Tag Archives: Mark Hodgson

Få andningshål när Charles McPherson besökte Fasching

10 Mar

Det serverades vildsint jazz på Fasching denna onsdagskväll. Altsaxofonisten och bebopnestorn Charles McPherson var på besök med sin kvartett och hade någon väntat sig några lugnare stunder med denne 78-åring på scenen så misstog man sig. Inte ens i balladerna kunde han hålla sig utan gled oförtrutet upp och ned på tonskalan, som om livet stod på spel.

Det fanns stunder under kvällen, särskilt i andra avdelningen, då hans frenetiska spel var som en räddningsinsats, en kamp med tiden. När tonerna gled in i och ut ur varandra utan att riktigt få klinga ut så bildades en musikalisk förtätning, särskilt som pianisten Albert Palau ofta använde sig av samma tonspråk som McPherson.

Till förtätningen bidrog också i högsta grad kontrabasisten Mark Hodgson och trummisen Stephen Keogh. Hodgson vandrade upp och ned på strängarna, eller rättare sagt, oftast sprang han outtröttligt vilket gjorde att tonerna bildade en tät väv. Och likadant med Keoghs slag på cymbalerna, de gick hela tiden i varandra och bildade ett underlag utan sprickor.

Här rök det om de snabba låtarna, som ”Tenor madness”. Balladerna, till exempel ”Embraceable You”, hade vissa andningshål, jag kunde till exempel höra Keoghs bas frångå vandringen och ge spelet mer nyanser, men annars fanns det oftast en vilja att täppa till alla hål. Konserten avslutades med ”Lester leaps in”, en komposition som brukar svänga ordentligt. Men i McPhersons händer blev den mera av en kapplöpning med tiden, ett alternativt sätt att spela låten och som sådant helt konsekvent genomfört. Men faktum är att uttrycket var mer som Ornette Coleman än som Lester Young.

Charles McPherson är en synnerligen vital altsaxofonist, vilket han fick visa i solona som var långa och därför gav stort utrymme att utveckla idéer. Hans erfarenheter sträcker sig också långt tillbaka i tiden och en del av sitt spel har han tagit med sig från 1960-talets medverkan i Charles Mingus orkestrar.

För min del hade han gärna emellanåt fått ta fram en mjukare sida av sitt spel. Den sidan har vår svenska altsaxstjärna Amanda Sedgwick, som satt vid scenkanten och lyssnade. Hennes beboputtryck är ett annat, mera avskalat och precist. Men dyker det upp en legend på sitt eget instrument så vill man ju höra.

Fyra skickliga musiker och en konsekvent genomförd konsert, tycker jag är kontentan av kvällen, även om jag hade önskat lite mera luft i framförandet.

Annonser