Tag Archives: Leo Lindberg

Lars Gullin i fokus på Solliden

16 Aug

Lars Gullin hade ett eget sätt att hantera barytonsaxofonen. Och ett eget sätt att skriva musik. Ofta var det enkelt urskiljbara melodier, i gränslandet till folkmusiken och även inspirerade av den klassiska musiken som han lyssnade till lika mycket som till sina jazzkolleger.

Hans musik har levt vidare efter hans död 1976 och är fortfarande i högsta grad levande. En av de ensembler som för hans arv vidare är Rilkeensemblen. Den har, under ledning av Gunnar Eriksson, funnits i 38 år. Det är en kör som på repertoaren har ett antal kompositioner av Lars Gullin.

Denna kväll på Skansens sollidenscen framför kören ett antal av dessa tillsammans med husbandet Hans Backenroth, bas, Leo Lindberg, piano och Jocke Ekberg, trummor. För kvällen är bandet förstärkt med två instrumentala solister, musiker som visserligen är födda några år efter Lars Gullin men ändå spelade ihop med honom i olika sammanhang. Det är Jan Allan, trumpet, och Bernt Rosengren, tenorsaxofon.

Kvällen börjar dock med att scenvärden Svante Thuresson framför Warren/Mercers klassiker ”Jeepers Creepers” tillsammans med husbandet. Framförandet lovar gott inför kvällen då både Leo Lindberg och Hans Backenroth verkar vara i form och Thuressons sång omgärdas av fint komp och uttrycksfulla solon.

Därefter intas scenen av Rilkeensemblen. Gunnar Eriksson berättar att han långt tillbaka i tiden haft kontakt med Gullin och att det var med hans goda minne som man textsatt kompositionerna, ofta med texter ur Bibeln, enkannerligen då Höga Visan, vilket Eriksson tycker passar utmärkt till Gullins sätt att skriva musik.

Kompositionerna har då fått andra namn än dem Gullin ursprungligen satte, och blivit väldigt sakrala till sin karaktär. Men musikernas sätt att spela och deras soloinsatser påminner i alla fall om att Gullin faktiskt i första hand var jazzmusiker.

Och det ska sägas att detta forum, med kör och mer arrangerad musik, verkar passa dessa musiker utmärkt. Särskilt lyckade tycker jag att Backenroth och Lindberg är, både som kompmusiker och i deras soloinsatser. Även Jan Allan och Bernt Rosengren tillförde mycket, men annat var inte att vänta.

Men som sagt, det sakrala och unisona tog överhanden och jag tycker att musiken blev lite för opersonlig. Det hade till exempel varit intressant att höra vad Svante Thuresson, som förtjänstfullt trakterade congas under kvällen, hade kunnat göra av åtminstone några av kompositionerna. Jag tror det hade kunnat lyfta konserten.

Svante fick i stället bryta av Gullinkavalkaden och framföra Henderson/Dixons ”Bye Bye Blackbird” på ett medryckande sätt.

Det var en kväll i Gullins anda, men det fattades en del för att jag skulle tycka att man gjorde Gullin helt rättvisa.

Trevlig timme med Sinne Eeg och Peter Asplund

27 Jul

Jazz på Skansen på måndagskvällarna. Det är trevliga föreställningar, så även denna måndag. Men riktigt spännande har dessa kvällar svårt att bli.

Denna måndag gästades Svante Thuresson och husbandet (Leo Lindberg, piano, Hans Backenroth, kontrabas och Jocke Ekberg, trummor) av Peter Asplund och Sinne Eeg. Båda är fullärda, Asplund på trumpeten och Eeg med rösten som uttrycksmedel.

Sinne Eeg var jag mest nyfiken på, jag hade bara hört henne på cd tidigare. Och var det någon gång under kvällen som luften runt Solidenscenen vibrerade var det när hon sjöng. Hennes röst, som hon kontrollerar till fullo, har inte bara jazz i sig utan där skymtar också ibland fram något mer, något utöver det vanliga jazzidiomet. Men denna kväll blev det bara tre låtar ensam med husbandet och det är för lite för att till fullo visa upp vilka kvaliteter hon besitter. Men jag blev nyfiken på vad hon kan göra i ett annat, lite längre sammanhang.

Hon sjöng också några låtar tillsammans med Svante och Peter. Dessa båda gjorde också en Mel Tormé-låt tillsammans, Asplund sjunger ju också och jag tycker att han lät bättre än när jag lyssnade till honom i vintras. Till den självklara sångarstatus som Svante och Sinne har, har han dock inte nått än.

