Tag Archives: Krapps sista band

Beckett talar i pausen

22 Mar

Han sitter där på scenen, till synes omedveten om att vi tittar på honom, böjd över sitt liv i form av regelbundet intalade kassetter. Hans gammelmansblåsa tvingar honom till täta avbrott i sin sysselsättning, som är att leta efter och lyssna på ett gammalt band och spela in ett nytt, av pjästiteln att döma, sista band.

Han irriterar sig på att tekniken inte fungerar riktigt som den ska och han skakar på huvudet åt det han talade in ett antal år tidigare. Det finns inget spel för gallerierna, ensamheten är total, han tar ingen notis om att vi sitter där och tittar på honom. Vi fnissar ibland åt någon av vardagslivets förtretligheter, någon av livets absurditeter, men oftast är det dödstyst. De förkylda håller inne med sina hostningar.

Respekten för Krapp där på scenen är total. Men vem är då Krapp? Ja, säg det.

Jag måste erkänna att jag nästan aldrig efteråt kommer ihåg vad Becketts figurer har pratat om i pjäserna, det är så alldagligt, det de säger. Det är poserna, vad figurerna gör på scenen, som stannar kvar i minnet. Jag har ofta kommit på mig själv med att undra, hädiska tanke, om de inte lika gärna kunde ha sagt något helt annat, vi som publik hade ändå fått samma upplevelse.

Så det finns en mening i att Beckett, trots att han inte är närvarande, i alla sina pjäser fungerar som en förregissör genom att ge väldigt exakta scenanvisningar – var skådespelaren ska komma in, hur attributen på scenen ska placeras i förhållande till varandra och framför allt – hur långa pauserna mellan replikerna ska vara. Det är scenbilden, attributen och det skådespelarna inte säger som jag kommer ihåg efteråt.

Ingvar Hirdwall, i Thommy Berggrens regi, gestaltar Krapp på ett helt adekvat sätt. Be mig inte relatera vad han sa. Men jag kommer ihåg alla hans poser, all hans irritation, jag minns varje gång han avbröt för att gå och tömma blåsan.

Som ingång i Krapps sista band har Thommy Berggren valt att sätta upp Akt utan ord. Som titeln antyder förekommer inga repliker, bara attribut och rörelse. Den är således helt avskalad. Så här i efterhand tänker jag att den är alltför uppenbar, den saknar något. Det är det alldagligliga som inte finns där.

Annonser