Tag Archives: Konserthuset

Cécile McLorin Salvant i fel sammanhang

11 Nov

Jazzen har under årens lopp tagit olika vägar, utvecklats åt olika håll. I dag lever i stort sett alla former av jazz ett samtidigt liv.

Under swingeran på 1930- och 1940-talet dominerade storbandsjazzen i USA. Det är en form som jag inte har prioriterat genom åren, då jag ofta har uppfattat musiken som alltför opersonlig. Jag har haft svårt att nå in i musiken och ta den till mig. I storbandet handlar det oftast om att det samlade utspelet ska beröra lyssnaren, i mindre grupper talar musikerna mera direkt till lyssnaren personligen genom sina instrument.

Det hindrar dock inte att jag haft minnesvärda upplevelser även med större konstellationer. Som till exempel en konsert med Duke Ellingtons band i Antibes 1966. På senare år har jag sett Bohuslän Big Band under ledning av Maria Schneider göra en väldigt fin konsert i Kulturhusets hörsal.

Ett band som däremot inte kommer att sätta några spår i mitt musikminne är Clayton-Hamilton Jazz Orchestra från Los Angeles, som jag lyssnade till i fredags på Konserthuset i Stockholm. Det är ett mer klassiskt storband och spelar också klassiska låtar som Georgia on My Mind och On the Sunny Side of the Street.

Jag hörde ekon från swingeran och jag hörde arrangemang som gick ut på att visa upp så många av musikerna på så kort tid som möjligt. Det var svårt att hitta någon röd tråd i musiken även om det visst fanns dynamik i framförandet. Men musiken svävade liksom fritt från associationer, den var sig själv nog.

Och det räckte inte riktigt för att jag skulle uppleva musiken som meningsfull, även om musikernas insatser inte gick att klaga på.

Bandet tog väldigt stor plats och sångerskan, den lovprisade Cécile McLorin Salvant, fick snällt hålla sig till en del av andra akten, då kompad av storbandet.

Hon har en röst som hon, beroende på sångens karaktär, kan höja och sänka till synes utan ansträngning, en röst som hon hanterar med full kontroll. Men korrelationen mellan orkesterns diminuendon och crescendon och hennes sång var inte alltid den bästa vilket gjorde att musiken emellanåt dränkte sången.

Över huvud taget verkade konserten vara storbandets sak, det var på deras villkor som allt försiggick. På nåder fick Cécile McLorin Salvant framföra en sång utan storbandet, enbart ackompanjerad av bandledaren och basisten John Clayton där hennes röst och sätt att sjunga fick fritt utlopp.

Men hon förblev en gäst, vilket var synd. Jag skulle gärna höra henne i ett mindre eller intimare sammanhang, där jag tror att hennes varierade sångsätt når ut på ett annat sätt. Tyvärr var jag inte på Fasching härom året då hon framförde sina sånger i ett mindre sammanhang, men jag hoppas hon återkommer i det formatet.

Bob Dylan ut ur mörkret på Waterfront

4 Apr

Stämningen i lokalen var ganska sansad. Men så var det också en nobelpristagare i litteratur som stod på scenen.

Jag har varit på många konserter där publiken gett ovationsartade hyllningar till ganska mediokra insatser, mera på grund av tidigare bedrifter än det som utspelar sig framför deras ögon i nuet.

Men stämningen på läktarna i Waterfront denna söndagskväll handlade inte om att hylla Bob Dylan för vad han tidigare åstadkommit. De flesta visste vad de hade att förvänta sig, föreställningarna har sett ganska likartade ut under de senaste besöken.

Och det var ingen rock´n roll man fick uppleva, utan Dylans framträdanden går allt mer mot att spegla det amerikanska musikarvet, det som Frank Sinatra till stora delar gjorde till sitt.

Det kunde jag aldrig föreställa mig när jag som 21-årig nyfiken lyssnare 1966 intog Konserthuset för att uppleva Bob Dylans första framträdande i Sverige.

Vad jag hade fastnat för hos honom var naturligtvis det sångbara i melodierna, men det var också något i texterna som skilde sig från andra sångtexter. Han kallades ju protestsångare i början, men protesten var inte min utgångspunkt utan det var sättet han snickrade ihop textraderna, rimmen och de dräpande formuleringarna. Det var det jag upplevde som något nytt då.

