Tag Archives: Mats Öberg

Nisse Landgrens hörna befruktad av Ale Möller

20 Mar

Folkmusik? Världsmusik? Jazz? Visor? Skit samma, det räcker med att säga Musik, i alla fall när det gäller Ale Möller.

Vi som satt i Kulturhusets hörsal i onsdags kväll kastades mellan genrerna, ibland på ett halsbrytande sätt, men alltid med kontrollen i behåll.

Olikheterna befruktar varandra, säger Ale Möller när en spelmansslinga från Dalarna övergår i en Beatleslåt. Eller när indisk funk (Nisse Landgrens karaktäristik) med spräck övergår i en Taube-vals.

Olikheter befruktar varandra, säger han igen och får frasen att inte bara gälla musik. Han drar tesen ända in i företagens styrelserum. Likheterna blir bara mer och mer lika. Till sist har alla gubbarna i styrelserummet likadana kostymer, likadana frisyrer, och tänker likadant. Och då återstår bara för företaget att stagnera.

Han berättar om att han hela tiden söker upp musiker från andra kulturer, som tänker musik helt annorlunda. Det berikar hans eget spel och hans redan digra instrumentsamling, som han behärskar på ett både skickligt och rörande sätt.

Själv älskar jag när han spelar trumpet. Han kan mäta sig med de främsta när det gäller skicklighet, men framför allt är det känslan. När han i början av ”konserten” spelar en Dollar Brand-komposition på trumpeten så skälver mitt inre.

Men han tar inte ensam fram denna musik, även om han nog skulle klara det också. Det visar han mot slutet när han solo spelar en slinga från Dalarna på tre munspel, som han växelvis för till sina läppar.

Men i övriga låtar har han med sig Mats Öberg på keyboard, Olle Linder på trummor och stränginstrument, Jonas Knutsson på diverse saxar och värden för föreställningen, Nisse Landgren, på trombon och sång.

Bättre kunde man inte önska sig.

Mats Öberg är ett musikaliskt geni. Alla ljud som man hör, men inte fattar vad de kommer ifrån, kommer från hans keyboard. Han är basen när musiken gungar tungt, han lägger golvet lika väl som han balanserar på nocken och han härmar svagt när Ale Möller vill ha ett eko på sina flöjttoner. Denna kväll brast han även ut i en överraskande grov, mångspråkig sång som blev en diametral kontrast till Nisse Landgrens silkeslena ballad. Se där, olikheterna igen.

Olle Linder kör en kombo, han sitter på trumman han spelar på. Och han vispar till en brygd som hela orkestern blir hög av. När han inte sitter stilla och spelar gitarr. Eller sjunger en vild tango.

Jonas Knutsson står in efter ett tag. Det verkar vara återseendets stora glädje, Ale och han har inte spelat ihop på länge, och det märks en klar abstinens, de är ivriga att börja samarbeta igen, att dricka varandras toner.

Och till sist, värden själv, som genom hela konserten ställer sig lite grann i skymundan, men som sjunger en ballad med sin ljusa stämma och hjälper övriga att spräcka en Ravi Shankar-låt med sin gläfsande röda trombon.

Programpunkten heter ju Nisse Landgrens hörna, men som den värmlänning han är förhäver han sig inte.

Konserten avslutas med en duell mellan Ale Möller och Nisse Landgren – på näverlur. Vi fjällkor som sitter i publiken lystrar leende och vankar sedan hemåt i kvällen, saligt medvetna om att Ale Möller och hans medmusikanter befruktat oss med sin musik.

Annonser

Ale Möllers musik visar vägen mot integration

20 Jun

Ale Möller bryter ner motstånd med musik
I Ale Möllers värld finns inga gränser mellan musikformerna. Jazzen, folkmusiken, bluesen, rocken, visan, ja, jag är säker på att han även skulle kunna omfatta schlagern, ty han föraktar ingen musik.
Detta är hans signum, det gränslösa. Hans band består följaktligen av musiker från olika kulturer, från olika musikalisk tradition. Men i bandet kokas de samman till ett gemensamt uttryck. Han visar att det går att samsas, att det går att leva sida vid sida, att det går att skapa något gemensamt och samtidigt respektera varandras ursprung.
Som när bandet river av blueslåtar tillsammans med Eric Bibb. Det svänger så grymt att det borde öppna kanalerna till många låsta känsloliv. Att människorna i publiken plötsligt får kontakt med sig själva och de får både gråt och skratt i ögonen. Slavarnas frigörelsesånger hjälper till att befria de ”fria”människornas känsloliv. Bandets musik visar på ett samband mellan människans historia och hennes inre liv.
Jag förstår att musiken kan ha en läkande, förlösande kraft, något som Ale Möller förstås förstått för länge sedan.
Kapellmästarens spelglädje smittar av sig inte bara på musikerna och sångarna utan också på publiken. Han leder bandet med en avslappnad pondus som ger utrymme för alla på scenen att släppa fram sin allra yppersta musikalitet.
Maria Stellas, med ursprung i den grekiska visan, sjunger och dansar framför mikrofonen, Mamadou Sene ger Afrika en röst bredvid henne. Rafael Sida Huizar sitter bakom slaginstrumenten och ger musiken skjuts framåt, ofta med små medel, nästan utan att publiken märker att han finns. Och bakom keyborden står denne märklige musiker vid namn Mats Öberg. Senast såg jag honom på Glenn Miller Café tillsammans med Bengt Ernryd och Bengt Berger, nu står han här framför oss och skapar magiska klanger på sin klaviatur. För dagen finns ingen basist i gänget, så Mats får stå för basgångarna lika väl som han tar soloinsatser som tar andan ur publiken.
Och där finns också Magnus Stinnerbom som med sin fela kan spela skjortan av vem som helst. Vore det inte för kepsen och prillan under överläppen kunde man tro att det var näcken själv som stigit upp ur Strömmen och tagit sig till Kungsträdgårdens scen.
Sist men inte minst styr och ställer kapellmästaren själv med sina stränginstrument. En gång såg jag honom i Konserthuset när han även hade med sig sin trumpet. På detta instrument kanske han inte har samma teknik som de bästa, men det hände samma sak när han satte trumpeten till läpparna som när hans band spelar här i Kungsträdgården, tonerna borrade sig igenom det pansar som människorna bygger upp omkring sig. Känslan hos den som spelar fortplantar sig genom luften och sprider sig i kroppen.
Denna dag har han inte trumpeten med sig men han har sitt band och det ger samma effekt. Finns det ett band som bättre illustrerar människornas samhörighet över de nationella gränserna, som bättre visar hur alla är sammanflätade och kan skapa något gemensamt utan att behöva ha samma ursprung? Jag tror inte det.