Tag Archives: Kulturhuset

Samspelet lyfter Shai Maestro Trio

15 Okt

Där sitter vi och nynnar och hummar med i melodin, hela publiken i den fullsatta hörsalen i Kulturhuset.

Trycket från trion på scenen stegras och Shai Maestro bakom pianot börjar göra utflykter med den hummande publiken i bakgrunden.

Det var hit vi kom i slutet av Shai Maestro Trios konsert. Och det var bara följdriktigt att alla till sist nynnade. För trots att det är en instrumentalgrupp så hade hela konserten varit ett enda långt sjungande, från Shai Maestros piano, från Barak Moris kontrabas och från Ofri Nehemyas trummor. Jag kan inte komma på någon bättre beteckning på gruppens musik. Och det finns ett samförstånd i bandet, ett intimt samarbete som gör deras framförande ännu mer njutbart för publiken.

Shai Maestro startar konserten med att tala om för publiken att han inte kan presentera låtarna de ska spela, då han inte vet var musiken kommer att hamna. Så börjar han spela på pianot, lite sökande, innan han kommer in på ett spår och de övriga två stämmer in.

Och jag blir väldigt glad över att han inte använder sin fantastiska teknik till att visa upp sig. Och att han inbegriper medmusikanterna i framförandet. Särskilt samspelet med basisten Barak Mori är en ljudande pärla.

Alla i gruppen har hela tiden ett varsamt anslag, ja, de visar kärlek till sina instrument, fortfarande efter så oändligt många timmar tillsammans. De visar att de älskar musiken, älskar att spela för oss.

De utstrålar känsla som de parar med sin skicklighet, men utan att överarbeta. Och det varsamma anslaget kan skönjas även när musiken växer mot crescendo.

Jag hade inför konserten lovat mig själv att låta bli att jämföra Maestro med Keith Jarrett, som han ju liknats vid, men jag blev genast påmind då de har en viss likhet i själva apparitionen vid pianot, sittställningen, den direkta approachen, engagemanget. Men Maestro har ett eget sätt att närma sig musiken så jag glömmer rätt snart Jarrett.

Det blev stående ovationer och extranummer. När publiken krävde ytterligare ett kom Shai in ensam och spelade en känslosam ”Moon River”. Och jag nynnar melodin inom mig när jag går därifrån, jag har tagit vid där de sjungande instrumenten slutade för kvällen.

Annonser

Josef Karnebäck i topp bland CAOS-banden

20 Okt

Under jazzfestivalen i Stockholm hade Kulturhuset en serie konserter med start klockan 12 och som var gratis.

Serien hade namnet Contemporary artists on stage (CAOS) och var till för relativt oetablerade band eller artister.

 

En dag uppträdde sångerskan och violinisten Natalie Migdal. Med sig hade hon två stråkar, Fanny Marechal och Daniel Migdahl, Filip Ekestubbe på piano och Lucas Brar på gitarr.

Det blev en lite trevande föreställning där de medverkande musikerna användes väldigt sparsamt och allt kretsade egentligen kring Natalie Migdal.

Jag kände nog att det behövs ytterligare trimning av musiken och sången och gärna lite mindre sparsmakade arrangemang.

Att denna konstellation ingick i jazzdagarna känns också lite konstigt, då mycket av det som i dagligt tal menas med jazz lyste med sin frånvaro.

 

Sisters of Invention består av två systrar Almgren, Malin mestadels på trummor och Karolina på sång och saxofon.

Här var det de fina arrangemangen, bland annat med användande av loop-pedal, som stod ut. Sångtexterna var ganska alldagliga men det var hur de nyttjades som gav färg och must åt framträdandet.

Här hade varje sjungen ton, varje ton från saxofonen och varje trumslag betydelse och lager lades till lager i en musik som skimrade och regnade ned över publiken.

Kanske inte världens viktigaste musik, men den tjänade till en del som en oas i stadsöknen runt Kulturhuset.