På Waterfront hade jag svårt att uppfatta orden han sjöng, förutom i balladerna, skrivna av andra låtskrivare. Det är frapperande hur mycket innerligare han lät när han framförde deras alster än när han sjöng sina egna, nötta fraser.

Men det är väl så att han alltid varit påverkad, inspirerad, av den amerikanska sångboken, inklusive bluesen och countrymusiken.

Det är bara omgivningen som fått för sig att han tagit avstånd från det gamla, kanske på grund av de egna låtarna med The times they are a´changing i spetsen.

Han har framstått som en oppositionell genom det motstånd, de motfrågor, han ställt till journalister, de som sedan byggt upp hans image.

1966 stod han ensam på scenen i den första avdelningen och sjöng det som i Sverige ofta kallades hans protestsånger. I själva verket handlade det om att han speglade det som skedde i tiden och det stod inte i motsättning till det som hänt tidigare, det handlade mera om tidens gång. Och dessutom en stor humanism, något som många hade svårt att ta till sig på grund av hans oåtkomlighet, hans integritet.

Nu, på Waterfront, satt han mest bakom keyboarden/pianot och hans spel var inte bara till för syns skull utan levde som en organisk del av musiken.

Det finns en faktor när det gäller Dylan och hans kompband som inte är så vanlig, att alla spelar hela tiden och i stort sett lika mycket, och har därmed en lika stor roll för soundet. Sättet liknar mera ett gammalt dixielandband från New Orleans än ett modernt kompband till en sångare.

Det kan låta grötigt emellanåt, men jag tror att Dylan tycker att det finns en vits med det.

Själv föredrar jag det band som kompade honom i den andra avdelningen när han spelade på Konserthuset 1966, det som sedan blev The Band.

Det kompet var mera nyanserat, rockigt när det behövdes, mer återhållsamt när så var påkallat.

Men nu hade han alltså med sig ett band som använde sig av väldigt tydliga tecken på vilken musik som spelas. Var det vals så var tretakten väldigt markerad, var det snabb fyrtakt så fanns inga tvivel. Tonen och farten sattes genast från början, innan Dylan kom in med sin sång, och den hölls sedan hela låten ut.

En rolig detalj var att Dylan alltid reste sig upp vid pianot när man närmade sig slutet av låtarna. Och när det tydliga slutackordet lagts så släcktes scenlamporna och musikerna körde i mörkret något slags spretigt intro till nästa låt, som taktfast sattes i gång när lamporna åter tändes.

Jag gillade greppet, i stället för att prata till publiken, vilket Dylan inte gjort på många år.

När han skulle sjunga balladerna reste han sig oftast från keyboarden och vandrade i pausmörkret upp till den centrala mikrofonen, men han tog aldrig mikrofonen ur klykan utan lyfte hela stativet när han sjöng. Han stod och svajade med sina krumma ben, som just stigen ur ett livslångt liv på hästryggen.

Rösten har med åren blivit lite kraxig men den håller fantastiskt väl för de sånger han framför, även ur the american songbook.

Ovationerna vid konsertens slut var artiga men uppfordrande. Vi fick också vårt extranummer, men sen var det oåterkalleligen slut.

Jag gick ut i stockholmskvällen, glad över att ha återsett en så vital sångare 51 år efter det att jag såg och hörde honom första gången. Och att jag därmed kunde lägga den senaste konserten som jag såg, på Globen 2005, till handlingarna, den var sannerligen ingen höjdare. Detta var mycket bättre, även om den naturligtvis inte slår 1966 års konsert, i alla fall inte i minnet.

Archie Shepp trogen sig själv

26 Okt

I slutet av 1970-talet lyssnade jag till Archie Shepp på en jazzklubb i en källarlokal i Rom. Han äntrade scenen tre timmar efter utsatt tid.

I Konserthuset denna lördag är det inte fråga om någon försening. Här kommer han och hans tre medmusikanter in på scenen i tid. Basisten Wayne Dockery behöver visserligen lång tid på sig för att nå fram till basen, han har hjälp av både käpp och ledsagare, men när han väl satt sig tillrätta visar det sig att den försvunna spänsten i benen i stället satt sig i basspelet.

Läste i Dagens Nyheter att konserten av recensenten upplevdes som ofokuserad och splittrad.

Själv hörde jag en lektion i afroamerikansk musikhistoria med bluesen som grundelement. Archie Shepp framförde odyssén antingen med saxofonen eller med hjälp av en sång som hade stänk av predikant i sig.

