Tag Archives: Malin Wättring

Dubbla känslor inför Malin Wättring 4

24 Mar

Frågan är var gränsen mot konstmusik går, säger min bordsgranne i pausen på konserten med Malin Wättring 4. En berättigad fundering. För vi kan väl konstatera att gränsen är minst sagt flytande, i alla fall denna onsdagskväll på Fasching.

Men det är jazzmusiker som står och sitter på scenen. Och musiken böljar från stiltje till storm, hela tiden varierar instrumenten både styrka och hastighet. Men det behöver inte vara samtidigt. Ett instrument kan spela dubbla hastigheten mot ett annat, ett instrument kan spela dubbla styrkan mot ett annat. För att sedan byta roller.

Ibland spelar bara två instrument mot varandra. Det kan vara trummorna mot basen, eller pianot mot saxofonen.

Och ibland ljuder ett instrument ensamt. Jag skulle inte säga att det är ett solo i ursprunglig ”jazzig” mening. Det handlar mera om att man tar över en del av helheten en stund.

Förra gången jag hörde Malin Wättring på Fasching var musiken helt fri, hon gästade då Susanna Risbergs trio. Den här gången har Wättring skrivit ett antal kompositioner som kvartetten framför på sitt eget sätt.

En del av kompositionerna är väldigt vackra men de spelas sällan rakt upp och ner, i stället prövar musikerna kompositionerna på olika sätt.

Men så, som sista låt, spelas en komposition med melodin hela tiden i fokus, den oändligt vackra och sorgsna ”Ending”. Vackert så det gör ont. Eller rättare sagt, jag konstaterar att det borde göra det. Ty för mig fattas den sista pusselbiten för att bandets musik ska nå mig ända in i själen. Att de når varandra på scenen står helt klart.

De kan överraska varandra, det syns på deras leenden, men eftersom vi i publiken, eller jag kanske bara ska prata för egen del, inte är lika insatta i musikens ramar så når inte överraskningseffekten riktigt ut över rampen. Den når inte riktigt in i mig.

På något sätt upplever jag att kvartetten är inkapslad i sin egen musik, att de har sina egna referensramar som de byggt upp under sju år tillsammans.

Det vore den sista pusselbiten, att mer av musikens kärna sipprar ut till mig i publiken, att jag känner mig mera delaktig. Förutsättningar finns, då det är musiker av högsta klass som spelar på scenen.

Malin Wättring måste vara en av Sveriges ledande saxofonister. Hon har en förmåga att använda både tenorsaxen och sopransaxen på ett otvunget sätt, hon växlar mellan starkt och svagt, mellan snabbt och långsamt utan att det skaver en enda gång.

Och hennes medmusikanter är även de väldigt skickliga på sina instrument. Naoko Sakata har funnit sin stil vid pianot. Hon hamrar gärna in sina budskap med alla fingrar samtidigt, men kan plötsligt bryta ut i halsbrytande tonföljder.

Anna Lund har en påhittighet som få trummisar, möjligen Jon Fält undantagen, utan att det går ut över helheten.

Och basisten Donovan von Martens finns hela tiden öppen för att prata ut med den i kvartetten som vill.

Så som sagt, förutsättningar finns för att den sista pusselbiten ska kunna läggas på plats. Att jag ska bli mera delaktig i denna vackra, bråkiga, skickligt utförda musik.

Annonser

Smakprov på svensk jazz när Fasching fyllde 40

25 Aug

Världsmusik à la Kajfes. Det var bland annat vad som bjöds i Vitabergsparken i söndags när Goran Kajfes Subtropic Arkestra kastade loss. Det är mycket muskler med fyra starka blåsare (Kajfes, Jonas Kullhammar och Per Johansson, både Texas och Ruskträsk), med Johan Berthling på mullrande bas, Robert Östlund på viril gitarr och Lars Skoglund bakom trummorna. Dessutom Jesper Nordenström vid en bråkig klaviatur. Det låter mycket om bandet, men ibland är det faktiskt upprepningen och det stilla flytet som tar överhanden.

Goran Kajfes introducerade det nyutkomna albumet ”The Reason Why 3” och han omtalade att det blir det sista i raden. Och kanske är det nu, efter tre album och otaliga spelningar, dags att omformulera det tvärsäkra.

Som Isabella Lundgren, som företrädde Goran Kajfes på scenen. Hon gav inga svar men hade hos Bob Dylan hittat de existentiella frågorna, som hon belyste ur olika synvinklar hämtade ur Dylans texter.

Jag hörde Isabella Lundgren sjunga låtar ur the American Songbook för några månader sedan och jag måste säga att hennes, och bandets, engagemang var milsvitt större för Bob Dylan. Hon verkade verkligen mena det hon sjöng och hennes framträdande blev därför en skön stund i Vitabergsparken, dit Fasching förlagt firandet av sitt 40-årsjubileum.

Dagen till ära hade Isabella Lundgren förstärkt sitt kompband, Carl Bagges trio, med violinisten Daniel Migdal. Det var ett lyckokast i en del nummer, men passade sämre i andra. Den andra gästen, Johan Lindström på gitarr och pedal steel, passade däremot för det mesta och hans och Isabella Lundgrens duett i It´s all right ma (I´m only bleeding) var konsertens höjdpunkt.

Pianisten Carl Bagge och basisten Niklas Fernqvist hade arrangerat Bob Dylans musik för jazzframförande och det lät förvånansvärt bra. Där det inte riktigt fungerade fanns alltid Isabella Lundgren och hennes röst som räddande ängel.

Om söndagen följde den traditionella strukturen inom jazzen, männen spelar och kvinnorna, på sin höjd, sjunger, så såg det helt annorlunda ut på lördagen då 40-årsfirandet började.

