Tag Archives: Magnus Nygren

Ornette Coleman à la Thomas Jäderlund

7 Nov

Jag avstod julbordet med jobbet för att åka till Berwaldhallen och lyssna till altsaxofonisten och jazzpionjären Ornette Coleman. Året var 1998 och Coleman gjorde ett av sina sällsynta besök i Sverige.

Hans musik har alltid fascinerat mig, den har en dubbelhet som också är människans. Ofta handlar det om vackra, nästan naiva, melodislingor som har något mycket mer komplicerat i sig. Komplikationerna manifesteras också i sättet som Coleman och hans medmusiker framför musiken.

I botten finns en önskan att musiken ska spegla rytmen i människans levnadssätt, hur människan andas, i grunden alltså det mänskliga psyket och dess rytm. Melodierna är också fulla av stopp, av taktbyten, av väntan, av snabba passager och av vackra tonföljder.

Men samtidigt som melodierna står i centrum så ville Ornette att musiken skulle vara fri, att varje musiker ska vara fri att med melodin som grund finna sin egen väg. Och det gäller alla instrument, även de så kallade rytminstrumenten.

Men lyssnar man på hans grupper så är det väl så att han inte lyckas frigöra basen och trummorna. Lyckligtvis, skulle jag säga, då de spelar en stor roll för att musiken blir så dynamisk. Särskilt kontrabasen har en viktig funktion, kanske den viktigaste i hans musik. Lyssnar man så hör man att den alltid rungar, alltid hörs väldigt tydligt och verkar vara en förutsättning för att musiken ska andas på det där mänskliga sättet.

Att melodin står i centrum gör också att Ornettes grupper nästan alltid saknade piano, alltså var utan det viktigaste ackordsinstrumentet.

Med dagens mått mätt var Ornettes musik kanske inte något som bröt mot alla normer, men på den tiden, i slutet av 1940-talet och under 1950-talet, ansågs den av många göra det. I början fanns det till och med bandledare som betalade honom för att inte spela. Swingen hade dominerat och hans musik bröt i väsentliga delar med den traditionen. Men det gjorde ju också bebopen och det fanns beröringspunkter mellan Ornette och Charlie Parker.

Även om Ornette läst mycket harmonilära och musikteori och utifrån det, eller kanske rättare sagt utifrån ett motstånd mot det han läste, utformade sin musikteoretiska grund, ”The Harmolodic Theory”, så hade han ingen önskan att stänga in musiken. ”Du kan inte intellektualisera musik, det enda du kan göra är att känna den”, var en av hans deviser.

Och det kanske är därför en musikteoretisk analfabet som jag kom att gilla hans musik. Jag känner av musiken utan att analysera den, eftersom jag inte har redskapen för att göra det.

På Fasching i måndags berättade Magnus Nygren lite om Ornettes uppväxt i Fort Worth, om åren runt Ornettes skivdebut och spelade smakprov på hans musik från den tiden. Och i kölvattnet på föredraget intogs scenen av Thomas Jäderlund Amazing Trio, som framförde kompositioner av Ornette Coleman.

Trion har tidigare på skiva dokumenterat musiken och hade nu lagt till några kompositioner. Jäderlund spelade altsax och sopranino och hade med sig Peter Janson på kontrabas och Adam Ross på trummor. Det blev en illustration av dubbelheten i Ornettes musik, en stark melodi och en stor frihet, och den visade också kontrabasens betydelse för att Ornettes musik ska kännas in i märgen. I det här fallet gjorde Peter Janson verkligen rättvisa åt musiken, han visade att han är en av våra finaste basister, och hjälpte med sitt spel till att lyfta fram melodin. Också Adam Ross trumspel bidrog till detta.

Thomas Jäderlund verkar älska att spela dessa kompositioner vilket bidrog till att konserten blev musikaliskt lyckad och att Ornettes musik lyftes fram på ett fint sätt. Men jag tror inte det hade låtit likadant om Ornette själv stått på scenen och framfört dessa låtar. Men det är väl också det som är vitsen med hans musikaliska idé, att olika musiker ska uppfatta olika saker i melodierna och färga dem efter sitt kynne, utan att harmonier riskerar att likrikta musiken.