Naturligtvis fanns friformen med som ett element, Archie Shepp har påpekat att svart musik och kultur till sitt innersta väsen är improvisatorisk. Men han sjöng också spirituals och det vi västerlänningar lärt känna som ursprunglig blues, en låt nyligen skriven av honom själv.

Bandet spelade också verk av de svarta förgrundsgestalterna Thelonious Monk och Duke Ellington (Shepp kallade honom Maestro). Dessutom framförde trumslagaren Steve McCraven en ”hambone”, där han reciterade, ackompanjerad av sina händers slag mot olika kroppsdelar. Detta menar Shepp är hur rappen uppstod, som ju också i början av sin kommersiella period främst utövades av svarta i USA.

Konserten blev, kanske man kan säga, en sammanfattning av allt Shepp sysslat med sedan han kom fram som scenartist på 1960-talet. Då sysslade han mycket med friformjazz blandat med rytmer från Afrika. Samtidigt var han en förkämpe för ”civil rights” och i början av 1970-talet kom han ut med albumen ”Attica Blues” och ”The Cry of my People”.

Under denna period byggde han upp en lyssnarskara såväl i USA som i Europa. När han nu turnerar i Europa har han anpassat sin repertoar till en ny europeisk publik eller som han själv säger, med lite självironi:

”Det är en ny generation jag spelar för i Europa. Om jag spelar samma musik som jag spelade för deras föräldrar på 1960-talet, kommer de att lämna lokalen. Så jag försöker bara ge dem ett litet smakprov på hur det lät.”

Så på Konserthusets scen får vi som sagt höra olika former av musik, men allt grundar sig i den afroamerikanska traditionella musiken.

Jag är fascinerad av den 80-årige nestorns sång och saxspel, som, det ska sägas, inte är utan skavanker. Ibland haltar det även i samspelet med bandet, som förutom de redan nämnda också innehåller pianisten Tom McClung.

Efter att ha framfört denna musik ett otal gånger, och efter att ha undervisat på universitet om svart musikhistoria och afroamerikansk historia i allmänhet finns risken att det går slentrian i framförandena. Akten må vara anpassad till européer som fötts senare än jag, men jag har ändå stor behållning av den, det finns en blues kombinerad med självkänsla i botten som når in i hjärtat.

Nyberg, Björänge och Bridgewater öppnade för andra

19 Okt

Tre jazzsångerskor på två dagar. Med olika temperament, men också med vissa saker som förenar.

Lina Nyberg, Lisa Björänge och Dee Dee Bridgewater har alla tre utvecklat ett koncept där de är del i ett större sammanhang, snarare än stjärnan som står i rampljuset med kompet i skuggan bakom.

Den klassiska jazzsångerskan sjunger med en pianotrio bakom sig, där trions pianist spelar ett kort solo i mitten av låten och där sångerskan inleder och avslutar. Eller så har hon ett storband i ryggen som stöttar och där någon i brasset kan ta ett solo i mitten.

Men här har vi nu tre sångerskor som har med sig ett band, som kanske inte uppträder på lika villkor, men som ändå har en mer framträdande roll än tidigare brukligt. Låtarna har arrangerats så att bandet klivit fram ur skuggan.

Lina Nyberg var först ut på Teaterstudio Ledermans scen. Hon har spelat i ett otal konstellationer och har spelat in lika många album, med andra ord så rutinerad att hon kan ta sig an det mesta i jazzväg.

Denna kväll hade hon med sig sitt band som består av David Stackenäs på gitarr, Cecilia Persson vid pianot, Josef Kallerdahl och Peter Danemo bakom basen respektive trummorna. Dessutom hade Lina förstärkt bandet med riksspelman Lisa Rydberg på fiol.

Temat för kvällen var fåglar, i låttitlar och texter, vilket visar både hennes mångkunnighet och hennes splittring. Det känns som om hon gjort så mycket och kan så mycket att hon inte riktigt kan bestämma sig för vad hon vill göra i fortsättningen. Under tiden bidar hon sin tid med konserter som denna kväll på Teaterstudio Lederman.

Som vanligt är det oklanderlig sång och bandet stöttar henne väldigt bra, och gör även egna soloinsatser av hög klass. Men det lyfter aldrig riktigt.

Själv är jag väldigt svag för David Stackenäs gnidande gitarr, ett konstroversiellt sätt att spela när man ska kompa en sångerska, men det fungerar fantastiskt bra i det här sammanhanget. Josef Kallerdahls bas står också ut under delar av konserten.

