Tag Archives: Martin Sjöstedt

Tätt och intensivt med Fredrik Kronkvist Quartet

29 Nov

För sex år sedan såg jag Fredrik Kronkvist Quartet på Fasching. I tisdags återsåg jag kvartetten i ny tappning. De tre amerikanska musiker som spelade i den förra upplagan var utbytta mot två nya amerikaner och en svensk basist, Martin Sjöstedt.

Min minnesbild från den förra konserten var att Fredrik Kronkvist själv höll sig lite i bakgrunden och var väldigt mån om att lyfta fram sina amerikanska kolleger. Men i tisdags fanns inga sådana tendenser, han hade inga problem med att stå i centrum, trots sina lyskraftiga bandmedlemmar.

Kvartetten har precis kommit ut med ett nytt album, inspelat i USA. Och det var låtar från detta album som man framförde på Faschings scen. Alla låtarna var komponerade av Fredrik Kronkvist. De utgjorde en bra grund att stå på för musikerna i bandet, det var melodiskt men det fanns plats att fylla ut kompositionerna. Och fyllde både i och ut gjorde hela kvartetten, med råge dessutom. Det var länge sedan jag hörde en konsert med en sådan intensitet i utspelet och en sådan täthet i framförandet. Rakt igenom hela konserten. Det var oftast positivt, men kunde också upplevas som att tonläget var alltför enahanda, att lyssnaren var i behov av andningspauser för att orka ta till sig musiken ordentligt. De kom också, om än inte i några längre perioder, i konsertens andra avdelning.

Den som var mest drivande i kvartetten var trummisen Jeff ”Tain” Watts. Han är rutinerad, har spelat med flera storheter inom jazzen, men rutinen skymde inte att han var lika engagerad i musiken som de andra, kanske till och med mer. Han drev på men lade hela tiden in variationer i slagmönstret. Vad som var upp och ner på stockar och vispar verkade inte ha någon betydelse, han använde båda ändarna utan att lyssnaren märkte någon skillnad i hans tuffa men samtidigt varierade spel. Jag tyckte till en början att han blev för dominerande men efter några låtar var han en i laget och man kunde lyssna på bandet som en enhet.

Det hindrade inte att alla fick sin tid framför solomikrofonen. Pianisten Orrin Evans hade en egen stil där han ofta upprepade figurer och spelade med hög intensitet. Men att han kunde spela även melodiöst visade han i andra akten när tempot gick ner emellanåt. En intressant och lite egensinnig bekantskap.

Martin Sjöstedt på bas har funnits med i Kronkvists svenska kvartetter tidigare och han gör alltid fina insatser för laget. Han hade också några solon som visade klassen.

Och så bandledaren själv, Fredrik Kronkvist. Han har en säkerhet som gör att han kan spela avslappnat och ett utspel som i vissa moment av konserten var i det närmaste furiöst. Men han tappade aldrig tråden. Det här är hans musik och han gillar att spela den.

Det gäller för övrigt hela bandet. Det var roligt att se Watts bakom trummorna, man kunde avläsa på hans läppar hur roligt det var att spela. Ju mer intensiv musiken blev desto mer sprack leendet upp. Och hans sista solo var verkligen en uppvisning i intensiv slagkraft. Liksom hela kvartetten verkade han trivas att spela inför Faschings publik, som kunde hämta andan efter ett bluesigt extranummer. Och gå och köpa det nya albumet ”Kronicles” i foajén.

Annonser

Jazzhistorien kryddar Karl Olanderssons anrättning

31 Okt

Trumpeten, med dess genomslagskraft, var det instrument som fanns i förgrunden i New Orleans när allting började. Instrumentet hade färgstarka företrädare som King Oliver och Louis Armstrong. Sen har trumpeten fått konkurrens inom jazzen, främst av saxofonen. Men instrumentet har fortfarande under årens lopp haft ledande företrädare som till exempel Dizzy Gillespie och Miles Davis.

Jazzhistorien genomsyrade också till en del tisdagskvällens framträdande på Fasching av Karl Olanderssons kvartett. Historien speglades inte bara i låtvalet utan också i sättet som kvartetten tog sig an låtarna.