Annonser

Bothén och Kajfes i Don Cherrys kölvatten

23 Feb

Don Cherry hade en fantastisk karriär från det att han var väldigt ung tills han dog 1995, 58 år gammal. Han spelade med många av de största och han låg ofta i framkant på utvecklingen.

Men jag tror inte Don Cherry själv talade om att han hade en lyckad karriär. Att tänka i karriärtermer låg inte för honom, då det var musiken och nyfikenheten på alla former den kunde ta sig som bestämde riktningen på hans liv, ända från barndomen till sin död.

Det framgick med all önskvärd tydlighet på Fasching i tisdags kväll då chefredaktören för Orkesterjournalen, Magnus Nygren, berättade om delar av hans liv. Nygren håller på med en bok om Don Cherry.

I kölvattnet på Nygren tog sedan Goran Kajfes Tropiques över och spelade musik med anknytning till Don Cherry. Den viktigaste länken bakåt i tiden var kanske att bandet för dagen var utökat med Christer Bothén, som var en av de svenskar som spelade tillsammans med Cherry under de år i slutet av 1960-talet och 1970-talet som han tillbringade i Sverige.

Trumpetspelet inom jazzen, menade Nygren, kan delas in i före och efter Don Cherry. Det han gjorde var att visa att man inte behöver spela trumpet, eller kornett som han faktiskt spelade, med den kraft som tidigare instrumentalister gjorde, utan att man kunde vara mer vag i spelet, att vaghet inte var detsamma som svaghet. Någon har sagt att han mer var poet än kraftkarl på sitt instrument.

Men om han behöll sitt spelsätt genom åren så förnyade han sig formmässigt. Han var en mästare i bebop när han började spela med Ornette Coleman. Men eftersom Ornette förnyade jazzen, så var hans band den rätta platsen för Don Cherry, eftersom hans nyfikenhet på nya musikaliska influenser aldrig tog slut. Han reste mycket och tog gärna intryck av andra kulturers musik.

Och för honom var musiken som sagt utan början och utan slut. Ofta var ingenting förutbestämt när han spelade, han kunde bryta upp låtarna, kasta om och väva in nya influenser. Men om musiken blev till i stunden så fanns alltid en övergripande tanke.

Med denna inställning utövade han också stor påverkan på sin omgivning. Det har bland annat vår mästertenorist Bernt Rosengren vittnat om. Han spelade mycket med Don Cherry under hans tid i Sverige.

Det gjorde som sagt också Christer Bothén, som alltså denna kväll förstärkte Goran Kajfes Tropiques. Det var fantastiskt att se denna ålderman, som alltid gått sina egna vägar, hantera basklarinett och stränginstumentet donso ngoni.

Bothén berättade om Don Cherrys nyfikenhet på nya instrument och det var Bothén som fick lära Cherry att spela ngoni. Under kvällen sjöng också Christer Bothén en låt till ackompagnemang av sitt eget ngonispel, ett suggestivt framförande. Kvällen avslutades också med en av Bothéns egna kompositioner, ”Transdance”, där han själv inledde på piano för att få till rätt stämning, innan han gick över till basklarinetten.

Att kvällen blev så lyckad bidrog naturligtvis också Goran Kajfes och medmusikerna i Tropiques till. Hur mycket av det man spelade som var skrivet eller inspirerat av Don Cherry må vara osagt. Men det spelar inte så stor roll, Goran Kajfes sätter ändå alltid sin egen prägel på musiken. Här finns ingen vaghet i det trumpettekniska uttrycket, inte ens när han, medan han fortfarande spelar, sätter sig på huk och mixtrar med elektroniken. Hans trumpet och Christer Bothéns basklarinett stod fram ur larmet från manuella slingor och elektroniska loopar, stod fram i mullret från Johan Berthlings tirader på kontrabasen, stod fram i ljudet från Johan Holmegards rullande trummor och Alexander Zethsons frasiga piano.

Här smälte veteranen Christer Bothén verkligen in bland ”ungdomarna” och respekten för ”vår pappa”, som Kajfes benämnde honom, var påtaglig. Men den var inte så stor att man gjorde avkall på sin egen musik, det handlade snarare om att Bothén tillförde något på toppen av den.

Jag tror att Don Cherry hade gillat att vara med och spela denna kväll. Men då är sannolikheten stor att musiken tagit helt andra vägar.