Tag Archives: Konrad Agnas

Häftig jazz med Angles 9

24 Maj

Jag vill göra klart från början: det här är ett av de häftigaste band jag vet.

Martin Küchen heter bandledaren och kompositören som borgar för denna häftighet. Hans band, Angles 9, talade han under kvällen om som en kennel. Det är jyckar som kanske inte skulle vinna priser på en hundutställning, deras hår alltför vildvuxet. Men hårets trimning har ju som tur är ingenting med musikalisk skicklighet att göra.

Küchens kompositioner blir byggstenar i de långa stycken som framförs från scenen kallad ”Under Fontänen”, och som ersätter Kulturhusets scener. Musikerna bygger upp, raserar och återuppbygger kompositionerna.

Som lyssnare känner jag att bandet står helt på min sida. Ibland får jag känslan av att det gäller liv eller död och att musikerna kämpar för allas våra liv.

Starten på varje nummer är lovande men på vägen dyker det upp hinder att övervinna, men även öar av fantastiska stunder.

Ibland svänger musiken våldsamt, det handlar om allt eller intet. Men det finns även lugnare stunder, där basen får agera ensam, eller altsaxofonen får pipa rakt ut i luften.

Musiken pendlar mellan balkanbrass och new orleansk begravningsmusik. Eller… jag tror inte Martin Küchen skulle hålla med. Och han har nog rätt, det finns inga referenser som håller när det gäller den här musiken.

Det kuriösa i sammanhanget är att i denna blåsardominerade musik så är det Torbjörn Zetterberg vid den rungande kontrabasen och Konrad Agnas bakom trummorna som känns som de viktigaste musikerna. De sätter agendan. Skulle de fallera så rasar hela byggnaden ihop. Och de hörs, rakt igenom trumpeter och saxofoner.

Nästan lika viktiga för byggnaden är Alexander Zethson bakom keyboarden och Mattias Ståhl vid vibrafonen. Zethson håller ställningarna när andra ger sig ut på de utstående balkarna och Ståhl broderar runt temat när han inte hjälper Zethson att bygga ställningar.

Med denna grund att stå på behöver blåsarna bara bygga på, de behöver inte mura några grunder, det är redan gjort.

Det blir ett otroligt tryck, men det varieras efter behag. Ibland blåser alla unisont, ibland blåser saxofonerna, Martin Küchen (mestadels altsax) och Eirik Hegdal (barytonsax) temat och någon av, eller båda, trumpeterna (Magnus Broo och Goran Kajfes) lägger sig ovanpå och broderar, eller vräker ur sig. Samma sak gäller för trombonisten Mats Äleklint.

Det är inte utan att Martin Küchen skapat sig en egen nisch inom den svenska jazzen, och den ska vi vara väldigt rädda om.

Självklart blev det ett extranummer. Och väl där överöste bandet oss i publiken med ljud tills öronen inte tålde mer. Så det blev ett naturligt slut på en häftig konsert.

Annonser

Johan Lindström tämjer jazzeliten

9 Feb

På Faschings scen samlades ett namnkunnigt gäng, oerhört kompetenta på sina instrument. Man kanske kan säga att där stod gräddan av Sveriges progressiva jazzmusiker. I stort sett alla har även egna projekt som de driver. Att få alla att dra åt samma håll skulle kunna vara svårt. Men om man klarar det så finns förutsättningar att det ska låta enormt bra.

Och klarar det, det gör Johan Lindström, kanske beroende på att hans musik är unik, något nytt att samlas kring. Eller nytt och nytt. Ibland känns det gammaldags, ibland låter det som the Band när de var förstärkta med blåsare. Det finns drag av både americana, brunnsmusik och rhythm & blues, Bill Frisells ande svävar ibland över musiken för att i nästa stund bytas mot Robert Wyatts.

Men varför leta referenser, varför inte bara njuta av musiken, till höres så enkel och precis, men ändå så intrikat. I Johan Lindströms musik känns det viktigare än vanligt vilket instrument som ska spelas var. Saxofonisterna Per Texas Johansson och Jonas Kullhammar byter friskt mellan sina instrument, en del bautastora, andra snirkliga. Johan Lindström själv alternerar mellan gitarr och lap steel. Keyboardisten Jesper Nordenström är också pianist. Basisten Torbjörn Zetterberg alternerar mellan kontrabas och elbas (vilket driv han har med detta instrument) och i andra avdelningens början sitter jag och saknar honom på scenen tills jag skymtar honom på golvet bakom blåsarna liggande på golvet spelandes något strängat instrument, oklart vilket. Trombonisten Mats Äleklint och trummisen Konrad Agnas var inte lika ombytliga men de varierade å andra sidan sitt spel efter vad kompositionerna behövde.

Hur kan man då beskriva denna enkla, men storslagna musik. Ja, jag kan inte komma på något annat än att i Johan Lindströms kompositioner är det rytmen som ger melodin, ja, som är melodin. När musikerna hittat rytmen så verkar melodin ge sig själv. Det kan låta enkelt men jag tror inte för ett ögonblick att det går lättvindigt att få fram denna musik.

Det handlar också om att musiken framförs i olika lager. Instrumenten spelas både unisont och framför och bakom varandra. Musiken är väldigt strukturerad och alla har notblad framför sig. Alla dessa musiker som är vana att flyta ut har bundit upp sig för Lindströms noter och har accepterat det till fullo.

Men helt bakbundna är de inte. Ett och annat solo finns det utrymme för och i septettens titellåt på nya albumet, ”Music for empty halls”, bryter trombonisten Mats Äleklint ut i kvällens mest applåderade solo, med både känslan och precisionen på topp.

