Tag Archives: Niklas Fernqvist

Norsk-svensk kvartett med potential

16 Feb

I tisdags kväll var det nordiskt möte på Fasching, en kvartett bestående av två norrmän, båda utbildade på Berklee College of Music i USA, och två unga svenskar, varav den yngste var kapellmästare och hade skrivit de flesta numren som framfördes.

Det var 21-årige trummisen Karl-Henrik Ousbäcks kvartett som framträdde. Ousbäck står för ett varierat trumspel som mejslats ut sedan koltåldern. Variationen känns inte för en sekund sökt utan verkar ligga naturligt för honom och han höll verkligen grytan kokande hela konserten, men utan att bli alltför påträngande, som skickliga trummisar kan bli ibland. Ousbäck är redan en fullfjädrad trummis och nu handlar det om att ta tillvara på skickligheten på bästa sätt.

Blåsare i ensemblen är tenorsaxofonisten Petter Wettre och det var en mycket angenäm bekantskap. Han gav färg åt både ballader och snabbare låtar. Och han kändes friare ju längre kvällen led.

Bakom Wettre fanns hela tiden gitarristen Lage Lund och hans böljande gitarrspel. Han understödde med bakgrunder när han inte spelade solo. Hans mjuka, vibrerande gitarrspel svävade hela tiden över anrättningen.

På kontrabas lyssnade vi till Niklas Fernqvist som verkligen går från klarhet till klarhet. Nu fick han chansen att visa upp sig som solist vid flera tillfällen än brukligt är för en basist. Och han visade både tajming och melodisk känsla. Här har Sverige en lite dold tillgång som säkert snart kommer att kliva längre fram i rampljuset.

Som sagt, väldigt skickliga musiker som också fungerar väl tillsammans i grupp. Men själv tycker jag att det saknas något som sticker ut. Musikerna framstår som lite väl välartade.

Det finns inget i musiken som bryter sig ut ur formen, som går utanför ramarna. Men det ska erkännas att musikerna bankade alltmer på väggarna ju längre konserten fortskred och närmast ett genombrott var saxofonisten Petter Wettre. Han tog för sig mer och mer och till sist stod han där och spelade helt solo under några väldigt fina sekunder.

Musikaliskt har kvartetten en solid grund att stå på men skickligheten borde kunna leda längre än så, ja, längre bort än den turné som de nu genomför i musikernas hemländer.

Annonser

Ekestubbe och Toresson i lyckat samarbete

24 Jan

Inom pop- och rockmusiken var ”cover” länge ett skällsord, att man sjöng någon annans låt. Med teveserien ”Så mycket bättre” fick begreppet ”cover” en annan och mer positiv betydelse. Tittarna upptäckte att artisterna kunde göra egna annorlunda versioner av låtarna som lät minst lika bra som originalen.

Inom jazzmusiken har ”cover”, i den mån begreppet över huvud taget använts, aldrig haft en nedlåtande klang. Snarare tvärtom, musikerna spelar friskt varandras kompositioner och ingen blir upprörd för det.

På Fasching i tisdags fick vi i publiken höra idel ”covers”, de flesta ur den amerikanska sångboken. Och det var ingen i publiken som misstyckte. Tvärtom verkade publiken väldigt nöjd.

Att ett jazzband under en kväll bara spelar låtar som inte är original kanske ändå är lite udda, numera är det vanligt att musikerna i bandet skrivit åtminstone några av låtarna. Men så var alltså inte fallet när det gällde tisdagens spelning, som också var releasekonsert för ett nytt album.

Det var Filip Ekestubbe Trio förstärkt med tenorsaxofonisten Klas Toresson som äntrade Faschings scen. Musiken de framförde var melodisk, flödande och, vill jag påstå, leende. Men jag vill inte gå så långt att jag kallar den glad, då den hurtighet som krävs för epitetet ”gladjazz” saknades. Vilket jag i min tur är glad över.

Däremot fanns noggrannheten, främst manifesterad i Klas Toressons saxofonspel. Han vårdade tonerna och var noga med dem ned till minsta detalj.

Klas Toresson har en bakgrund i Kustbandet och har sedan förekommit i olika sammanhang. Men jag föreställer mig att just denna konstellation är särskilt passande för hans spel och han såg också ut att trivas alldeles förträffligt på scenen.

