterna är utmärkande för musiken i hans verk ”Mining”, där han tagit intryck från hans uppväxtmiljö vid Stripa gruva i Bergslagen som utgångspunkt.

På Fasching handlar en hel del om tystnaden och larmet. Jag tror att Mattias Risberg vill få oss att förstå att det är två sidor av samma mynt, gruvan och skogen, stressen och lugnet.

Larmet och tystnaden finns runt omkring oss och vi har båda sidor inom oss.

Så när violinisten och marimbaspelaren Josefin Runsteen och trummisen Jon Fält tävlar om vem som kan spela tystast är det både roligt och seriöst, en lek som övergår i allvar. Kontrasterna går i varandra.

Eller när Fredrik Ljungkvist tar i för kung och fosterland i kvällens mest uttrycksfulla solo. Han gör det genom att kasta åt oss en ton i taget. larmet bakom honom stegras och han står där med ett enormt oflyt som han ändå bemästrar, gör något med. Ansträngningen att få oflytet att ändå flyta syns väldigt påtagligt på honom, han grimaserar och svetten rinner. Han förenar staccato med flyt och får oss att förstå att det går.

Jennie Abrahamssons sång är ofta lika enstavig, en stavelse i taget. Det ger eftertryck åt orden men det blir svårare att ge oss en berättelse.

Av de ord jag uppfattar verkar det handla om Mattias Risbergs yttre verklighet, gruvdriften, och kopplingen till vårt inre, att gräva, att borra och att spränga, kanske gränser, gränsen mellan oss själva och verkligheten. Så att vi ska känna oss som en del i både larmet och tystnaden.

”Det är ingenting som tjudrar musiken vid just Stripa”, har Mattias Risberg sagt, underförstått att musiken är gränslös.

Kommen så långt i mina tankar dyker en replik upp från en av mina bordsgrannar på konserten. Han konstaterade helt kort: ”kul musik”. Detta triviala uttalande tar ner mina tankar på jorden. Men våra upplevelser kan leva sida vid sida, rymmas på samma mynt. Musiken har ingen semantik.

En annan bordsgranne uttryckte sin upplevelse som så: ”det känns som att jag börjar bli gammal”. Underförstått: jag förstår inte längre den nya jazzen som kommer fram.

Men den lever ju samtidigt med all annan jazz, det är en del av den musik som existerar nu och som fritt rör sig över gränserna. Alla former får plats och vi behöver inte förstå allt.

Så är det med Mattias Risbergs musik. Den passerar gränser hela tiden. Charles Mingus har nämnts som en inspiratör. Men även rockscenen, jag kan till exempel höra beröringspunkter med King Crimson.

Dessa gränsöverskridanden är raka motsatsen till tendenser i dagens politiska värld, där fler och fler vill skydda gränserna från intrång. Inom musiken överskrider man gränser, nu mer än någonsin.

Och så gör också Risberg. Han gör det med hjälp av slingor som han snitslar på klaviaturen åt sina medmusiker att följa, slingor som ska bilda en grund för dem i deras utflykter.

Eller så lägger han ut stegringar som musikerna följer högre och högre upp i atmosfären. Och där kan vi i publiken höra kontrasterna i ljudlandskapet och följa med på resor där vi inte behöver några pass.

Och musikerna, förutom de nämnda även Dan Berglund på kontrabas och David Stackenäs på gitarr, anstränger sig för oss så att svetten lackar.

Och avslutningsvis dirigerar Mattias Risberg orkestern i ett nummer som enbart består av larm och tystnad, växelvis, i flera minuter.

När jag lämnar Fasching ligger det en uteliggare och sover, inlindad i filtar, utanför Oscarsteatern, och på restaurangerna sitter folk och tar ett sista glas. Nattens tystnad är på väg att lägga sig. Och tisdagen övergår sömlöst i onsdag. Och vi vaknar till stadens larm.