Karl Olandersson har en distinkt ton i trumpeten, där finns aldrig någon tvekan. Han kan både spela en melodi så att allt sitter som en smäck och du kommer på dig själv med att sitta och le. Men även dissekera och omvandla melodin till något mer resonerande. Men det finns hela tiden en klarhet och en historisk färg i hans ton och sätt att spela. Man blir tillbakakastad i tiden, samtidigt som musiken är modern.

Därför är det helt kongenialt att han valt pianisten Magnus Hjort till sin spelkamrat. Han har verkligen lärt sig jazzhistoriens stilar och smält ihop dem till en egen brygd. Här kan man bland annat höra ekon av ragtime och stride, fast i mycket fria former. Vill man vara drastisk kan man också säga att han tar klinkandet till höjder, som man aldrig kunnat ana.

Han är inte rädd att hänga länge på takterna för att i nästa sekund löpa pianot ut i rasande fart. Men han hamnar hela tiden på fötterna och det hela känns på något konstigt sätt ändå kontrollerat. Jag gillar verkligen hans sätt att bygga upp ett solo från enstaka toner till crescendo.

Olandersson och Hjort har också stunder då de i rasande fart spelar unisont, vilket ger en fin effekt.

I bakgrunden får Daniel Fredriksson till ett diskret sväng, och det är positivt menat. Han visar att man inte behöver slå hårt för att det ska svänga. Han är en mästare att vispa in tempot och hålla det genom låten.

Och så Martin Sjöstedt på kontrabas, denne mångkunnige musiker. Det låter så enkelt när han laddar tonen med sin erfarenhet och det lyfter rejält när det är dags för solo.

Så det svänger om bandet, ibland väldigt mycket, men de har också en lyrisk sida som bland annat kommer i dagern i den egenkomponerade ”Daughters” där Olandersson också sjunger i likaså trumpetaren Chet Bakers tradition.

En intressant detalj när det gäller Olandersson är att han är en mästare i att spela med gummikopp, som han även visade för inte så länge sen på Fasching när det var Billie Holiday-afton. I alla fall har inte jag sett så många av dagens trumpetare som använder det hjälpmedlet, som var vanligt i Duke Ellingtons orkester på 1920- och 1930-talet, då Ellingtons sound till en del byggde på trumpethjälpmedel som gummikoppar, growleffekter, fladdertunga och naturligtvis sordiner av olika slag. Det var också i Ellington-låtarna som Olandersson tog fram gummikoppen, både ”In a Mellow Tone” och ”Things ain´t what they use to be” exekverades på det sättet.

Som extranummer spelade kvartetten Stardust komponerad av Hoagy Carmichael. Och det var på något sätt betecknande för hela konserten, ”the american songbook” före bebop-eran, fast i modern tappning. Kryddat med Olanderssons egna kompositioner.

LSD introducerade dansbandsmusik på Fasching

2 Feb

En gång i tiden var det jazzmusik som folk dansade till. Sedan utvecklades, eller kanske ska man säga invecklades jazzen, åtminstone en del av den, till en odansbar musik.

I dag finns en musikgenre som kallas dansbandsmusik och som har en stor skara lyssnare som också följdriktigt dansar till musiken.

Jazzen och jazzmusikerna har anledning att vara lite avundsjuka på det stora intresse som visas dansbanden. År efter år åker de runt i Sverige i stora turnébussar och spelar, med inkomster som jazzmusiker bara kan drömma om.

Men även bland jazzmusikerna finns det en trio som, enligt trumslagaren Daniel Fredriksson, har som främsta mål att bli kommersiella. Han påstår till och med att han skulle avbryta en spelning om någon i publiken mitt i låten skulle visa intresse för att köpa någon av gruppen cd-skivor. Pengar går före musiken.

Naturligtvis är det ironi men det hindrar inte trion LSD (Fredrik Lindborg, Martin Sjöstedt och Daniel Fredriksson) att i sin egen repertoar, bland Ellington och Carmichael, spränga in fyra av våra mest kända och folkkära dansbandslåtar, i egna arrangemang.

Med detta uppstår frågan: vad är jazz? Är det ett sätt att skriva musik eller ett sätt att framföra musik. Eller: har det betydelse för genrebeteckningen om melodin är enkel eller svår?

När trion spelar temat till De sista ljuva åren, så får jag associationer till Albert Ayler. Han tog gärna enkla melodier som grund för sina ibland ylande utflykter i solosfären. Nu är inte utflykterna hos LSD så fria som hos Ayler, men de har i alla fall gett dansbandsmusiken en stor dos av improvisation. Och det är väl det som i slutändan avgör att detta är jazzmusik. Faktiskt går tankarna även till JH3:s jazzpunk.