Annars är det inte en solisttät eller applådvädjande musik, den behöver ingen uppmuntran, den bara finns där ändå, stadig och stark i sig själv.

Hos mig framkallar musiken en känsla av välbefinnande, som när man ser en film som fängslar. Tiden är inget som man tänker på. Och plötsligt är konserten slut.

Och som en bekräftelse på rytmens betydelse i Johan Lindströms kompositioner så avslutar septetten kvällen med en slags parafras på Duke Ellingtons ”Rockin´ in Rhythm”, som samtidigt blir ett varumärke för den musik vi fick höra på Fasching denna torsdagskväll.

Kort konsert med lång eftersmak

19 Sep

Det vill jag säga från början att den här konserten var en liten pärla. En pärla som glimmade i mörkret bland de fullsatta borden på Fasching denna måndagskväll.

Men innan konserten kom i gång bjöds en bokrelease. Det var Göran Jonsson som presenterade sitt verk ”Frihetens blå toner – en berättelse om jazzen i Sverige”. Här skildrar han den svenska hundraåriga jazzhistorien på cirka 350 sidor. Boken ser tunn ut i förhållande till vad den ska skildra. Men allt beror ju på hur man beskriver sitt ämne.

Konserten som följde var också i det lilla formatet, tre musiker som spelade ett kort set. Men underbart är ju som bekant kort.

Det var Per Texas Johansson, huvudsakligen på klarinett, Mathias Ståhl på vibrafon och Konrad Agnas på trummor som tog vid. Som bäddat för kammarjazz och konserten började också lite sordinerat med Jan Johanssons Skobonka.

Men tongångarna ändrades under kvällen och konserten sträckte sig från Jimmy Giuffre-inspirerade toner över svallande Jarrett/Burton-spel till att Per Texas spräckte klarinetten i sista låten.

Efter denna korta konsert så har jag ännu mer förståelse för att så många musiker vill spela tillsammans med Mathias Ståhl. Han vårdar varje nedslag, om inte ömt så väldigt precist. Och hans bakgrundsspel när klarinetten har huvudrollen är följsamt men står samtidigt på egna ben. Man kan inte annat än känna glädje.

Och Texas ger nya dimensioner till klarinetten. Jag är uppväxt med dixielandklarinetten och har haft svårt för instrumentet i modernare sammanhang, Putte Wickman på albumet ”Happy New Year” är ett av undantagen. Men här visar även Texas att det går att använda klarinetten på ett naturligt sätt även när det spelas modernare tongångar.

Bakom de två stod Konrad Agnas för ett varierat trumspel som både band samman och stod fram. I all sin anspråkslöshet var denna grupp fantastiskt bra och samspelt, men så har de också spelat ihop tidigare på Texas kritikerrosade album ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg”. Vilket märktes i musiken de spelade.

Nu hoppas jag bara att den förhållandevis tunna boken ska skildra jazzhistorien på ett bra sätt. Kvällens orkester visade att det är fullt möjligt att göra intryck och ge ett rikt innehåll även till ett format som är litet.

Variationen en hörnsten i Alberto Pintons musik

9 Maj

Alberto Pinton är en efterfrågad musiker och han förekommer i många olika sammanhang inom jazzen, i storband såväl som mindre konstellationer.

Dessutom har han sitt eget band, en pianolös kvartett, och det är den vi får lyssna till denna tisdagskväll på Fasching.

Det är enbart Pintons egna kompositioner som bandet framför. Han är en produktiv kompositör och kompositionerna har under senare tid räckt till att fylla två album, varav ett är japanproducerat. Kvällen ägnas huvudsakligen åt att spela ett urval av musiken på skivorna.

Det är intressant att höra att musiken, trots många soloinsatser, är så arrangerad. Och att arrangemangen har en lika stor del i hur musiken låter som kompositionerna.

Här varvas nakna partier, ett ensamt instrument, med klädda, där alla instrument har en roll. Men musiken känns ändå aldrig påpälsad, man kan hela tiden urskilja de olika instrumenten och deras roller.

För framförandet har Pinton valt att komplettera sina blåsinstrument (altsax, barytonsax, klarinett och basklarinett) med en trumpet, trakterad av Niklas Barnö. Denne imponerar med ett noggrant och varierat spel, där han glider, smattrar och väser mellan de rena raka tonerna.

Alberto Pinton själv har inte en lika varierad framtoning men han kan å andra sidan förändra sin ton genom att han har fyra instrument att välja mellan, beroende på vilket uttryck han eftersträvar.

Variation är också ett nyckelord för basisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Konrad Agnas. Zetterberg skiftar ofta tempo och styrka och är flitig med stråken. Anmärkningsvärt är att vid något tillfälle övergår hans stråkspel nästan sömlöst till Barnös trumpet. Att dessa instrument kan ligga så nära varandra har jag aldrig tänkt på förut.

Konrad Agnas är också rätt trummis för denna form av variationsrik musik, ofta mullrar han, ibland viskar han.

Ingen av de fyra är rädd för tystnaden i de nakna partierna, men de är heller inte rädda för att ta i och blåsa på för fullt, till exempel när Barnö och Pinton lindar tonerna om varandra, eller spelar unisont, och Zetterberg och Agnas attackerar sina instrument med väldig energi.

Och som sagt, det som framför allt är betecknande för Pintons kompositioner denna afton är variationerna i tempo och intensitet, mellan det nakna, avskalade, eftertänksamma och det påklädda, stormande, intuitiva.

Ibland får jag visionen av att detta kunde vara musiken till en film, eller varför inte musiken till ett liv, med alla dess skiftningar.