Annonser

En genuint riedelsk kväll på Fasching

6 Mar

För knappt ett år sedan såg jag Georg Riedels då nyskrivna musik framföras på Fasching, men utan nestorn själv i ensemblen. Då hade han påbörjat ett samarbete med vibrafonisten Mattias Ståhl, ett samarbete som nu burit frukt i form av ett nytt album och den releasekonsert som inledde måndagskvällen på Fasching, nu med Riedel själv på kontrabas.

Georg Riedel hade skrivit merparten av kompositionerna som duon framförde (även Ståhl bidrog) och han berättade att det var länge sedan han spelade på duo, faktiskt inte sedan han och Jan Johansson kamperade ihop på 1960-talet.

Den 85-årige basisten inledde konserten med att spela ”walking bass” bakom Ståhls vibrafon. Inte heller det hade han gjort på länge. Han påminde om att det sättet att spela, oftast i bakgrunden, i stort sett var allenarådande för en basist när han började spela jazz.

Och som sagt, numera gör han det nästan aldrig. Jazzen har med åren blivit väldigt mycket mer varierad. En utveckling som passar låtskrivaren Georg Riedel. Ty han älskar att överskrida musikaliska gränser, att ta till sig av andra genrer och göra något eget av det.

Pastischer är något han vurmar för och han hämtar inspiration från många olika musikaliska uttryck. Denna måndagskväll dök Bach upp som inspiratör, och vi kunde höra ekon från Monk, hela tiden med lekfullheten som en grund för komponerandet. Hans experimentlusta kan ibland göra att instrumenten ger sig ut på äventyr men musiken förlorar aldrig sin melodiska grund.

Kompositionerna är en blandning av nya klanger och klanger från fordom. Jag skulle vilja påstå att Georg Riedel funnit den minsta gemensamma nämnaren mellan det komplicerade och det enkla.

Här är det musiken som står i centrum, inte musikernas individuella prestationer (även om musikerna måste prestera på topp för att göra musiken rättvisa).

Detsamma kan sägas om kvällens andra avdelning där pianisten Adam Forkelid skrivit musik för Georg Riedel. Det är ett vågat projekt att skriva musik för en av våra främsta kompositörer och framföra den med maestro själv på kontrabas.

Att ha någon annan i tankarna när man komponerar gör något med musiken, berättade Forkelid. Exakt vad det gjorde med hans komponerande vet jag inte, men det jag vet är att det lät alldeles utmärkt. Kompositionerna kändes faktiskt som systermusik till Georg Riedels kompositioner, utan att förlora sitt eget värde.

Även Adam Forkelid är inspirerad av klassisk musik, till exempel Schostakowitsch, och använde även andra genrer för sin, lite mer pampiga musik. Jag blev både imponerad och påverkad av såväl pianospelet som hans musik. Den var melodisk utan att bli insmickrande och även här blandades dåtid och nutid på ett verkningsfullt sätt.

Konserten avslutades med att de båda konstellationerna slog sig ihop i kvartettformat och kvällens band knöts samman i en reggae. Men när banden syntes fint knutna och man bara väntade på rosetten bröt trummisen Jon Fält in och löste upp alla knutar med sin lekfullhet, ett adekvat slut på en kväll i den musikaliska kreativitetens anda.

Oförutsägbar musik av Georg Riedel

13 Apr

Nykomponerad musik av Georg Riedel. Det stod på menyn denna torsdagskväll på Fasching.

Riedel fanns närvarande och presenterade musiken, men kontrabasen i den ensemble som han satt ihop för att framföra kompositionerna trakterades av Pär-Ola Landin.

Georg Riedel inledde med att berätta för den stora publiken att han inte bryr sig om trender längre när han komponerar, att han inte är rädd för att vara omodern. Och det är möjligt att vissa kompositioner kan upplevas som omoderna, men de flesta känns ändå ganska tidlösa.