 

Så till bandet som tog mig med storm. Jag hade aldrig hört basisten Josef Karnebäcks band, ja inte ens någon av medlemmarna i bandet i andra sammanhang. Men i det här sammanhanget fanns en samspelthet och glädje som lyfte musiken. Samtidigt som den individuella skickligheten gav bandet ytterligare en dimension.

Förutom Josef Karnebäck på kontra- och elbas består bandet av Björn Arkö på tenorsaxofon, Olle Hedström på trumpet, Calle Stålenbring på gitarr, Simon Berggren piano och Jonathan Lundberg trummor.

Det låter mycket om bandet, men det låter väldigt bra. Låtarna var ofta lite fusionbetonade utan att bli alltför mekaniska som viss fusion har en tendens att bli.

Och just när man nästan började känna sig överkörd, så kom den, balladen som lugnade ned det hela. Perfect timing.

Arrangemangen gav också de fina solisterna i bandet tillfälle att sträcka ut. Det handlade inte bara om att visa upp sig utan det fanns ett engagemang i allt de gjorde som var större än så.

Björn Arkö använde sin tenorsaxofon så att man kände stormvindar dra ut över lokalen. Men solona började ofta i en stilla bris som accelererades. Det gäller även gitarristen Calle Stålenbring, som måste gå en strålande framtid till mötes. Båda dessa solister kunde konsten att bygga upp ett solo från scratch. Det är roligt när låtarrangemangen tillåter ett sådant tillvägagångssätt, det är inte så ofta solisterna får tid på sig att göra det. Mästaren i genren heter Aaron Goldberg och är amerikansk pianist. Men Björn Arkö och Calle Stålenbring är inne på samma spår.

Josef Karnebäcks band var en bekantskap som jag gärna återupptar.

 

Till sist bara några ord om CAOS. Det var ett fint initiativ från Kulturhusets sida och förhoppningsvis återupplivar man detta till nästa års jazzfestival. Eller varför inte tidigare?

Fri Roscoe Mitchell inför bunden publik

14 Okt

Hörsalen i Kulturhuset hade storfrämmande

På scenen smög trumslagaren Kikanju Baku smög runt sitt trumset och prövade de olika delarna. Klädd i något som såg ut som en biodlarhatt och med en cowboynäsduk för munnen slog han än här, än där.

Samtidigt hade Roscoe Mitchell väldigt svårt att få liv i sin sopransaxofon.

Skenbart naturligtvis.

Men början på konserten i Kulturhusets hörsal med dessa båda herrar var som den första lektionen i musikskolan, bara det att Baku väldigt snabbt lärde sig att hantera alla delar av trumsetet med en förödande lätthet. Och att Mitchell, direkt när han lämnade nybörjarstadiet, började cirkulationsandas. Så under den första halvtimmeslånga låten lät det som om han inte hämtade andan under de sista 15 minuterna. Den första kvarten gick åt att få till tonen, så att den inte krystade och väste.

Därefter var det fullt ös från Baku och toner utan andhämtning från Mitchell fram till konsertens slut. Sessionen avslutades med det mest lyckade bidraget för kvällen vilket borde tagit andan ur frijazzvännerna i publiken. Men som under hela konserten var man ytterst återhållsam med applåderna. Ända tills man var riktigt säker på att låten var slut, då kom ovationerna, om man nu ska tolka det som att publiken verkligen var begeistrad eller om de applåderade av artighet.

Jag tror många gillade vad de hörde, men numera har svenskarna blivit så rädda att göra fel, att inte uppträda korrekt, så att de vågar inte applådera förrän de är riktigt säkra på att låten är slut. Mönstret upprepades efter varje låt och inte förrän Kikanju Baku demonstrativt reste sig från trumsetet vågade publiken applådera. Det spontana är på väg bort i den politiska korrekthetens tidevarv. Som frijazzens frontfigur, med det spontana som en grundsten, tror jag inte Mitchell haft något emot en applåd eller annat utbrott på ”fel” ställe.

Konserten kanske kunde ses som en sammanfattning av ett mer än sjuttioårigt musikliv som för Mitchells del innehållit det mesta i friformgenren och dess omgivningar.

