Tag Archives: Jonas Knutsson

Eva Kruse kvar på startbanan

25 Apr

Fina, ja, väldigt skickliga musiker. Och fint ihopkomna kompositioner. Det fick vi lyssna till denna onsdagskväll på Fasching när Eva Kruses band spelade.

Men, och det känns konstigt att säga det, det verkade som om kompositionerna mer stängde in musikerna än gav dem frihet.

Den som kunde sticka ut mest av musikerna var pianisten Christian Jormin, även om jag tror att han också spelade innanför ramarna. Det var hans lite ovanliga sätt att behandla pianot som gjorde att han kändes extra fräsch i sammanhanget.

Det var en konsert där musikerna verkligen gjorde själva kompositionerna rättvisa, men utöver det inte riktigt vågade sig ut på egna utflykter. Men klassen på musikerna märktes ändå.

Trummisen Eric Schaefer och kompositören och basisten Eva Kruse gav, förutom fina soloinsatser, de andra en fin matta att tassa omkring på. Och blåsarna (båda spelade både altsax och sopransax) Uwe Steinmetz och Jonas Knutsson gav hela tiden varandra stöd. Pianisten Christian Jormin är redan nämnd.

Men ändå, det kändes på något sätt som om bandet hela tiden befann sig på startbanan och hade tillräcklig fart för att lyfta, men att man aldrig kom upp i luften.

Ambitiöst är ett ord som kommer för mig, kanske överambitiöst. Mera frihet och mindre kontroll tror jag skulle ge ambitionen luft under vingarna.

Annonser

Nisse Landgrens hörna befruktad av Ale Möller

20 Mar

Folkmusik? Världsmusik? Jazz? Visor? Skit samma, det räcker med att säga Musik, i alla fall när det gäller Ale Möller.

Vi som satt i Kulturhusets hörsal i onsdags kväll kastades mellan genrerna, ibland på ett halsbrytande sätt, men alltid med kontrollen i behåll.

Olikheterna befruktar varandra, säger Ale Möller när en spelmansslinga från Dalarna övergår i en Beatleslåt. Eller när indisk funk (Nisse Landgrens karaktäristik) med spräck övergår i en Taube-vals.

Olikheter befruktar varandra, säger han igen och får frasen att inte bara gälla musik. Han drar tesen ända in i företagens styrelserum. Likheterna blir bara mer och mer lika. Till sist har alla gubbarna i styrelserummet likadana kostymer, likadana frisyrer, och tänker likadant. Och då återstår bara för företaget att stagnera.

Han berättar om att han hela tiden söker upp musiker från andra kulturer, som tänker musik helt annorlunda. Det berikar hans eget spel och hans redan digra instrumentsamling, som han behärskar på ett både skickligt och rörande sätt.

Själv älskar jag när han spelar trumpet. Han kan mäta sig med de främsta när det gäller skicklighet, men framför allt är det känslan. När han i början av ”konserten” spelar en Dollar Brand-komposition på trumpeten så skälver mitt inre.

Men han tar inte ensam fram denna musik, även om han nog skulle klara det också. Det visar han mot slutet när han solo spelar en slinga från Dalarna på tre munspel, som han växelvis för till sina läppar.

Men i övriga låtar har han med sig Mats Öberg på keyboard, Olle Linder på trummor och stränginstrument, Jonas Knutsson på diverse saxar och värden för föreställningen, Nisse Landgren, på trombon och sång.

Bättre kunde man inte önska sig.

Mats Öberg är ett musikaliskt geni. Alla ljud som man hör, men inte fattar vad de kommer ifrån, kommer från hans keyboard. Han är basen när musiken gungar tungt, han lägger golvet lika väl som han balanserar på nocken och han härmar svagt när Ale Möller vill ha ett eko på sina flöjttoner. Denna kväll brast han även ut i en överraskande grov, mångspråkig sång som blev en diametral kontrast till Nisse Landgrens silkeslena ballad. Se där, olikheterna igen.

Olle Linder kör en kombo, han sitter på trumman han spelar på. Och han vispar till en brygd som hela orkestern blir hög av. När han inte sitter stilla och spelar gitarr. Eller sjunger en vild tango.

Jonas Knutsson står in efter ett tag. Det verkar vara återseendets stora glädje, Ale och han har inte spelat ihop på länge, och det märks en klar abstinens, de är ivriga att börja samarbeta igen, att dricka varandras toner.

Och till sist, värden själv, som genom hela konserten ställer sig lite grann i skymundan, men som sjunger en ballad med sin ljusa stämma och hjälper övriga att spräcka en Ravi Shankar-låt med sin gläfsande röda trombon.

Programpunkten heter ju Nisse Landgrens hörna, men som den värmlänning han är förhäver han sig inte.

Konserten avslutas med en duell mellan Ale Möller och Nisse Landgren – på näverlur. Vi fjällkor som sitter i publiken lystrar leende och vankar sedan hemåt i kvällen, saligt medvetna om att Ale Möller och hans medmusikanter befruktat oss med sin musik.

Rafael Sidas energi alstrar glädje på Fasching

6 Feb

Genom hela Faschingkvällen är det han som driver på, som ger de övriga i bandet energi.

Då och då slår får han ljud i de flätade vitlökarna som hänger ner från cymbalerna. Och helt överraskande bär han fram en grill som han kärleksfullt lockar fram toner ur. Men locket hotar att ramla av grillen, så att jazzklubbens ljudansvarige får rusa upp på scenen och hålla fast locket medan han fortsätter att spela på det.

Rafael Sida är trummis i Jonas Knutsson Quartet som är ute på vinterturné. Man har fått ihop fyra spelningar varav en är på Fasching denna onsdagskväll.

Det är inte ofta under kvällen som Rafael Sida tar fram stockarna, mesta tiden ligger de oanvända. I stället använder han vispen, även när bandet vill ha fram starkare smaker på brygden.

Men ibland lägger han undan även visparna och spelar med bara händerna. Han vill känna skinnet under sina fingrar, liksom välsigna det. Det går lättare att överföra hans energi till trummorna och vidare till hela bandet.

Förra året var jag på Plugged Records och såg Magnus Persson spela trummor i Patrik Bohmans nybildade band. Han hade en liknande funktion med sin energi och sitt percussionhjärta. Även han var en grill- och vitlöksmusikant, tyvärr nu bortryckt från livet och musiken.

På Fasching skiftar bandledaren Jonas Knutsson mellan altsax och sopransax. Han har varit spelkamrat till Rafael Sida i Ale Möller Band, så världs- och folkmusiken, ligger båda varmt om hjärtat. Det gör att konserten också skiftar, mellan americanajazz à la Cannonball Adderley och svensk spelmansmusik. Men allt som spelas har samma grund.

Musiken ger också deras två medmusikanter, Clas Lassbo på kontrabas och Anders Persson på piano, rikliga tillfällen att visa sitt musikantskap. När Rafael Sida spelar ett av sina solon samlas medmusikanterna leende borta vid pianot, ett leende som smittar av sig på publiken och kvällens största applåd bryter ut.

Men även applåderna när konserten är slut är varma och bandet tar lite tafatt emot hyllningarna, inga unisona bugningar à la Keith Jarretts trio här inte. Lika täta som de var under spelandet, lika spretiga är de när de tackar för applåderna. Men det är ju trots allt musiken som är det viktiga.