Tag Archives: Niklas Barnö

Variationen en hörnsten i Alberto Pintons musik

9 Maj

Alberto Pinton är en efterfrågad musiker och han förekommer i många olika sammanhang inom jazzen, i storband såväl som mindre konstellationer.

Dessutom har han sitt eget band, en pianolös kvartett, och det är den vi får lyssna till denna tisdagskväll på Fasching.

Det är enbart Pintons egna kompositioner som bandet framför. Han är en produktiv kompositör och kompositionerna har under senare tid räckt till att fylla två album, varav ett är japanproducerat. Kvällen ägnas huvudsakligen åt att spela ett urval av musiken på skivorna.

Det är intressant att höra att musiken, trots många soloinsatser, är så arrangerad. Och att arrangemangen har en lika stor del i hur musiken låter som kompositionerna.

Här varvas nakna partier, ett ensamt instrument, med klädda, där alla instrument har en roll. Men musiken känns ändå aldrig påpälsad, man kan hela tiden urskilja de olika instrumenten och deras roller.

För framförandet har Pinton valt att komplettera sina blåsinstrument (altsax, barytonsax, klarinett och basklarinett) med en trumpet, trakterad av Niklas Barnö. Denne imponerar med ett noggrant och varierat spel, där han glider, smattrar och väser mellan de rena raka tonerna.

Alberto Pinton själv har inte en lika varierad framtoning men han kan å andra sidan förändra sin ton genom att han har fyra instrument att välja mellan, beroende på vilket uttryck han eftersträvar.

Variation är också ett nyckelord för basisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Konrad Agnas. Zetterberg skiftar ofta tempo och styrka och är flitig med stråken. Anmärkningsvärt är att vid något tillfälle övergår hans stråkspel nästan sömlöst till Barnös trumpet. Att dessa instrument kan ligga så nära varandra har jag aldrig tänkt på förut.

Konrad Agnas är också rätt trummis för denna form av variationsrik musik, ofta mullrar han, ibland viskar han.

Ingen av de fyra är rädd för tystnaden i de nakna partierna, men de är heller inte rädda för att ta i och blåsa på för fullt, till exempel när Barnö och Pinton lindar tonerna om varandra, eller spelar unisont, och Zetterberg och Agnas attackerar sina instrument med väldig energi.

Och som sagt, det som framför allt är betecknande för Pintons kompositioner denna afton är variationerna i tempo och intensitet, mellan det nakna, avskalade, eftertänksamma och det påklädda, stormande, intuitiva.

Ibland får jag visionen av att detta kunde vara musiken till en film, eller varför inte musiken till ett liv, med alla dess skiftningar.

Annonser

Anna Högberg Attack skapar havets musik

12 Okt

Anna Högberg skakar fram toner ur altsaxen. Elin Larsson sneglar på sin medspelare och följer med. Niklas Barnö väser i sin trumpet.

Detta är Anna Högberg Attack! Men det är också havets musik. Och på de stora vattnen finns egentligen ingen början och inget slut.

Därför kan bandet börja konserten på Plugged Records i Gamla Stan med begravningsmusik för alla dem som omkommit på havet, vattnet som dödar. Och man slutar med värkarna hos en blivande moder där vattnet gått, vatten som ger liv. Däremellan skriver man havets historia.

Soluppgång med lugnt vatten där solen glittrar i Lisa Ulléns tangenter. Sen börjar Anna Högberg visa tänderna och vinden tar i, dyningar börjar rulla för att sedan övergå i ett stormpiskat hav.

Niklas Barnös trumpet, Elin Larssons och Anna Högbergs saxar, ibland unisont, ibland ensamma med Anna Lund på trummor och Elsa Bergman på bas spretande i bakgrunden. Det är havets musik, det stora vattnet som vi är så beroende av.

När det stormar som värst sitter jag i ögat, helt lugn i ett tjutande inferno. Men samtidigt är det skönt att veta att vågorna alltid lägger sig, att vinden mojnar. Och det är precis vad som händer med musiken.

Detta är musik som. liksom havet, är väldigt ombytlig men som ändå alltid känns som en enhet.

I lokalen en trappa ner i skivaffären känner man sig kanske mer som i ett akvarium än på öppna havet, men musiken gör att det är lätt att låtsas. Närheten till musikerna gör också att man aldrig behöver vara rädd att lida skeppsbrott. Deras ansikten sprider hela tiden tillförsikt och deras skicklighet med instrumenten, deras samhörighet, är en försäkring mot att båten ska välta.