Vid flera tillfällen lät duon som en trio eller kvartett och Roscoe Mitchell som om han hanterade två eller flera instrument samtidigt.

Frijazz är en vansklig genre och har en tendens att bli tråkig om musikerna inte lyckas föra ut känslor till publiken, inte lyckas hitta nya koncept där de kan väva in sin personlighet.

Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att tränga innanför skalet på Kikanju Baku och Roscoe Mitchell. Kanske beroende på att de, som jag upplevde det, spelade var och en för sig. Samspelet kom aldrig i förgrunden. Samtidigt tycker jag dock att de i den sista låten verkligen hittade något som nådde ut och som involverade mig i musiken.

Nisse Landgrens hörna befruktad av Ale Möller

20 Mar

Folkmusik? Världsmusik? Jazz? Visor? Skit samma, det räcker med att säga Musik, i alla fall när det gäller Ale Möller.

Vi som satt i Kulturhusets hörsal i onsdags kväll kastades mellan genrerna, ibland på ett halsbrytande sätt, men alltid med kontrollen i behåll.

Olikheterna befruktar varandra, säger Ale Möller när en spelmansslinga från Dalarna övergår i en Beatleslåt. Eller när indisk funk (Nisse Landgrens karaktäristik) med spräck övergår i en Taube-vals.

Olikheter befruktar varandra, säger han igen och får frasen att inte bara gälla musik. Han drar tesen ända in i företagens styrelserum. Likheterna blir bara mer och mer lika. Till sist har alla gubbarna i styrelserummet likadana kostymer, likadana frisyrer, och tänker likadant. Och då återstår bara för företaget att stagnera.

Han berättar om att han hela tiden söker upp musiker från andra kulturer, som tänker musik helt annorlunda. Det berikar hans eget spel och hans redan digra instrumentsamling, som han behärskar på ett både skickligt och rörande sätt.

Själv älskar jag när han spelar trumpet. Han kan mäta sig med de främsta när det gäller skicklighet, men framför allt är det känslan. När han i början av ”konserten” spelar en Dollar Brand-komposition på trumpeten så skälver mitt inre.

Men han tar inte ensam fram denna musik, även om han nog skulle klara det också. Det visar han mot slutet när han solo spelar en slinga från Dalarna på tre munspel, som han växelvis för till sina läppar.

Men i övriga låtar har han med sig Mats Öberg på keyboard, Olle Linder på trummor och stränginstrument, Jonas Knutsson på diverse saxar och värden för föreställningen, Nisse Landgren, på trombon och sång.

Bättre kunde man inte önska sig.

Mats Öberg är ett musikaliskt geni. Alla ljud som man hör, men inte fattar vad de kommer ifrån, kommer från hans keyboard. Han är basen när musiken gungar tungt, han lägger golvet lika väl som han balanserar på nocken och han härmar svagt när Ale Möller vill ha ett eko på sina flöjttoner. Denna kväll brast han även ut i en överraskande grov, mångspråkig sång som blev en diametral kontrast till Nisse Landgrens silkeslena ballad. Se där, olikheterna igen.

Olle Linder kör en kombo, han sitter på trumman han spelar på. Och han vispar till en brygd som hela orkestern blir hög av. När han inte sitter stilla och spelar gitarr. Eller sjunger en vild tango.

Jonas Knutsson står in efter ett tag. Det verkar vara återseendets stora glädje, Ale och han har inte spelat ihop på länge, och det märks en klar abstinens, de är ivriga att börja samarbeta igen, att dricka varandras toner.

Och till sist, värden själv, som genom hela konserten ställer sig lite grann i skymundan, men som sjunger en ballad med sin ljusa stämma och hjälper övriga att spräcka en Ravi Shankar-låt med sin gläfsande röda trombon.

Programpunkten heter ju Nisse Landgrens hörna, men som den värmlänning han är förhäver han sig inte.

Konserten avslutas med en duell mellan Ale Möller och Nisse Landgren – på näverlur. Vi fjällkor som sitter i publiken lystrar leende och vankar sedan hemåt i kvällen, saligt medvetna om att Ale Möller och hans medmusikanter befruktat oss med sin musik.