Tag Archives: Mathias Ståhl

Kort konsert med lång eftersmak

19 Sep

Det vill jag säga från början att den här konserten var en liten pärla. En pärla som glimmade i mörkret bland de fullsatta borden på Fasching denna måndagskväll.

Men innan konserten kom i gång bjöds en bokrelease. Det var Göran Jonsson som presenterade sitt verk ”Frihetens blå toner – en berättelse om jazzen i Sverige”. Här skildrar han den svenska hundraåriga jazzhistorien på cirka 350 sidor. Boken ser tunn ut i förhållande till vad den ska skildra. Men allt beror ju på hur man beskriver sitt ämne.

Konserten som följde var också i det lilla formatet, tre musiker som spelade ett kort set. Men underbart är ju som bekant kort.

Det var Per Texas Johansson, huvudsakligen på klarinett, Mathias Ståhl på vibrafon och Konrad Agnas på trummor som tog vid. Som bäddat för kammarjazz och konserten började också lite sordinerat med Jan Johanssons Skobonka.

Men tongångarna ändrades under kvällen och konserten sträckte sig från Jimmy Giuffre-inspirerade toner över svallande Jarrett/Burton-spel till att Per Texas spräckte klarinetten i sista låten.

Efter denna korta konsert så har jag ännu mer förståelse för att så många musiker vill spela tillsammans med Mathias Ståhl. Han vårdar varje nedslag, om inte ömt så väldigt precist. Och hans bakgrundsspel när klarinetten har huvudrollen är följsamt men står samtidigt på egna ben. Man kan inte annat än känna glädje.

Och Texas ger nya dimensioner till klarinetten. Jag är uppväxt med dixielandklarinetten och har haft svårt för instrumentet i modernare sammanhang, Putte Wickman på albumet ”Happy New Year” är ett av undantagen. Men här visar även Texas att det går att använda klarinetten på ett naturligt sätt även när det spelas modernare tongångar.

Bakom de två stod Konrad Agnas för ett varierat trumspel som både band samman och stod fram. I all sin anspråkslöshet var denna grupp fantastiskt bra och samspelt, men så har de också spelat ihop tidigare på Texas kritikerrosade album ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg”. Vilket märktes i musiken de spelade.

Nu hoppas jag bara att den förhållandevis tunna boken ska skildra jazzhistorien på ett bra sätt. Kvällens orkester visade att det är fullt möjligt att göra intryck och ge ett rikt innehåll även till ett format som är litet.

Annonser