Han rör sig ohämmat mellan genrer och ska man säga något som utmärker hans kompositioner så är det att de är oförutsägbara. Här blandas barnviseinspirerade kompositioner med ren punkjazz à la Jari Haapalainen Trio, filmmusik med klezmer, böner med countryinspirerade toner.

Det är en enorm spännvidd, men det som binder dem samman är att all Riedels musik andas. Den känns hela tiden levande, mänsklig.

Här finns alla känslolägen; stilla bön, lekfullhet, ilska och våldsamhet. Musiken böljar från viskande till rytande.

Och musikerna gör musiken rättvisa. Det hörs på publikens reaktioner och det syns på Georg Riedel själv där han sitter vid scenkanten och iakttar och lyssnar. Han ser nöjd ut och ibland lyser han till och med upp i ett leende, som överraskad av kraften i sin egen musik.

Men han kan inte helt hålla sig borta från spelandet utan efter pausen smiter han upp på scenen och framför, tillsammans med vibrafonisten Mattias Ståhl och trummisen Jon Fält, två intima pärlor till kompositioner där Riedels bas och Fälts vispar ger sparsmakat understöd till Ståhl.

Georg Riedel nämner under kvällen Gary Burton som en inspirationskälla och jag kan tänka mig att det gjort att han valt vibrafonen som ett av instrumenten i ensemblen. En annan inspiratör han nämner är Jimmy Giuffre, därav finns den av Fredrik Ljungkvist trakterade klarinetten med i bandet. Bakom pianot huserar Adam Forkelid. Han ser oberörd ut samtidigt som han lägger ut ljudmattor för övriga att röra sig över, lite majestätslikt som om han ägde musiken. Fredrik Ljungkvist kämpar och svettas desto mer med sitt fysiska sätt att spela på klarinetten. Och av Mattias Ståhls kroppsligt kantiga sätt att traktera vibrafonen får man inte lura sig, han kan även spela mjukt. Alla får också framträdande uppgifter i de olika kompositionerna. Det enda jag kanske saknade var rösten från Georg Riedels eget instrument, kontrabasen. Pär-Ola Landin fanns med i bakgrunden men lyftes aldrig riktigt fram som övriga instrument.

Musiken böljade fram och tillbaka, hävde och sänkte sig, ibland kunde den till och med få andnöd. Instrumenten gick i och frigjorde sig från varandra. Det var kärleksfulla möten och smärtsamma farväl. Allt efter noterna från en av våra stora kompositörer, inte bara på jazzarenan.

”Jag komponerar varje dag”, berättade 84-åringen Riedel från scenen. Det är ett av hans andningshål. Och det är vår lycka att han fortfarande andas, precis som hans musik.

Självklar musik med Bobo Stenson Trio

12 Apr

Tänk så självklart allt ter sig när man sitter och lyssnar till Bobo Stenson Trio. Det känns som om man inte behöver något mer, som om allt faller på plats. I alla fall denna tisdagskväll på ett fullsatt Fasching.

Musiken är okonstlad, men samtidigt rik på nyanser.

Melodin står hela tiden i centrum. Bobo Stenson ger den ny lyster för varje gång den återkommer. Han skakar av sig en fras för att ta sig an nästa.

Så enkelt och så oerhört verkningsfullt.

Jag har haft en av mitt konsertlivs största upplevelser tillsammans med Bobo Stensons trio på Fasching. För många år sen.

Musiken är inte lika stormande längre, den har blivit lugnare. Men den är fortfarande lika klar i både tanke och uttryck. Kanske har den kommit ännu närmare livets kärna.

Då var Jon Christensen trummis i trion, numera heter trummisen Jon Fält och han har vält en del av trions uttryck över ända. Jag skulle säga att han sprider den nödvändiga oron i bandet, den som gör trion till något annorlunda.

Han spelar sina trummor som vilket annat instrument som helst, med betoning på spelar. Men han lyckas med konststycket att samtidigt kompa, hjälpa fram, pianot.

