Tag Archives: Ove

Tvekan är en odygd hos Hannes Holm

22 Jan

”I dag såg jag filmen om Ted. Inte visste jag hur svårt han hade det. Det väckte mycket empati.”

Ovanstående är en insändare i Dagens Nyheter. Och visst, har man sett en Hannes Holm-film så råder inga tveksamheter. Han visar hur det är, varken mer eller mindre.

Här kan publiken inte misstänka att det ligger något mer bakom, Hannes Holms sätt att göra film är entydigt, här finns oftast inga undertoner. Man kan gråta utan förbehåll. Eller skratta för den delen. Det finns inga försåt inbyggda.

I fallet Ted har han tagit ut de scener som för handlingen framåt och uteslutit de som skulle ge upphov till tveksamheter. Det blir en entydig berättelse som inte lämnar några frågor kvar. Förutom slutet, men biopubliken vet hur det slutade så den öppenheten är riskfri.

Han utgår ifrån ett skeende och försöker hitta det ultimata uttrycket för varje förändring. Det kan i verkligheten vara komplicerat, men i filmen handlar det om utgången, vad som blev resultatet.

Ja, så var det och så gick det, ska publiken tänka.

Personerna i Holms filmer riskerar därför att bli stereotyper, endimensionella människor, som pappa Gärdestad i Ted. Det fordras lite mer än vanligt för att ge liv åt dessa roller. Men skickliga skådespelare kan trots allt ge rollerna karaktär. Som Peter Dalle i Himlen är oskyldigt blå, Rolf Lassgård som Ove eller, för att ta en biroll, Happy Jankell som Lotta Ramel i Ted.

Här finns oftast inte några antydningar utan filmen är det som publiken ser. Allt beskrivs med ganska korta nyckelscener för att föra handlingen framåt, det spelar ingen roll om det är kärlek, konflikter, uppbrott, vi får det serverat.

Det gör att det inte finns några hinder för publikens känslor, inga tveksamheter.

Vad är det då som gör att publiken strömmar till, Hannes Holms filmer har ju alltid en stor publik.

Kanske är det det direkta tilltalet. Det är så kallade feel good-filmer, trots att både Ove och Ted till stora delar handlar om olyckliga människor. Publiken hinner inte bli påverkad, nervös, hinner inte börja fundera över något innan det avslöjas. De mest djupgående processer skildras på ett sätt som ger publiken en upplevelse av att ”jaha, så var det”.

Filmerna penetrerar egentligen inte några problem utan berättar om dem, att de finns och påverkar, men vi behöver inte fundera på dem.

Hannes Holm har funnit ett sätt att berätta som fungerar publikt. Det slår mig, när jag tänker på det, att Hannes Holms filmer är som Tomas Ledins låttexter, de täpper till alla hål.

”Jaha, så var det.” Det som ligger under må andra göra film eller skriva låttexter om.