Kvällen startade med Bohuslän Big Band, ledsagade av Malin Wättrings kvartett, hennes noter och hennes ledarskap. Wättring är en saxofonist som går från klarhet till klarhet och hon hade nu skrivit musik för, tror jag att jag kan säga, ett av världens bästa storband.

Malin Wättrings kompositioner sträcker sig från stillhet till spräck och tillbaka igen. Men var man än befinner sig på skalan så finns det alltid kännemärken att hålla sig till.

Och så var det det där med kvinnorna i jazzen. Förutom Malin Wättring och hennes kvartett (Anna Lund på trummor, Naoko Sakata på piano och Donovan von Martens på bas) så var det till exempel en ynnest att få lyssna till en av våra bästa saxofonister, Lisen Rylander, i en låt uppbyggd runt hennes spel, så intensivt och så begåvat.

Efter BBB äntrade Fire! Orchestra scenen. Där uppenbarade sig 20 musiker och en domptör, nämligen bandets ledarfigur Mats Gustavsson. En fjärdedel av musikerna var kvinnor och framför sångmikrofonen gav Mariam Wallentin anrättningen både värme och utlevelse.

Fire! har genom åren uppträtt i olika konstellationer och format. Men det finns alltid en röd tråd där det bombastiska samsas med mera stilla partier och ibland märks faktiskt släktskapen med bluesen.

Musikerna framträder ganska ofta som friformare, men jag börjar bli alltmer trött på att genrebestämma musik eftersom alltfler musiker uttrycker sig i så många olika former.

Framträdandena i Vitabergsparken var mera smakprov på vad svensk jazz i dag kan bjuda än fullödiga konserter, men som sådana gav kvällarna en bra bild av svensk jazz i dag. Om det nu är adekvat att prata om jazz som ett samlande begrepp för något som för var dag blir allt spretigare.

Wättring och Risbergs musik både trevande och självklar

29 Jan

Tema, solon och tema igen. Det finns en jazz som många åhörare är vana vid. Det handlar också om att kompet håller en stadig takt genom hela låten för att solisterna ska veta vad som gäller.

Men dagens unga jazz bryter ofta mot denna formel och Susanna Risberg trio med förstärkning av Malin Wättring var inget undantag.

De spelade på Fasching i onsdags inför en ganska fåtalig publik men som hörbarligen uppskattade vad man fick sig till livs. Med rätta. För det var känslig musik som spelades. Ibland lite trevande, men den talade hela tiden till lyssnarna. Ja, just talade, det kändes som om man var del av en diskussion där varje inlägg hade betydelse för helheten.

Som i alla blottläggande dialoger var det också roligt att kunna konstatera att musikens intensitet stegrades genom hela konserten. Med detta inte sagt att ljudet alltid ökade, men perioderna av animerade diskussioner blev längre och mer högljudda, dessemellan fanns långsammare passager där talarna fick prata ostört.

Som lyssnare vaggades jag längre och längre in i musiken, det trevande gav upphov till en nyfikenhet om var vi till sist skulle hamna. Och det alltmer självsäkra gav oss en väg framåt.

I gruppen var det trummisen Jonathan Lundberg som angav tonen, så tonlöst hans instrument än är. Oftast var det han som visade vägen som de andra sedan kunde beträda, inte helt utan utvikningar. Hans bakgrundsmålningar var kongeniala. Men samtidigt hade de en sådan lyster att det kanske i långa stycken hade räckt för att hålla lyssnarna kvar utan att några andra instrument ingripit i skeendet.

Den som kom närmast det mänskliga talet var gruppens ledare, gitarristen Susanna Risberg. Men som sagt, hennes tal skruvades upp alltmer och blev mera sammanhängande, så mot slutet ropade hon slagord till oss.

Basisten Ale William Sjöström mullrade ofta, ett härligt levande muller, som både som bakgrund och förgrund skänkte ett djupt skogs- och sagoskimmer till anrättningen.

Och över alltihopa lyste Malin Wättrings tenorsaxofon. Hon kunde vara Sveriges nya stjärna på saxofon, om hon själv ville. Hon visade att varje detalj i spelet betyder något. Om man inte spelar så många toner måste det vara så.

Men ska man bli en stjärna för många handlar det ofta, tyvärr kanske, om att ha mera kraft i sitt spel och hålla sig till mera kända spelmarker. Ger man sig ut och trevar på mera okänd mark så är det stipendier och utmärkelser som gäller mer än fullsatta salonger.

En av låtarna introducerade Wättring genom en lång klagan som spelades utan avbrott för andning. I början undrade jag varifrån ljudet kom men sen såg jag att det bara var hon som spelade just då. Ljudet fortsatte såväl på ut-som inandning fram till det att hon började spela melodin. Koncentrationen var hundraprocentig.

Malin Wättring är heller ingen saxofonist som står bredbent i mitten och blåser rakt ut över publiken. Nej, publiken såg henne hela konserten i profil där hon stod vänd mot sin gitarrkollega på andra sidan scenen, kommunikationen musiker emellan kom i första hand. Jag undrar om föreställningen blivit lika givande om inte trion lånat in Wättring, men nu var hon med så det är inget att fundera över.

Jag har hört enskilda musiker som gått ut lite trevande för att sedan stegra musiken, men det har oftast varit i solon där mästaren är pianisten Aaron Goldberg. Men här handlade hela framförandet om att lågmält börja hitta formen för att sedan stegra musiken inom det man hittat. Det tilltalade mig och jag gick från Fasching uppfylld av prat, muller och stegrande ljudmassor, glad att ha bestämt mig för att gå och lyssna på ett band jag inte hade några relationer till i förväg.