Tag Archives: Lars Gullin

En kväll i Lars Gullins tecken

13 Okt

Jag såg en gång på hans levnadstamp en konsert där Lars Gullin, tillsammans med några musikkamrater, spelade sin musik på barytonsaxofonen. Mellan låtarna darrade hans händer som asplöven och vid ett tillfälle när han skulle byta blad på notstället seglade ett antal notblad till golvet.

Men spela kunde han fortfarande. Tonen hade kanske förändrats genom åren men om nu Georg Riedels historieskrivning stämmer så tyckte Gullin att han spelade bättre på ålderns höst (ja, egentligen kom han inte längre än till sensommaren) trots att han inte hade några tänder kvar i munnen. Och det smakprov på en sen inspelning, verket Aeros Aromatic Atomica Suite, som vi fick på Plugged Records denna fredagskväll gav hörsel för sägen. Hans spel var kraftfullt och ömt på samma gång.

På scenen denna lördag var det musikhistorikern Jan Bruér som, med hjälp av musikerna Georg Riedel och Jan Allan, gav oss i publiken smakprov både ur Lars Gullins liv och hans musicerande. Jan Bruér höll i sammankomsten, berättade och spelade skivor, Jan Allan och Riedel stod för anekdoter och hågkomster från deras spel ihop med Gullin, förutom att de tillsammans med gitarristen Daniel Svensson framförde ett antal kompositioner ur Gullins rika låtskatt.

Georg Riedel berättade att som kompositör var Gullin mer inspirerad av Grieg, Sibelius och Alfvén än av samtida amerikansk jazz. Därför kom hans musik att låta annorlunda och Riedel kunde, när Gullin på piano presenterade kompositionen för musikerna i bandet, tänka att ”det här är ju inte jazz”.

Men när barytonsaxofonen kom fram och orkestreringen satt som den skulle blev det ändå jazz, fast som sagt, annorlunda.

Faktiskt så annorlunda att en kritiker vid något tillfälle kallade musiken för ”fesljummen fäbodjazz”. Den sistnämnda beteckningen har med tiden förbytts till något positivt.

Under kvällen på Plugged Records gav Allan/Riedel/Svensson flera smakprov ur Gullins välfyllda notsamling med Jan Allans resonerande, sordinerade trumpetspel, med Svenssons lite stumma ton på gitarren och med Riedels auktoritativa basspel. Opretentiös musik i det lilla formatet som stämde bäst i ”I fall in love too easily”, en låt som Gullin inte skrivit men väl gillade att spela.

Vi fick också höra en inspelad version av Gullins kanske mest kända komposition, ”Danny´s Dream” med maestro själv på barytonsax. Men att denna låt skulle vara hans bästa tyckte inte Georg Riedel som i stället höll fram ”Manchester Fog” som ett mästerverk.

I början av år 1976 gjorde Gullin sin sista inspelning, denna gång hade han skrivit den tidigare omnämnda sviten Aeros Aromatic Atomica Suite för Radiojazzgruppen, där både Georg Riedel och Jan Allan ingick. Och i maj 1976 dog Gullin, endast 48 år gammal, innan skivan hade hunnit ut till affärerna.

Efter hans död var jag på en minneskonsert, Gullin var ju faktiskt en av våra största jazzmusiker genom tiderna, internationellt kanske den största. Bland annat sjöng Monica Zetterlund Gullinkompositioner som textsatts. I bandet ingick den i vanliga fall skicklige trummisen Ivve Oscarsson, och att han inte hade sin bästa dag framgick av att han dränkte Monicas sång med sitt alltför ljudliga trumspel. Detta föranledde en man i publiken att gå fram till scenen och försöka dämpa Ivves utspel. Det lyckades till en del, ända fram till det att sorgen över en kollegas död fick Ivve att trilla av stolen och falla rakt över sitt trumset.

Och vi kan väl alla känna sorg över att Lars Gullin inte fick verka längre. Men jag måste säga att han hann med mycket, hans spel kan vi njuta av på väldigt många inspelningar. Och att två av hans vänner och spelkamrater fortfarande finns med oss och kan vittna, både i ord och ton, är en ynnest att glädjas åt.

Lars Gullin i fokus på Solliden

16 Aug

Lars Gullin hade ett eget sätt att hantera barytonsaxofonen. Och ett eget sätt att skriva musik. Ofta var det enkelt urskiljbara melodier, i gränslandet till folkmusiken och även inspirerade av den klassiska musiken som han lyssnade till lika mycket som till sina jazzkolleger.

Hans musik har levt vidare efter hans död 1976 och är fortfarande i högsta grad levande. En av de ensembler som för hans arv vidare är Rilkeensemblen. Den har, under ledning av Gunnar Eriksson, funnits i 38 år. Det är en kör som på repertoaren har ett antal kompositioner av Lars Gullin.

Denna kväll på Skansens sollidenscen framför kören ett antal av dessa tillsammans med husbandet Hans Backenroth, bas, Leo Lindberg, piano och Jocke Ekberg, trummor. För kvällen är bandet förstärkt med två instrumentala solister, musiker som visserligen är födda några år efter Lars Gullin men ändå spelade ihop med honom i olika sammanhang. Det är Jan Allan, trumpet, och Bernt Rosengren, tenorsaxofon.

Kvällen börjar dock med att scenvärden Svante Thuresson framför Warren/Mercers klassiker ”Jeepers Creepers” tillsammans med husbandet. Framförandet lovar gott inför kvällen då både Leo Lindberg och Hans Backenroth verkar vara i form och Thuressons sång omgärdas av fint komp och uttrycksfulla solon.

Därefter intas scenen av Rilkeensemblen. Gunnar Eriksson berättar att han långt tillbaka i tiden haft kontakt med Gullin och att det var med hans goda minne som man textsatt kompositionerna, ofta med texter ur Bibeln, enkannerligen då Höga Visan, vilket Eriksson tycker passar utmärkt till Gullins sätt att skriva musik.

Kompositionerna har då fått andra namn än dem Gullin ursprungligen satte, och blivit väldigt sakrala till sin karaktär. Men musikernas sätt att spela och deras soloinsatser påminner i alla fall om att Gullin faktiskt i första hand var jazzmusiker.

Och det ska sägas att detta forum, med kör och mer arrangerad musik, verkar passa dessa musiker utmärkt. Särskilt lyckade tycker jag att Backenroth och Lindberg är, både som kompmusiker och i deras soloinsatser. Även Jan Allan och Bernt Rosengren tillförde mycket, men annat var inte att vänta.

Men som sagt, det sakrala och unisona tog överhanden och jag tycker att musiken blev lite för opersonlig. Det hade till exempel varit intressant att höra vad Svante Thuresson, som förtjänstfullt trakterade congas under kvällen, hade kunnat göra av åtminstone några av kompositionerna. Jag tror det hade kunnat lyfta konserten.

Svante fick i stället bryta av Gullinkavalkaden och framföra Henderson/Dixons ”Bye Bye Blackbird” på ett medryckande sätt.

Det var en kväll i Gullins anda, men det fattades en del för att jag skulle tycka att man gjorde Gullin helt rättvisa.