Däremot har Peter Asplund utvecklat en i det närmaste fulländad ton i trumpeten. Det kan vara förödande vackert, utan skråmor, utan repor. Min musik är dock mera repig och jag tror Asplund även har det i sig, men sammanhanget kanske inte inbjöd till några större utsvävningar.

Leo Lindberg är en gudabenådad pianist i den lekfulla Hallberg-traditionen. Jag väntar på att han ska skapa något eget, men under tiden duger hans nuvarande hantverk gott.

Backenroth kan numera nämnas på samma dag som Niels Henning Örsted Pedersen när det gäller teknisk briljans och Jocke Ekbergs trumspel kan ingen klaga på. Så trion som kompar ger en bra grund för gästerna att spela ut. Men att ge sin själ i detta lite mer lekfulla sammanhang är kanske att begära för mycket, särskilt en sådan här kväll när man från scenen försöker tillrättalägga musiken så den ska passa alla. Och det gör den nog till den grad att spänningen aldrig riktigt infinner sig. Till detta bidrar också att det hela tiden är ordning och reda på låtarna, det är den amerikanska sångboken som gäller och det är tema-solo(n)-tema i stort sett hela tiden.

Men som sagt, det blev en trevlig kväll i den nedgående solens sken och det var väl det som var meningen.

Amanda Sedgwick på säker mark

23 Sep

Jag har lyssnat till många avstickare från jazzens huvudfåra under de senaste åren. Ja, det kanske är så att det inte går att tala om en huvudfåra längre när hybriderna avlöser varandra.

Därför var det kul att på Fasching denna onsdagskväll få uppleva gammal hederlig bebop, spelad av Amanda Sedgwick Quintet. Fem skickliga musiker som turades om att spela solo.

Låtvalet var en trevlig blandning av up tempo-låtar och ballader, där musiken skriven av Barry Harris stod ut lite extra. Och så en vals, Leos vals, skriven av Amanda Sedgwick för och till pianisten Leo Lindberg. Han är enormt begåvad och verkar kunna det mesta inom jazzen redan vid så unga år. Ja, han benämns fortfarande som lovande, men jag skulle säga att han numera etablerat sig i den svenska jazzeliten. Det finns dock en risk med att vara så skickligt mångkunnig och flyhänt som han är, en risk vi möjligen kan kalla Bengt Hallberg-syndromet, och det är att man kan härma alla stilar men har svårt att finna sin egen. Men jag tror och hoppas att Leo Lindberg klarar att hantera sin skicklighet på rätt sätt.

Gruppens ledare, Amanda Sedgwick är en driven bebopsaxofonist. Det är lätt att vila i hennes solon och det finns ingenting att anmärka på spelet, allt känns gediget och säkert. Det är bara det att jag skulle önska att spelet oftare lyfte över det förväntade.

Dwayne Clemons har jag hört ett antal gånger och denna kväll låter han lite ledigare, lite friare, än tidigare.

Det unisona spelet emellan Sedgwick och Clemons imponerar medan soloinsatserna till stor del är stöpta i samma form, vilket också gäller basisten Kenji Rabson. Annars är han och trummisen Moussa Fadera ett drömkomp för ett bebopband.

Det var en trevlig kväll på Fasching, men utan att jag utsattes för de utmaningar som kan lyfta musiken över det vardagliga.

Lyckad andra halvlek av Lindquist/Lindberg/Backenroth

28 Dec

Vad Klas Lindquist, Leo Lindberg och Hans Backenroth sa till varandra i paus vet jag inte, men det blev i alla fall ett annat ljud i skällan i andra halvlek, när trion spelade på Plugged Records i Gamla Stan.

Särskilt var det Lindquist på sopran- och altsax som drog ut på och band ihop tonerna på ett annat sätt än i den första avdelningen, som gick mera på slentrian.

Nu blev det en njutbar andra avdelning, också med mer distinkt spel från Leo Lindberg på piano och Hans Backenroth på kontrabas.

Vi fick oss en svängig eftermiddag till livs med avbrott för en och annan ballad. Vi fick också en försmak av julafton då trion exekverade ledmotivet till ”Sven-Bertil Jonssons julafton”, skrivet av Gunnar Svensson och i filmen framfört med samma instrumentala sättning som på Plugged Records.

Första avdelningen vittnade om att det traditionella sättet att spela jazz med tema-solon-tema kan bli lite tråkigt i längden om inte musikerna är inspirerade. Nu bytte man soloordning mellan aktörerna, men det är inte ordningen som betyder mest utan inspirationen. Men den kom ju i andra avdelningen så man gick därifrån med en god känsla som nu ska vara över hela julen, eftersom det var sista konserten på Plugged Records före helgerna.