Tag Archives: Jonas Almquist

The Leather Nun som om inget hänt

11 Maj

Det samlades mest äldre grabbar med skinnjackor, tatueringar och solglasögon utanför Södra Teatern denna lördagskväll. Men The Leather Nuns första spelning på många år började inte riktigt som de tänkt sig. En film om Freddie Wadling inledde. Frågan är om filmen om Lädernunnans förste basist inte var lite malplacerad. Publiken hade värmt upp med dryck och adrenalinet sprutade. När ridån gick upp brakade applåderna loss, men vad fanns bakom ridån, jo, en bioduk och en film.

För en del blev chocken för svår, en man skrek genom hela filmen: ”Kom igen nu, Nunnan”, andra satt och nätsurfade eller bara snackade med varandra.

Men de som tittade fick se en intressant film (av Carl Abrahamsson) där Wadling i början på sin karriär svarade på frågor om livet och artisteriet och sedan, 2014, svarade på samma frågor. Men den hade blivit än mer intressant om båda sekvenserna hade varit textade, nu var det bara den äldre delen som textats, så mycket av det Wadling sa i dag gick förlorat i sorlet.

Men det kunde jag stå ut med eftersom man fick höra honom och Henryk Lipp framföra fyra låtar, dels i 1980-talstappning, dels i tappningar från 2014. Det lät naturligtvis olika men båda versionerna var lika fantastiska, dåtidens lite punkiga versioner och nutidens mera cabaréartade.

Men som sagt, det var nog feltajmat, ungefär som när spelare och publik laddat upp för ett fotbollsderby och adrenalinstinna väntar på att domaren ska blåsa i gång spelet och då tänds 100 bengaler och matchstarten skjuts upp i en halvtimme.

Jag hoppas få se denna pärla till film även vid ett annat tillfälle.

När Wadling sjungit färdigt gick bioduken i taket och The Leather Nun tog vid. Det ska sägas från början: det finns en distans i deras musik, ingen reser sig och hoppar till Nunnans framträdande, ingen headbangar (skulle någon komma på tanken är risken för whiplashskador minimal). Utan det är en musik som maler, som gräver sig fram, som gör tunnlar genom berg, och borrarna är larmande gitarrer och gnisslande fioler. Men det är stadigt, det är lunk, nästan vardagslunk ibland. Inget att bli hysterisk av.

Och så finns Jonas Almquists röst mitt i larmet, mitt i lunken. Den hörs genom alla ljud, den svajar kanske lite ibland men varje ord går fram, varje ord betonas. Det är rappens motsats.

Och Almquist stryker under distansen genom att genom hela föreställningen behålla en tunn gardin mellan scenen och salongen, för säkerhets skull sjunger han också bortvänd, med ansiktet mot sin orkester. Som om inte det vore nog bär han solglasögon.

Han pratar inte med publiken och är inte intresserad av applåder, låtarna går i varandra, förstärkarljud och ekon ligger kvar i rummet mellan numren.

”For the love of your eyes” gör han dock rättvänd i en avskalad version med bara en kompande bas, och lite av distansen försvinner för ett ögonblick. Men så kände han att han kom för nära och den senare delen av konserten kompenserar bandet med att öka larmet och jag tycker att konserten börjar sagga lite på slutet.

Men på det hela taget är det konsekvent genomfört och jag beundrar Nunnan för det. Det är eget, de har brutit sig en egen fåra vid sidan av hård- och larmrock, vid sidan av Berlinsoundet. Men i de bästa stunderna kan man uppifrån höra Lou Reed bryta igenom, liksom ekon från Stanley Larsson, och nerifrån hörs ibland själva Bockfoten gnida på fiolen.

Jonas Almquist uppträder med två fjädrar i hatten, som om han tagit ut segern i förskott.

Och en liten seger är det att comebacken inte känns som ett ekonomiskt spektakel som det gjort för många andra band som återförenats. Snarare känns det som om det aldrig varit något uppehåll, som om Nunnan fortsätter att ta sig igenom berget där man sist lämnade borren.

Annonser