Jag har hört Jon Fält i många olika sammanhang men aldrig har hans spretiga spelstil passat bättre än här. Jag skulle vilja säga att han är unik bland svenska trummisar.

Och det märks att Bobo Stenson gillar att spela ihop med honom, han ger Fält stort utrymme att uttrycka sig.

I perioder sitter de båda koncentrerat böjda över sina instrument, ibland tittar de på varandra, utmanar varandra.

Jon Fält använder sin enorma teknik till att göra vågade utflykter i slagverksvärlden, men tajmingen i allt han företar sig är ändå alltid perfekt. jag kan inte förstå hur han bär sig åt, men det är inget att grubbla över, bara att lyssna – och storögt titta.

Och mellan Stenson och Fält står Anders Jormin stadigt med sin kontrabas. Han är kittet i trion, den som håller samman, som understöder. Men det hindrar honom inte att ibland utbrista i uttrycksfulla solon. Och hans växelsång med Fält, med Stensons piano i bakgrunden, var en av konsertens höjdpunkter.

Och över alltihopa lyser Bobo Stenson, för att travestera Povel Ramel, en annan av våra musikaliska genier. Jag tror inte att det finns en mer uttrycksfull pianist i Sverige, ja, i Europa, än Bobo Stenson. Ibland känns det som om jag upplever något mer än musik när jag lyssnar till honom, någon slags förhöjd livskänsla.

I dessa tider av fake news, närmare sanningen än den stund man lyssnar till Bobo Stenson Trio kanske man inte kommer.

Mot okända mål med ”Life & Other Transient Storms”

11 Feb

Somliga skulle kalla musiken som ”Life & Other Transient Storms” framför för kakafonier. I och med att musikerna i bandet inte har någon melodi att samlas kring så spelar egentligen var och en för sig själv. Ändå låter det på något sätt som en sammansvetsad enhet.

Och det beror säkert på att de har vissa strukturer som de kan enas kring under resans gång. Det är strukturer snarare än det melodiska som är kärnan i deras musik.

Det går upp och det går ner, ibland spelar alla samtidigt, ibland är det en som drar lasset, men så bryter någon annan in och drar musiken åt något annat håll.

Om man kan kalla musiken amelodisk så kan man också kalla den dynamisk.

Musikerna tittar i stort sett aldrig på varandra, undantaget när trummisen Jon Fält kör sina värsta hyss. Men de behöver inte titta då de lyssnar desto intensivare på varandra, lyssnar vart musiken är på väg och överväger om man ska gå med eller ta en annan stig.

Bandets mest frenetiska musiker håller till bakom kontrabasen och heter Torbjörn Zetterberg. Han lyssnar till övriga i bandet, men också väldigt ingående på sig själv, dubbelvikt över basen och med huvudet i närkontakt med strängarna. Och när han drar med stråken kan han låta som en hel kyrkoorgel.

Vad hans rungande spel betyder för bandet hör man, om inte förr, när han i vissa passager slutar att spela.

Lotte Anker spelar sax, och går under kvällen från det stora till det lilla. Hon börjar på tenorsaxen, sen kommer altsaxen fram och därefter sopransaxen. Intressant att upptäcka var att i vissa korta passager kände jag mig förpassad till Operan lyssnande på en sopransångerska. Den upplevelsen var ny, trots att jag lyssnat på otaliga sopransaxofoner genom åren. I vissa saxpassager hör jag också ekon från salig Albert Ayler.

Pianisten Sten Sandell pillrar nästan lika ofta i pianots innandöme som på tangenterna. Han klinkar, han mullrar och han spelar ut allt han har och använder hela klaviaturen.

Jon Fält har ett eget sätt att förhålla sig till musiken och bakom detta band är han mycket för att misshandla sina cymbaler, en i och för sig kongenial misshandel. Man kan skratta åt vissa av hans konster men i slutändan finns ett stort allvar i det han gör, det gäller bara för honom att veta var gränsen går mot clowneri.

