Tag Archives: Karl Olandersson

Jazzhistorien kryddar Karl Olanderssons anrättning

31 Okt

Trumpeten, med dess genomslagskraft, var det instrument som fanns i förgrunden i New Orleans när allting började. Instrumentet hade färgstarka företrädare som King Oliver och Louis Armstrong. Sen har trumpeten fått konkurrens inom jazzen, främst av saxofonen. Men instrumentet har fortfarande under årens lopp haft ledande företrädare som till exempel Dizzy Gillespie och Miles Davis.

Jazzhistorien genomsyrade också till en del tisdagskvällens framträdande på Fasching av Karl Olanderssons kvartett. Historien speglades inte bara i låtvalet utan också i sättet som kvartetten tog sig an låtarna.

Karl Olandersson har en distinkt ton i trumpeten, där finns aldrig någon tvekan. Han kan både spela en melodi så att allt sitter som en smäck och du kommer på dig själv med att sitta och le. Men även dissekera och omvandla melodin till något mer resonerande. Men det finns hela tiden en klarhet och en historisk färg i hans ton och sätt att spela. Man blir tillbakakastad i tiden, samtidigt som musiken är modern.

Därför är det helt kongenialt att han valt pianisten Magnus Hjort till sin spelkamrat. Han har verkligen lärt sig jazzhistoriens stilar och smält ihop dem till en egen brygd. Här kan man bland annat höra ekon av ragtime och stride, fast i mycket fria former. Vill man vara drastisk kan man också säga att han tar klinkandet till höjder, som man aldrig kunnat ana.

Han är inte rädd att hänga länge på takterna för att i nästa sekund löpa pianot ut i rasande fart. Men han hamnar hela tiden på fötterna och det hela känns på något konstigt sätt ändå kontrollerat. Jag gillar verkligen hans sätt att bygga upp ett solo från enstaka toner till crescendo.

Olandersson och Hjort har också stunder då de i rasande fart spelar unisont, vilket ger en fin effekt.

I bakgrunden får Daniel Fredriksson till ett diskret sväng, och det är positivt menat. Han visar att man inte behöver slå hårt för att det ska svänga. Han är en mästare att vispa in tempot och hålla det genom låten.

Och så Martin Sjöstedt på kontrabas, denne mångkunnige musiker. Det låter så enkelt när han laddar tonen med sin erfarenhet och det lyfter rejält när det är dags för solo.

Så det svänger om bandet, ibland väldigt mycket, men de har också en lyrisk sida som bland annat kommer i dagern i den egenkomponerade ”Daughters” där Olandersson också sjunger i likaså trumpetaren Chet Bakers tradition.

En intressant detalj när det gäller Olandersson är att han är en mästare i att spela med gummikopp, som han även visade för inte så länge sen på Fasching när det var Billie Holiday-afton. I alla fall har inte jag sett så många av dagens trumpetare som använder det hjälpmedlet, som var vanligt i Duke Ellingtons orkester på 1920- och 1930-talet, då Ellingtons sound till en del byggde på trumpethjälpmedel som gummikoppar, growleffekter, fladdertunga och naturligtvis sordiner av olika slag. Det var också i Ellington-låtarna som Olandersson tog fram gummikoppen, både ”In a Mellow Tone” och ”Things ain´t what they use to be” exekverades på det sättet.

Som extranummer spelade kvartetten Stardust komponerad av Hoagy Carmichael. Och det var på något sätt betecknande för hela konserten, ”the american songbook” före bebop-eran, fast i modern tappning. Kryddat med Olanderssons egna kompositioner.

Annonser

Billie Holiday i fokus på Fasching

3 Okt

I går morse meddelade Bladet att det fortfarande händer att kvinnor som försöker värja sig från männens ofredande och trakasserier blir dömda till kännbara straff. Deras motstånd vänds emot dem. Det är också en erfarenhet som den amerikanska sångerskan Billie Holiday gjorde under sin uppväxt i 1920- och 1930-talets USA.

Hennes självbiografi, ”Lady sings the Blues” (”Svart stjärna” på svenska), ger syn för sägen. Att som hon vara kvinna och svart diskvalificerade henne egentligen från att uppnå den position hon nådde och som i efterhand givit henne status som en av världens bästa jazzsångerskor genom tiderna, kanske den bästa. Men positionen nåddes inte utan stora umbäranden.

Om henne ordnade i måndags Fasching och OrkesterJournalen en helkväll där Viveka Hellström först föreläste om hennes musik, men också hennes bakgrund. Därefter framförde Anna Sise med orkester sånger förknippade med Billie Holiday.

Billie växte upp i en tid när jazzen spelades som bakgrund på bordellerna. Eftersom hon och hennes mamma levde under små omständigheter fick hon ta de jobb som bjöds, även på bordeller. Där hörde hon Bessie Smith och Louis Armstrong, och dessa båda blev en källa till inspiration för hennes sång. Hennes och mammans jakt på pengar till hyran var en daglig kamp och var naturligtvis något som slet hårt på både kropp och själ. Men det var också den jakten som tvingade henne att gå ut på barer runt om i New York och som till sist gav henne chansen att börja sjunga för publik.

Hon anger själv att det var texterna i sångerna hon sjöng som gav henne den inlevelse hon blev känd för. Hon måste känna för sångens ord för att kunna sjunga dem.

Hennes morfars mor hade varit slav och även fött slavägaren ett antal barn. Det var hon som kanske stod Billie närmast under uppväxten och det blev ett hårt slag för Billie när hon dog.

Så Billie Holiday bar med sig berättelser från slaveriet parallellt med sina egna upplevelser av orättvisor, övergrepp och fängelsevistelser när hon färglade sina sånger. En del texter skrev hon själv, andra valde hon ut med omsorg.

Mot denna bakgrund är det för mycket begärt att Anna Sise ska kunna tränga in i Billie Holidays känslor för de texter hon sjöng. I den konsert som följde på föreläsningen var också sorgen och smärtan avlägsen, snarare blev det en ganska uppsluppen föreställning. Men Sise och bandet kunde i stället färga konserten med andra ingredienser.

Nu blev konserten en uppvisning i orkestralt samspel, där alla hjälpte varandra, men också fick chansen att sticka ut.

Förutom Sises sång stod Karl Olandersson för framstående soloinsatser på trumpeten. Instrumentet är inte det första man kommer att tänka på när Billie Holiday kommer på tal, hon hade ju ett fint förhållande till pianisten Teddy Wilson och till tenorsaxofonisten Lester Young, som ju hade en ganska ”smooth” ton i saxen. Men om nu sångerna inte ska färgas av Billies vemod utan mer av Anna Sises livsglädje, så varför inte en trumpet med distinkt ton. Olanderssons trumpetspel är verkligen något alldeles extra. Och särskilt gillar jag hans spel med gummikopp, något som man inte ser så ofta hos dagens trumpetare.

Martin Sjöstedt bakom pianot hade också några sköna solon förutom den bakgrund till sången som han lade tillsammans med basisten Kenji Rabson och trummisen Moussa Fadera.

Det är som sagt ett sammansvetsat gäng som också spelat ihop i just dessa låtar i en föreställning om Billie Holidays liv. De fick Fasching att gunga i up tempo-låtarna och lyssna andäktigt till balladerna.

Det var Billie Holidays musik, men kanske svävade inte riktigt hennes ande över framförandet. Men det fanns andra kvaliteter i musiken denna måndagskväll på Fasching.