 

Lisa Björänge Quintet efterträdde Lina Nyberg Band på Ledermans scen. Liksom Lina Nyberg lyfte hon fram sina medmusikanter och gav dem från tid till annan en huvudroll. Där spelade Klas Toresson tenorsaxofon, Fabian Kallerdahl piano, Pär-Ola Landin kontrabas och Jon Fält trummor.

Och i de första två numren hade man en gäst, Niklas Barnö på trumpet. Några dagar tidigare hade jag hört honom nästan blåsa livet ur sig som stand in i Anna Högberg Attack. Nu presenterades han av Lisa Björänge som fantastisk, både som musiker och människa, varpå Barnö röt av förlägenhet. Därefter blåste han ursinnigt i två låtar och sprang därifrån, troligen till nästa gig. Saknad av oss i publiken. Han ger verkligen allt när han spelar och det betyder mycket för energin i bandet. Klas Toresson är en helt annan typ av blåsare, som kanske i och för sig smälter bättre in i ett band som är sångbaserat.

Lisa Björänge är en skicklig sångerska men saknar kanske lite av den personlighet som utmärker de allra största. Men hon är långt på väg och har ett imponerande band till sin hjälp, där Fabian Kallerdahls piano måste vara en guldgruva att ha i ryggen. Jon Fält är alltid lika rolig att se och höra och hans samspel med Pär-Ola Landin både hörs och syns för oss åskådare.

 

Kvällen efter, i Stockholms konserthus, uppträdde Dee Dee Bridgewater med band. Det började lite trögt, första låten ägnades åt att alla i bandet fick var sitt solo, liksom för att presenteras för publiken. För mig känns det konstigt, jag föredrar att bandet börjar med att visa vad man står för, ett avstamp inför kvällen.

Det lite tröga höll i sig i några låtar, men så gjorde Dee Dee en mycket fin version av Thelonious Monks ”Blue Monk”. Därefter höll konserten den fina klassen setet ut. Även om Dee Dee Bridgewater dominerade scenen så lät hon sina medmusikanter ta stor plats. Theo Croker och Anthony Ware spelade trumpet respektive sax, Michael King trakterade pianot, Eric Wheeler basen och Kassa Overall trummorna. Särskilt de två sistnämnda gjorde bra ifrån sig, medan blåsarna kändes lite bleka. Repertoaren var skiftade och hon avslutade konserten med Stevie Wonders Living for the city. Publiken ville ha mer men det fick bli punkten för en habil insats på konserthusscenen.

Spelglädje i Chick Coreas nya band

22 Okt

Han har ett fjäderlätt handlag med klaviaturen. Men det han gör har ändå tyngd. Inte minst tillsammans med sin nya grupp The Vigil.

Konserthuset var välbesatt den sista dagen på jazzfestivalen när Chick Corea spelade. Han och medmusikanterna såg ut att trivas på scenen. Corea började med att prövande slå ner några tangenter på keyboarden varvid han nickade gillande. Sen satte han sig vid pianot och konserten rivstartade.

Efter en timme hade bandet hunnit med tre låtar och alla medlemmar hade fått visa vad de var bra på. Och det var mycket, både enskilt och tillsammans. Corea höll samman bandet med generös hand, med många frihetsgrader.

Själv smekte han fram slingor snarare än toner ur keyboard och piano, något som även andra i bandet anammade. Slingor som penseldrag, jag fick en vision av Corea som musikens Lars Lerin. Landskapsmålare båda två, bara det att med Chick Corea sitter man på ett tåg och ser landskapen flyga förbi, det blev knappt om tid att insupa stämningen i det som vi fick höra.

Med sig hade Corea ett band av fantastiska musiker, kanske ibland alltför duktiga för musikens bästa, innerlighet var inte dessa ekvilibristers bästa gren. Det blev emellanåt lite mycket uppvisning, men det motverkades till en del av att musikerna verkade ha roligt tillsammans, de eggade varandra, gav varandra inspiration. Jag har sett uppvisningar tidigare på Konserthusets scen, ganska nyligen var Youn Sun Nah Quartet med bland annat Ulf Wakenius där, också ett band av ekvilibrister, men i det fanns inte tillstymmelse till den lekfullhet som hela tiden skymtade fram hos Coreas band.