På trumpet hör vi Susana Santos Silva. Lyssnande på huk framför bandet ger hon prov på förmågan att läsa av och att ge musiken nya riktningar, förutom att hon, liksom alla musiker, är en lysande instrumentalist.

Musiken spelas i två över halvtimmeslånga sjok, vilket passar denna form av jazz utmärkt. Musikerna hinner i lugn och ro bygga upp musiken och genomföra de idéer som kommer upp.

Och själv känner jag att jag, trots det ibland vilda utspelet, kan vila i musiken. Och det finns faktiskt passager, när intensiteten går ner, som till och med har något elegiskt över sig.

Det är en annorlunda kväll med fem av den skandinaviska jazzens förgrundsfigurer, så därför är det sorgligt att konstatera att de inte drar några större skaror till Fasching. Kanske är det redan bandets namn som avskräcker. Och det är synd då det är viktigt med ett öppet sinnelag för att kunna skapa något substantiellt, det må gälla samhället eller musiken. Det visade ”Life & Other Transient Storms” med all önskvärd tydlighet denna torsdagskväll på Fasching.

Lisa Björänges musik lever i varje sekund

11 Dec

En sångerska i förgrunden som inleder och avslutar låtarna och en kompgrupp i bakgrunden, där någon också står för ett solo i mitten. Så ser de flesta jazzvokalistframträdanden ut. I längden riskerar det att bli lite enahanda. Men den risken är minimal när det gäller Lisa Björänge och hennes grupp.

Detta är nämligen musik som lever i varje sekund, en musik som aldrig står stilla utan hela tiden rör sig, om inte annat så under ytan. Musikerna använder sig av alla knep de kan, det gäller särskilt trummisen Jon Fält och pianisten/keyboardisten Fabian Kallerdahl. De två står för lekfullheten i sammanhanget, stadgan står basisten Pär-Ola Landin och tenorsaxofonisten Klas Toresson för. Och i förgrunden finns sångerskan och låtskrivaren Lisa Björänge, vars stämma och vars kompositioner inbjuder till ett lika bedårande som livfullt framförande.

Det är väldigt roligt att få sig till livs något annat än sång i den vanliga formen, en musik som tar i anspråk alla musiker och alla instrument i stort sett hela tiden. Arrangemangen andas nyfikenhet och är rika på fina detaljer.

Jon Fält bakom trummorna verkar älska att mixtra både med rytmen och med sina instrument. I det här sammanhanget passar hans upptäckarlust perfekt. Han landar hela tiden på fötterna och när han har hjälp av en så skicklig basist som Pär-Ola Landin så bärs musiken fram på ett både rytmiskt och varierat sätt. Att Landin oftast finns i bakgrunden hindrar honom inte från att avverka eftermiddagens kanske finaste soloprestation.

Apropå solo så är det roligt att se och lyssna till Fabian Kallerdahls känsliga spel på tangenterna. Han formulerar sig med både fingrar och kropp och gör det på ett väldigt medryckande sätt.

Det finns stunder när instrumenten och Lisa Björänges röst framträder unisont. Oftast handlar det om Klas Toressons saxofon och hennes röst men det förekommer också sång och unison cymbalgnidning, vilket faktiskt fungerar alldeles utmärkt, även till musikernas förtjusning.

Lisa Björänge utbrister ofta i ordlös sång men det känns aldrig sökt, den ingår på ett naturligt sätt i konceptet.

En så egen akt som det här är fråga om borde uppmärksammas i större sammanhang, tänker jag. Det som möjligen saknas är någon slags större tyngd, någon slags större auktoritet. Men det är möjligt att detta skulle förta en del av den upplevelse som vi i publiken fick oss till livs på Plugged Records denna lördagseftermiddag.