Tag Archives: Martin Küchen

Häftig jazz med Angles 9

24 Maj

Jag vill göra klart från början: det här är ett av de häftigaste band jag vet.

Martin Küchen heter bandledaren och kompositören som borgar för denna häftighet. Hans band, Angles 9, talade han under kvällen om som en kennel. Det är jyckar som kanske inte skulle vinna priser på en hundutställning, deras hår alltför vildvuxet. Men hårets trimning har ju som tur är ingenting med musikalisk skicklighet att göra.

Küchens kompositioner blir byggstenar i de långa stycken som framförs från scenen kallad ”Under Fontänen”, och som ersätter Kulturhusets scener. Musikerna bygger upp, raserar och återuppbygger kompositionerna.

Som lyssnare känner jag att bandet står helt på min sida. Ibland får jag känslan av att det gäller liv eller död och att musikerna kämpar för allas våra liv.

Starten på varje nummer är lovande men på vägen dyker det upp hinder att övervinna, men även öar av fantastiska stunder.

Ibland svänger musiken våldsamt, det handlar om allt eller intet. Men det finns även lugnare stunder, där basen får agera ensam, eller altsaxofonen får pipa rakt ut i luften.

Musiken pendlar mellan balkanbrass och new orleansk begravningsmusik. Eller… jag tror inte Martin Küchen skulle hålla med. Och han har nog rätt, det finns inga referenser som håller när det gäller den här musiken.

Det kuriösa i sammanhanget är att i denna blåsardominerade musik så är det Torbjörn Zetterberg vid den rungande kontrabasen och Konrad Agnas bakom trummorna som känns som de viktigaste musikerna. De sätter agendan. Skulle de fallera så rasar hela byggnaden ihop. Och de hörs, rakt igenom trumpeter och saxofoner.

Nästan lika viktiga för byggnaden är Alexander Zethson bakom keyboarden och Mattias Ståhl vid vibrafonen. Zethson håller ställningarna när andra ger sig ut på de utstående balkarna och Ståhl broderar runt temat när han inte hjälper Zethson att bygga ställningar.

Med denna grund att stå på behöver blåsarna bara bygga på, de behöver inte mura några grunder, det är redan gjort.

Det blir ett otroligt tryck, men det varieras efter behag. Ibland blåser alla unisont, ibland blåser saxofonerna, Martin Küchen (mestadels altsax) och Eirik Hegdal (barytonsax) temat och någon av, eller båda, trumpeterna (Magnus Broo och Goran Kajfes) lägger sig ovanpå och broderar, eller vräker ur sig. Samma sak gäller för trombonisten Mats Äleklint.

Det är inte utan att Martin Küchen skapat sig en egen nisch inom den svenska jazzen, och den ska vi vara väldigt rädda om.

Självklart blev det ett extranummer. Och väl där överöste bandet oss i publiken med ljud tills öronen inte tålde mer. Så det blev ett naturligt slut på en häftig konsert.

Kraftfullt All Included på Fasching

25 Apr

En fåtalig publik.

Kvällens band har dock genom sitt namn lovat att ta med oss i publiken i sin sfär, vi betyder något för dem. Eller menar man med bandnamnet ”All Included” att musiken de spelar innehåller allt, hela jazzhistorien?

Av saxofonisten Martin Küchens mellansnack blir man inte klokare. Dels är han svår att uppfatta då han inte känner något behov av att använda mikrofon, dels är det inga sammanhängande meningar eller förklaringar han levererar, mera lösryckt prat, som om publiken var en polare. På så sätt levde han kanske upp till bandnamnet.

Nej, här är det musiken som talar. Den bär väldigt mycket inom sig och känns både väldigt formaterad och fri. Den byter takt, byter struktur, under spelets gång, stunderna då du kan stampa takten är inte så långa. De ombytliga låtarna för tankarna till Mingus, men det finns inte så mycket annat i musiken som påminner om hans musik. Den här är hårdare och mera uppbruten.

Här spelar instrumenten allt som oftast långa uttrycksfulla solon men dessa lockar inte direkt publiken att applådera, som brukligt är i jazzkretsar. Det beror säkert på att dessa partier upplevs mer som en del av en helhet än som något som solisten vill visa upp. Applåderna får vänta tills låten är slut.

De tre blåsarna spelar alla tre samtidigt, två och två eller ensamma, de gnider tonerna mot varandra, ibland i rasande fart, ibland långsamt och naket.

Martin Küchen på tenor- och altsaxofon, ibland båda samtidigt, är en pregnant blåsare, det finns aldrig någon tvekan. Han poserar som en rockartist. Trumpetaren Thomas Johanssons ton matchar väl Martin Küchens, och det gäller även för trombonisten Mats Äleklint. Det blåser friskt ut över publiken när de kacklar som värst. Men plötsligt kan vi någonstans i bruset höra en vacker melodi tränga igenom. Kontrasten är väldigt effektfull.

Den rungande, spänstiga basen spelas av Jon Rune Ström. Hans ton klarar att tränga igenom och nå ut till oss i publiken. Bakom trummorna jobbar Tollef Östvang med en självklarhet som är nästan för perfekt.

Det är kanske just kraften och självklarheten i musiken som kan vara dess svaghet. Den visar aldrig några tecken på att tveka eller blotta några svagheter.

Men det är en invändning som kanske för för långt, det här är ett kraftfullt band och då ska de få vara det.