Tag Archives: Jonas Kullhammar

Johan Lindström tämjer jazzeliten

9 Feb

På Faschings scen samlades ett namnkunnigt gäng, oerhört kompetenta på sina instrument. Man kanske kan säga att där stod gräddan av Sveriges progressiva jazzmusiker. I stort sett alla har även egna projekt som de driver. Att få alla att dra åt samma håll skulle kunna vara svårt. Men om man klarar det så finns förutsättningar att det ska låta enormt bra.

Och klarar det, det gör Johan Lindström, kanske beroende på att hans musik är unik, något nytt att samlas kring. Eller nytt och nytt. Ibland känns det gammaldags, ibland låter det som the Band när de var förstärkta med blåsare. Det finns drag av både americana, brunnsmusik och rhythm & blues, Bill Frisells ande svävar ibland över musiken för att i nästa stund bytas mot Robert Wyatts.

Men varför leta referenser, varför inte bara njuta av musiken, till höres så enkel och precis, men ändå så intrikat. I Johan Lindströms musik känns det viktigare än vanligt vilket instrument som ska spelas var. Saxofonisterna Per Texas Johansson och Jonas Kullhammar byter friskt mellan sina instrument, en del bautastora, andra snirkliga. Johan Lindström själv alternerar mellan gitarr och lap steel. Keyboardisten Jesper Nordenström är också pianist. Basisten Torbjörn Zetterberg alternerar mellan kontrabas och elbas (vilket driv han har med detta instrument) och i andra avdelningens början sitter jag och saknar honom på scenen tills jag skymtar honom på golvet bakom blåsarna liggande på golvet spelandes något strängat instrument, oklart vilket. Trombonisten Mats Äleklint och trummisen Konrad Agnas var inte lika ombytliga men de varierade å andra sidan sitt spel efter vad kompositionerna behövde.

Hur kan man då beskriva denna enkla, men storslagna musik. Ja, jag kan inte komma på något annat än att i Johan Lindströms kompositioner är det rytmen som ger melodin, ja, som är melodin. När musikerna hittat rytmen så verkar melodin ge sig själv. Det kan låta enkelt men jag tror inte för ett ögonblick att det går lättvindigt att få fram denna musik.

Det handlar också om att musiken framförs i olika lager. Instrumenten spelas både unisont och framför och bakom varandra. Musiken är väldigt strukturerad och alla har notblad framför sig. Alla dessa musiker som är vana att flyta ut har bundit upp sig för Lindströms noter och har accepterat det till fullo.

Men helt bakbundna är de inte. Ett och annat solo finns det utrymme för och i septettens titellåt på nya albumet, ”Music for empty halls”, bryter trombonisten Mats Äleklint ut i kvällens mest applåderade solo, med både känslan och precisionen på topp.

Annars är det inte en solisttät eller applådvädjande musik, den behöver ingen uppmuntran, den bara finns där ändå, stadig och stark i sig själv.

Hos mig framkallar musiken en känsla av välbefinnande, som när man ser en film som fängslar. Tiden är inget som man tänker på. Och plötsligt är konserten slut.

Och som en bekräftelse på rytmens betydelse i Johan Lindströms kompositioner så avslutar septetten kvällen med en slags parafras på Duke Ellingtons ”Rockin´ in Rhythm”, som samtidigt blir ett varumärke för den musik vi fick höra på Fasching denna torsdagskväll.

Annonser

På buss 414 med Nacka Forum

23 Maj

Ackompanjerad av Nacka Forums trummis, Kresten Osgood, på piano, berättar Jonas Kullhammar om hur bandets turnébuss blivit stående med trasig växellåda, därav den lite sena konsertstarten på Fasching denna torsdagkväll.

En berättelse med många poänger, men frågan är om man tror på den.

Å ena sidan kanske gruppens instrumentarsenal kräver en buss för att ta sig mellan spelplatserna, å andra sidan: hur många platser finns det för ett ”svårt” jazzband att spela på?

Jonas Kullhammar är dessutom en lustigkurre och hans mellansnack är väldigt roande.

”Det är en kompensation för att vi spelar så konstig musik”, som han själv förklarar snacket mellan låtarna.

Även trummisen Kresten Osgood är en lustigkurre och kommer med inpass inte bara på trummorna. Han berättar både historier och håller på att slå in tangenterna på pianot med sina armbågar, nästan som på Moderna Muséet på 1960-talet.

När bandet väl spelar så är det en musik som mixtrar med allt; med instrumenten, med tonerna, med takten och rytmiken.

Den söker sig fram, ibland blixtsnabbt, ibland långsamt.

Här finns titlar som ”Buss 414” och ”Buss 444”.

Den förra är det långsamma sättet att ta sig till Jonas Kullhammars hemtrakter i Orminge, den senare är snabbussen.

Buss 414 tar sävligt med sig lyssnarna på en färd där Kullhammar hinner med att frambringa alla sorters ljud – jag får associationer till en radiopjäs där berättelsen illustreras av olika effektljud.

Med detta kan också förstås att Jonas Kullhammar är något av en instrumentfetischist. Två av hans saxofoner, en bautasax och en dubbelsax, måste ha stöd i golvet och utövaren har i stort sett ingen rörelsemån själv på scenen.

För nästan varje ny låt kommer det fram ett nytt instrument och det låter oftast väldigt bra. Men ibland tycker jag nästan att instrumenten tar över musiken. Det är kul med instrument man aldrig har sett eller hört förut, men helheten blir lidande, det blir instrumenten och inte musiken som står i centrum.

Kanske hade det varit bättre om Kullhammar avdramatiserat instrumentfixeringen genom att berätta om sina instrument, när han ändå var i berättartagen.

Det hade kanske gjort att koncentrationen på musiken och musikernas prestationer blivit större. För Nacka Forum är ett ytterst kompetent band med Kresten Osgood på trummor, Johan Berthling på kontrabas, Goran Kajfes, oftast på trumpet, och Jonas Kullhammar på diverse instrument.

Det är en konsert med många bottnar, men oftast håller man sig i Jonas Kullhammars hemtrakter. Men även de andra medlemmarna verkar vara hemma där, hans gästfrihet är stor och han bjuder även publiken att komma och hälsa på.

Och det gör vi så gärna. kanske kan bandet då ta steget fullt ut och bjuda på en performance, en happening i gammal god stil. Ingredienserna för det finns i detta lite utflippade band.