Tag Archives: Lars Jansson

Energi och kvalitet i Peter Asplunds band

17 Okt

Peter Asplund är inte bara en av våra bästa trumpetare, han har även sedan barnsben drömt om att bli en entertainer, en sångare i Frank Sinatras och Mel Tormés anda. Och den sena Louis Armstrongs också för den delen, för att även nämna en musiker som haft stor betydelse för Peter Asplunds trumpetspel.

På Plugged Records denna fredagskväll sjunger han också mycket riktigt låtar ur den amerikanska sångboken. Jag måste dock säga att han inte når upp till sina amerikanska förebilders utstrålning när han sjunger. Han tillför ingenting nytt i sina tolkningar.

Han är dock en fantastisk entertainer i ett annat avseende, nämligen när det gäller mellansnacket. Det finns ingen svensk (jazz)musiker som slår honom i underhållande presentationer av det man spelar.

Om kärleken till Sinatra, Tormé och sångaren Armstrong inte riktigt är besvarad så är kärleken till trumpetaren Armstrong desto lyckligare. Trumpeten och flygelhornet hanterar Peter Asplund med stor ton och ofta innerlig känsla.

Bandet han har med sig är också oslagbart med svenska mått mätt. Hans Andersson på kontrabas är jag väldigt förtjust i och han lever upp till alla mina förväntningar. Han kan driva på och han kan ge balladerna färg. Dessutom är han en solist av hög klass. Han är lite av en doldis i den svenska jazzvärlden som borde få mer uppmärksamhet för det han gör.

Så har vi Lars Jansson på piano. Han hoppar in i bandet ibland och vi i publiken har turen att han gör det just när vi lyssnar. Han är enligt min mening en av Europas bästa pianister och han gör ingen besviken denna kväll, som han berikar med både sina kompositioner och sitt spel.

Jag har ofta upplevt trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay som lite fyrkantig, som en som tar i lite för mycket och saknar det där mjuka som smörjer musiken. Ingenting av det märker jag dock tillsammans med detta band. Tvärtom smälter hans spel in på ett förträffligt sätt.

Det är imponerande vilken energi bandet utstrålar och det är ingen slump att så är fallet. Peter Asplund berättar en fin skröna om hur hans familj, när de äter tillsammans, brukar tända levande ljus för att få stämning. Och ibland smyger de upp från bordet och ut i angränsande rum och ställer sig i dörröppningen för att titta på kandelabrarna. ”Och ljusen brinner fortfarande, utan att vi finns där och tittar på dem”, säger Asplund. ”Det är så jag vill vara, alltid brinna för det jag gör, även när ingen tittar.”

Men här, på Plugged Records, har han och bandet en entusiastisk publik, som fick dem att brinna ännu mer.

Till kvällen hade Asplund även bjudit in två gäster. Först sjöng Mary Nelson tre låter, med en behaglig röst utan att sticka ut.

Sen kom gitarristen Peter Nylander och förgyllde bandet ytterligare, både som kompositör och solist.

Det är fantastiskt att vi fått denna scen i en källare i Gamla Stan dit ägarna kan locka den svenska jazzeliten att spela och det märktes också på Peter Asplund och hans band att de trivdes med både platsen och publiken.

Annonser

Uppfordrande Fonnesbaek lyfter Lars Jansson

7 Sep

En flyhänt pianist, fingrarna rör sig över tangenterna med en lätthet som är få förunnat.

Han har haft sin trio i många år med Anders Kjellberg på trummor och ofta Lars Danielsson på bas.

Det finns en fara i att spela i samma konstellation i så många år, inte för flyhäntheten men för det kreativa, för entusiasmen.

Man känner varandra utan och innan, slentrianen ligger på lur. Jag säger inte att den hade infunnit sig, men den lurade i bakgrunden.

Jag vet inte vad som gjorde att Lars Jansson bytte medspelare, men på Fasching denna söndagskväll visade trion att det gjort pianisten gott. Mycket gott.

Konserten började med två hisnande nummer och direkt märktes vilken inverkan särskilt danske basisten Thomas Fonnesbaek har på Lars Janssons spel. Deras samspel var fantastiskt och deras soloutflykter inspirerade.

Den tredje medlemmen, trummisen Paul Svanberg, hade just återkommit från en utflykt till Ecuador, där han varit sysselsatt med att starta en krog och därför inte rört trummorna på två månader. Han gick ut lite försiktigt men i sista numret före extraballaden gick han loss ordentligt och jag tror att hade det givits ett tredje set så hade Svanberg blivit riktigt varm i kläderna.

Men åter till basisten Thomas Fonnesbaek. Man borde inte bli förvånad över hans samtidigt följsamma och utmanande spel. Han kommer ju från Danmark och där producerar man basister på samma sätt som Sverige producerar tennisspelare. Skillnaden är bara att de danska världsbasisterna aldrig tar slut.

Fonnesbaek har hela konserten igenom ögonkontakt med Lars Jansson och ger pianisten extra energi. Hans blickar och hans spel är inspirerande, men också uppfordrande, precis den nytändning som Lars Jansson behövde. Särskilt i de snabba numren fungerar det unisona och partierna där de stöttar varandra på ett fantastiskt sätt. På något sätt känns det därför också naturligt att Svanbergs trummor håller en lite lägre profil.

Allmänt kan sägas efter denna konsert att Lars Jansson genom åren fått alldeles för lite uppmärksamhet som den toppianist han faktiskt är. Vidare skulle det förvåna mig mycket om inte Thomas Fonnesbaek blir en toppbasist, ja en basist som kommer att bli efterfrågad av de största i branschen.