Tongivande i trion är en av våra främsta blåsare, Fredrik Lindborg. Denna kväll på Fasching trakterar han både tenorsax, barytonsax och basklarinett, allt med samma flyhänta hand.

Särskilt gillar jag det som vi fick höra minst av, hans spel på barytonsaxen. Så långt från Lars Gullins lite spröda ton, men ändå lika sinnespåverkande.

Kontrabasen hanteras av Martin Sjöstedt, inte lika ekvilibristisk som Lindborg, men han väljer i stället tonerna med omsorg.

Och på trummor Daniel Fredriksson. Det är tur att han har ett så fint handlag med trummorna, annars skulle man bara komma ihåg honom för hans orerande mellan numren.

Han gör parodi på det mesta av mellansnack. Men när han och hans medmusikanter spelar är det allvar. Åtminstone låter det så för åskådaren.

Jag kan inte finna något parodiskt i deras versioner av Vikingarnas ”Leende guldbruna ögon”, Lasse Stefanz ”De sista ljuva åren”, Sten & Stanleys ”Jag vill vara din, Margareta” och Sven-Ingvars ”Börja om från början”. Men jazzversionerna har nog ingen chans att bli folkkära. För det skulle det fordras att de låter lika dant från gång till gång, att de gick att dansa till och att fler förstod varför det är så spännande att ibland lämna den ursprungliga melodin.

Jag hoppas dock att Daniel Fredriksson fick sälja några cd-skivor, som bandet hade med sig. Men då efter spelningen.

Nordmark/Liebman spelade nära publiken

13 Dec

Dave Liebman kom inflygande från New York samma dag som konserten på Fasching gick av stapeln. Ändå kändes Robert Nordmarks band, förstärkt med Liebman, väldigt intimt.

Till den känslan bidrog det faktum att man stod (Robert Nordmark, tenorsax, och Martin Sjöstedt, kontrabas) och satt (Dave Liebman, sopransax och flöjt, samt Jussi Lehtonen trummor) väldigt nära varandra. Det är faktiskt sällan man ser ett fysiskt så sammankopplat band, de använde bara en tredjedel av Faschings relativt lilla scenyta.

Även musiken bandet spelade kändes intim, väldigt nära publiken.

Känslan av närhet förstärktes av att kvartetten var pianolös. Inga felsteg kunde räddas av ett piano som distraherade publiken, alla toner skickades ensamma, utan brus, till sina åhörare.

Särskilt märktes det när Robert Nordmark spelade en långsam ballad (knappt styrfart). Det är alltid ett vågspel, minsta felsteg kan göra att det går över styr. Men här kändes det i stället väldigt nära hjärtat.

Eller när David Liebman broderade ut Lover Man, hans spelsätt gav dock en lite annan upplevelse än Nordmarks, det handlade om fler toner.

Liebman gnyr och kvider, vränger och vrider på tonerna, använder sopransaxofonens hela omfång. Medan Nordmarks väg till hjärtat är rakare. Det är inte så mycket åthävor, men desto mer innerlighet.

Musiken som kvartetten spelar är intim och bråkig på samma gång. Basisten Martin Sjöstedts tonspråk passar som hand i handske i denna konstellation, för mig hade han dock fått runga lite högre för att bättre nå igenom bakgrunden som trummorna vävde.

Jag tror att det var första gången som jag live lyssnade till Jussi Lehtonens trumspel och jag blev oerhört imponerad. Han lägger en matta som måste vara drömmen för blåsarna att vandra omkring på. Den är inte direkt taktfast, den rymmer många kulörer, men den är ändå jämn och fin att röra sig på.

När jag hörde bandet tänkte jag på kammarmusik, men som sågar i friden. Kvartettens sound har beröringspunkter med både Jimmie Giuffre och Jari Haapalainen 3.

När konsertens sista låt klingat ut ville publiken ha mer. Men David Liebman orkade inte. Det tar på en 70-åring att flyga från USA och direkt sätta sig på scenen och ge allt. Vi förstod honom. Han och bandet hade redan givit oss en upplevelse som kändes nära, en upplevelse att ta med sig hem i natten.