Tag Archives: Lisa Björänge

Lisa Björänges musik lever i varje sekund

11 Dec

En sångerska i förgrunden som inleder och avslutar låtarna och en kompgrupp i bakgrunden, där någon också står för ett solo i mitten. Så ser de flesta jazzvokalistframträdanden ut. I längden riskerar det att bli lite enahanda. Men den risken är minimal när det gäller Lisa Björänge och hennes grupp.

Detta är nämligen musik som lever i varje sekund, en musik som aldrig står stilla utan hela tiden rör sig, om inte annat så under ytan. Musikerna använder sig av alla knep de kan, det gäller särskilt trummisen Jon Fält och pianisten/keyboardisten Fabian Kallerdahl. De två står för lekfullheten i sammanhanget, stadgan står basisten Pär-Ola Landin och tenorsaxofonisten Klas Toresson för. Och i förgrunden finns sångerskan och låtskrivaren Lisa Björänge, vars stämma och vars kompositioner inbjuder till ett lika bedårande som livfullt framförande.

Det är väldigt roligt att få sig till livs något annat än sång i den vanliga formen, en musik som tar i anspråk alla musiker och alla instrument i stort sett hela tiden. Arrangemangen andas nyfikenhet och är rika på fina detaljer.

Jon Fält bakom trummorna verkar älska att mixtra både med rytmen och med sina instrument. I det här sammanhanget passar hans upptäckarlust perfekt. Han landar hela tiden på fötterna och när han har hjälp av en så skicklig basist som Pär-Ola Landin så bärs musiken fram på ett både rytmiskt och varierat sätt. Att Landin oftast finns i bakgrunden hindrar honom inte från att avverka eftermiddagens kanske finaste soloprestation.

Apropå solo så är det roligt att se och lyssna till Fabian Kallerdahls känsliga spel på tangenterna. Han formulerar sig med både fingrar och kropp och gör det på ett väldigt medryckande sätt.

Det finns stunder när instrumenten och Lisa Björänges röst framträder unisont. Oftast handlar det om Klas Toressons saxofon och hennes röst men det förekommer också sång och unison cymbalgnidning, vilket faktiskt fungerar alldeles utmärkt, även till musikernas förtjusning.

Lisa Björänge utbrister ofta i ordlös sång men det känns aldrig sökt, den ingår på ett naturligt sätt i konceptet.

En så egen akt som det här är fråga om borde uppmärksammas i större sammanhang, tänker jag. Det som möjligen saknas är någon slags större tyngd, någon slags större auktoritet. Men det är möjligt att detta skulle förta en del av den upplevelse som vi i publiken fick oss till livs på Plugged Records denna lördagseftermiddag.

Annonser

Nyberg, Björänge och Bridgewater öppnade för andra

19 Okt

Tre jazzsångerskor på två dagar. Med olika temperament, men också med vissa saker som förenar.

Lina Nyberg, Lisa Björänge och Dee Dee Bridgewater har alla tre utvecklat ett koncept där de är del i ett större sammanhang, snarare än stjärnan som står i rampljuset med kompet i skuggan bakom.

Den klassiska jazzsångerskan sjunger med en pianotrio bakom sig, där trions pianist spelar ett kort solo i mitten av låten och där sångerskan inleder och avslutar. Eller så har hon ett storband i ryggen som stöttar och där någon i brasset kan ta ett solo i mitten.

Men här har vi nu tre sångerskor som har med sig ett band, som kanske inte uppträder på lika villkor, men som ändå har en mer framträdande roll än tidigare brukligt. Låtarna har arrangerats så att bandet klivit fram ur skuggan.

Lina Nyberg var först ut på Teaterstudio Ledermans scen. Hon har spelat i ett otal konstellationer och har spelat in lika många album, med andra ord så rutinerad att hon kan ta sig an det mesta i jazzväg.

Denna kväll hade hon med sig sitt band som består av David Stackenäs på gitarr, Cecilia Persson vid pianot, Josef Kallerdahl och Peter Danemo bakom basen respektive trummorna. Dessutom hade Lina förstärkt bandet med riksspelman Lisa Rydberg på fiol.

Temat för kvällen var fåglar, i låttitlar och texter, vilket visar både hennes mångkunnighet och hennes splittring. Det känns som om hon gjort så mycket och kan så mycket att hon inte riktigt kan bestämma sig för vad hon vill göra i fortsättningen. Under tiden bidar hon sin tid med konserter som denna kväll på Teaterstudio Lederman.

Som vanligt är det oklanderlig sång och bandet stöttar henne väldigt bra, och gör även egna soloinsatser av hög klass. Men det lyfter aldrig riktigt.

Själv är jag väldigt svag för David Stackenäs gnidande gitarr, ett konstroversiellt sätt att spela när man ska kompa en sångerska, men det fungerar fantastiskt bra i det här sammanhanget. Josef Kallerdahls bas står också ut under delar av konserten.

 

Lisa Björänge Quintet efterträdde Lina Nyberg Band på Ledermans scen. Liksom Lina Nyberg lyfte hon fram sina medmusikanter och gav dem från tid till annan en huvudroll. Där spelade Klas Toresson tenorsaxofon, Fabian Kallerdahl piano, Pär-Ola Landin kontrabas och Jon Fält trummor.

Och i de första två numren hade man en gäst, Niklas Barnö på trumpet. Några dagar tidigare hade jag hört honom nästan blåsa livet ur sig som stand in i Anna Högberg Attack. Nu presenterades han av Lisa Björänge som fantastisk, både som musiker och människa, varpå Barnö röt av förlägenhet. Därefter blåste han ursinnigt i två låtar och sprang därifrån, troligen till nästa gig. Saknad av oss i publiken. Han ger verkligen allt när han spelar och det betyder mycket för energin i bandet. Klas Toresson är en helt annan typ av blåsare, som kanske i och för sig smälter bättre in i ett band som är sångbaserat.

Lisa Björänge är en skicklig sångerska men saknar kanske lite av den personlighet som utmärker de allra största. Men hon är långt på väg och har ett imponerande band till sin hjälp, där Fabian Kallerdahls piano måste vara en guldgruva att ha i ryggen. Jon Fält är alltid lika rolig att se och höra och hans samspel med Pär-Ola Landin både hörs och syns för oss åskådare.

 

Kvällen efter, i Stockholms konserthus, uppträdde Dee Dee Bridgewater med band. Det började lite trögt, första låten ägnades åt att alla i bandet fick var sitt solo, liksom för att presenteras för publiken. För mig känns det konstigt, jag föredrar att bandet börjar med att visa vad man står för, ett avstamp inför kvällen.

Det lite tröga höll i sig i några låtar, men så gjorde Dee Dee en mycket fin version av Thelonious Monks ”Blue Monk”. Därefter höll konserten den fina klassen setet ut. Även om Dee Dee Bridgewater dominerade scenen så lät hon sina medmusikanter ta stor plats. Theo Croker och Anthony Ware spelade trumpet respektive sax, Michael King trakterade pianot, Eric Wheeler basen och Kassa Overall trummorna. Särskilt de två sistnämnda gjorde bra ifrån sig, medan blåsarna kändes lite bleka. Repertoaren var skiftade och hon avslutade konserten med Stevie Wonders Living for the city. Publiken ville ha mer men det fick bli punkten för en habil insats på konserthusscenen.