Och som sagt, han vårdar sitt spel noga, vilket gör att han kan klara av det nya albumets titellåt ”Where Or When” med knappt styrfart utan att för ett ögonblick tappa fokus.

Mellan låtarna pratar både han och pianisten Filip Ekestubbe om inspirationskällor och här nämns till exempel saxofonisterna Stan Getz och Ben Webster. När det gäller pianospelet nämns Oscar Peterson och Bill Evans.

Själv tycker jag att Ekestubbes främsta egenskap, förutom en eminent teknik, är hans tajming. Det gäller både solospelet och, vilket verkligen gynnar helheten, hans inpass bakom tenorsaxofonen.

Daniel Fredriksson bakom trummorna kan mycket, men det här att få musiken att svänga och spricka upp i leenden, det tror jag är hans bästa gren.

Ljudbilden kompletteras av kontrabasisten Niklas Fernqvist. Han är följsam, men utan att ställa sig in. Ofta hör man en ”walking” bas med välfunna variationer. Några fina solon kompletterar bilden av en basist med känsla utöver det vanliga.

Bandet som helhet lämnar ingenting åt slumpen, omsorgsfulla i allt. I det sammanhanget kan också, inom parentes, nämnas att alla fyra bär kostym och att två av dem till och med har näsduk i bröstfickan. Men noggrannheten betydde inte att det saknades spelglädje. Tvärtom, låtarna framfördes med synbar lust och känsla.

Bandet spelade ett flertal ballader och de förkunnade också från scenen att de älskade att framföra denna långsamma musik. Det hindrade inte att det lät bra även i de snabbare låtarna.

Ett överraskande och i detta sammanhang annorlunda låtval var Duke Ellingtons och ”Bubber” Mileys ”Black and Tan Fantasy” från 1927. Spelar man Ellington brukar banden välja andra, mer publikfriande låtar. Det var därför intressant att höra hur man behandlade en låt som är så förknippad med storbandsjazz och som har en så komplicerad låtstruktur. Men i linje med hur övrigt material lät så löste de knutarna genom att inte krångla till arrangemanget för mycket.

På det hela taget kändes det som ett helgjutet band på scenen denna kväll, jag skulle säga att det vi hörde var en samkörd kvartett, inte en pianotrio plus en gästsaxofonist. Så väl stämde det mellan musikerna på scenen.

Isabella Lundgren sjöng för japaner

11 Jun

Plugged Records lilla konsertsal var knökfull och Isabella Lundgren berättade för publiken att eftermiddagens releasespelning gällde ett nytt album som bara kommer att ges ut i Japan. Och att albumet består av sånger ur the American Songbook, för det är så japanerna vill ha det. De vill känna igen sångerna de lyssnar på.

Och av bifallet till musikerna på scenen att döma var den lilla salen i källaren i Gamla Stan full av japaner. Även mängden mobilkameror som lyftes mot scenen och filmade och fotade tydde på det. Det var bara utseendet på publiken som talade emot.

Och entusiasmen är förståelig. Isabella Lundgren är en sångerska som inte sätter en ton fel. Det gjorde hon inte heller denna eftermiddag. Allt i hennes sång var noga avvägt. Och trion hon hade med sig, Carl Bagge spelade piano, Niklas Fernqvist kontrabas och Daniel Fredriksson trummor, bidrog till den perfekta framtoningen. Det svängde lagom, arrangemangen var lyssnarvänliga och solona fjäderlätta, särskilt Carl Bagge har ett handlag med tangenterna där själva fingrarna verkar le.

Så varför tände inte jag på alla cylindrar?

Det var spänningen som saknades i musiken. Det är musik att stampa lite lätt i golvet till, att igenkännande le mot bordsgrannen. Men det är inte musik som tar dig under ytan, som når in i din själ.

Men det är nog inte meningen heller. Vi som var på konserten fick lyssna till en imponerande stämma som framförde många fina sånger. Och det räckte väldigt väl för de flesta. Men själv skulle jag gärna velat ha mer av äventyrslystnad i musiken. Men den dyker kanske upp när Isabella Lundgren och trion inte har den japanska marknaden att tänka på.