Tag Archives: Mats Äleklint

Kraftfullt All Included på Fasching

25 Apr

En fåtalig publik.

Kvällens band har dock genom sitt namn lovat att ta med oss i publiken i sin sfär, vi betyder något för dem. Eller menar man med bandnamnet ”All Included” att musiken de spelar innehåller allt, hela jazzhistorien?

Av saxofonisten Martin Küchens mellansnack blir man inte klokare. Dels är han svår att uppfatta då han inte känner något behov av att använda mikrofon, dels är det inga sammanhängande meningar eller förklaringar han levererar, mera lösryckt prat, som om publiken var en polare. På så sätt levde han kanske upp till bandnamnet.

Nej, här är det musiken som talar. Den bär väldigt mycket inom sig och känns både väldigt formaterad och fri. Den byter takt, byter struktur, under spelets gång, stunderna då du kan stampa takten är inte så långa. De ombytliga låtarna för tankarna till Mingus, men det finns inte så mycket annat i musiken som påminner om hans musik. Den här är hårdare och mera uppbruten.

Här spelar instrumenten allt som oftast långa uttrycksfulla solon men dessa lockar inte direkt publiken att applådera, som brukligt är i jazzkretsar. Det beror säkert på att dessa partier upplevs mer som en del av en helhet än som något som solisten vill visa upp. Applåderna får vänta tills låten är slut.

De tre blåsarna spelar alla tre samtidigt, två och två eller ensamma, de gnider tonerna mot varandra, ibland i rasande fart, ibland långsamt och naket.

Martin Küchen på tenor- och altsaxofon, ibland båda samtidigt, är en pregnant blåsare, det finns aldrig någon tvekan. Han poserar som en rockartist. Trumpetaren Thomas Johanssons ton matchar väl Martin Küchens, och det gäller även för trombonisten Mats Äleklint. Det blåser friskt ut över publiken när de kacklar som värst. Men plötsligt kan vi någonstans i bruset höra en vacker melodi tränga igenom. Kontrasten är väldigt effektfull.

Den rungande, spänstiga basen spelas av Jon Rune Ström. Hans ton klarar att tränga igenom och nå ut till oss i publiken. Bakom trummorna jobbar Tollef Östvang med en självklarhet som är nästan för perfekt.

Det är kanske just kraften och självklarheten i musiken som kan vara dess svaghet. Den visar aldrig några tecken på att tveka eller blotta några svagheter.

Men det är en invändning som kanske för för långt, det här är ett kraftfullt band och då ska de få vara det.

Annonser