Här fanns till exempel saxofonisten Tim Garland. Det är inte lätt att sticka ut i dagens saxofonvärld som vimlar av skickliga musiker. Men här tycker jag att han gjorde det med sitt glidande spel som för tankarna till friform utan att vara det. Hans kroppsspråk visade också hur han värkte fram tonerna till linjer. Ett kroppsspråk som var diametralt motsatt gitarristen Charles Altura som endast rörde vänstra handens fingrar, det fanns inget annat i hans kropp som antydde att han frambringade toner, inte ens vid de mest ekvilibristiska passagerna.

Basisten Carlitos Del Puerto hade genom hela konserten en egen lekfull duell med sin bandledare och behandlade basen som om den vore hans älskarinna.

Chick Corea har haft många band genom åren, även mera lyriska. Det han visar upp med The Vigil är ekvilibristiskt men även sugande i ordets positiva mening. Man dras in i musiken men suget blir aldrig hundraprocentigt, aldrig en upplevelse där omgivningen försvinner och man enbart går upp i musiken, för det fordras en större innerlighet. Men det är i alla fall tillräckligt för att jag, som egentligen ogillar allsång på konserter, sjöng med när Corea i extranumret ville ha gensvar från publiken.

Ekvilibrism med Youn Sun Nah Quartet

24 Nov

Det finns många skickliga musiker. Men det är inte ofta som tre verkliga ekvilibrister möts på en scen. Men det var vad som hände när Youn Sun Nah sjöng på Konserthusets scen tillsammans med sin kvartett.

Sydkoreanskan Youn Sun Nahs röst har en enorm räckvidd, den omfamnar de flesta uttrycksformer, det är som om oktaverna blir betydelselösa när hon sjunger. Ofta kan man inte skilja ut hennes röst från Ulf Wakenius gitarr och den unike fransmannen Vincent Peiranis ackordeon. Kittet i kvartetten utgörs av basisten Simon Tailleu, inte lika virtuos men nödvändig för att hålla ihop musiken.

Det är en egen, genrelös musik man framför. Allt hakar i varandra, det är en uppvisning i den högre skolan. En uppvisning som, trots all ekvilibrism, lämnar kvar en kyla i upplevelsen av musiken, i upplevelsen av bandet.

Wakenius sitter där, orubblig med slokhatten skymmande ansiktet och spelar sin hisnande musik, som satt han på en Tolstojsk veranda.

På andra sidan verandan, likaså tillbakalutad, sitter Vincent Peirani, barfota med dragspelet i knät och spelar sina ibland himmelska toner.

Tailleu drar i sina strängar och verkar vara den enda som förstår att här på verandan försiggår någon slags kamp mellan Wakenius och Peirani.

När de inte är ute på egna äventyr sitter samspelet som en smäck. Det är oerhört skickligt, ingenting spills, ingenting fläckar ner.

Det är kanske därför som musiken stannar på ytan, inte lyckas leta sig ner ens under min skjorta.

Jag har varit på många konserter där musiken inte lyckats beröra mig i själen. Det här var den mest fantastiska av dem.

Obeskrivlig Wayne Shorter

23 Okt

Det är erfarenheten som talar till oss.

I grunden är livet enkelt. I grunden är musiken enkel. En fras som upprepas.

Men en fras kan sägas på så många olika sätt. Den kan grunda sig på intellekt, den kan grunda sig på känsla, eller bådadera.

Vi består av så många lager, hans musik består av så många lager. Ibland vibrerar den ovanpå huden, ibland är den nere på märgen.

Men det är samma fras, samma liv.

Musiken som Wayne Shorters kvartett spelar är lika obeskrivlig som livet självt.

Jag tror inte Shorter är ute efter att förklara, var och en får dra sina egna slutsatser.

Hur kan Konserthuset vara fullsatt, hur kan åhörarna visa sådan entusiasm för en musik som inte liknar någon annan, som bara är sin egen referens?

Svår jazz brukar inte omfamnas av så många.

Wayne Shorter, Danilo Perez, John Patitucci och Brian Blade måste ha funnit något som förenar. Det är en musik utöver det insmickrande, något som enbart utgår från musikerna själva och därför också, paradoxalt nog, hittar in i andra människor. En musik så smal att den letar sig ned genom hudens ytliga porer och så bred att den sedan kan översvämma hela människans inre.

I grunden är det erfarenheten som talar till oss, en musik som bär spår från generationer tillbaka.