Tag Archives: Pär-Ola Landin

Oförutsägbar musik av Georg Riedel

13 Apr

Nykomponerad musik av Georg Riedel. Det stod på menyn denna torsdagskväll på Fasching.

Riedel fanns närvarande och presenterade musiken, men kontrabasen i den ensemble som han satt ihop för att framföra kompositionerna trakterades av Pär-Ola Landin.

Georg Riedel inledde med att berätta för den stora publiken att han inte bryr sig om trender längre när han komponerar, att han inte är rädd för att vara omodern. Och det är möjligt att vissa kompositioner kan upplevas som omoderna, men de flesta känns ändå ganska tidlösa.

Han rör sig ohämmat mellan genrer och ska man säga något som utmärker hans kompositioner så är det att de är oförutsägbara. Här blandas barnviseinspirerade kompositioner med ren punkjazz à la Jari Haapalainen Trio, filmmusik med klezmer, böner med countryinspirerade toner.

Det är en enorm spännvidd, men det som binder dem samman är att all Riedels musik andas. Den känns hela tiden levande, mänsklig.

Här finns alla känslolägen; stilla bön, lekfullhet, ilska och våldsamhet. Musiken böljar från viskande till rytande.

Och musikerna gör musiken rättvisa. Det hörs på publikens reaktioner och det syns på Georg Riedel själv där han sitter vid scenkanten och iakttar och lyssnar. Han ser nöjd ut och ibland lyser han till och med upp i ett leende, som överraskad av kraften i sin egen musik.

Men han kan inte helt hålla sig borta från spelandet utan efter pausen smiter han upp på scenen och framför, tillsammans med vibrafonisten Mattias Ståhl och trummisen Jon Fält, två intima pärlor till kompositioner där Riedels bas och Fälts vispar ger sparsmakat understöd till Ståhl.

Georg Riedel nämner under kvällen Gary Burton som en inspirationskälla och jag kan tänka mig att det gjort att han valt vibrafonen som ett av instrumenten i ensemblen. En annan inspiratör han nämner är Jimmy Giuffre, därav finns den av Fredrik Ljungkvist trakterade klarinetten med i bandet. Bakom pianot huserar Adam Forkelid. Han ser oberörd ut samtidigt som han lägger ut ljudmattor för övriga att röra sig över, lite majestätslikt som om han ägde musiken. Fredrik Ljungkvist kämpar och svettas desto mer med sitt fysiska sätt att spela på klarinetten. Och av Mattias Ståhls kroppsligt kantiga sätt att traktera vibrafonen får man inte lura sig, han kan även spela mjukt. Alla får också framträdande uppgifter i de olika kompositionerna. Det enda jag kanske saknade var rösten från Georg Riedels eget instrument, kontrabasen. Pär-Ola Landin fanns med i bakgrunden men lyftes aldrig riktigt fram som övriga instrument.

Musiken böljade fram och tillbaka, hävde och sänkte sig, ibland kunde den till och med få andnöd. Instrumenten gick i och frigjorde sig från varandra. Det var kärleksfulla möten och smärtsamma farväl. Allt efter noterna från en av våra stora kompositörer, inte bara på jazzarenan.

”Jag komponerar varje dag”, berättade 84-åringen Riedel från scenen. Det är ett av hans andningshål. Och det är vår lycka att han fortfarande andas, precis som hans musik.

Annonser

Lisa Björänges musik lever i varje sekund

11 Dec

En sångerska i förgrunden som inleder och avslutar låtarna och en kompgrupp i bakgrunden, där någon också står för ett solo i mitten. Så ser de flesta jazzvokalistframträdanden ut. I längden riskerar det att bli lite enahanda. Men den risken är minimal när det gäller Lisa Björänge och hennes grupp.

Detta är nämligen musik som lever i varje sekund, en musik som aldrig står stilla utan hela tiden rör sig, om inte annat så under ytan. Musikerna använder sig av alla knep de kan, det gäller särskilt trummisen Jon Fält och pianisten/keyboardisten Fabian Kallerdahl. De två står för lekfullheten i sammanhanget, stadgan står basisten Pär-Ola Landin och tenorsaxofonisten Klas Toresson för. Och i förgrunden finns sångerskan och låtskrivaren Lisa Björänge, vars stämma och vars kompositioner inbjuder till ett lika bedårande som livfullt framförande.

Det är väldigt roligt att få sig till livs något annat än sång i den vanliga formen, en musik som tar i anspråk alla musiker och alla instrument i stort sett hela tiden. Arrangemangen andas nyfikenhet och är rika på fina detaljer.

Jon Fält bakom trummorna verkar älska att mixtra både med rytmen och med sina instrument. I det här sammanhanget passar hans upptäckarlust perfekt. Han landar hela tiden på fötterna och när han har hjälp av en så skicklig basist som Pär-Ola Landin så bärs musiken fram på ett både rytmiskt och varierat sätt. Att Landin oftast finns i bakgrunden hindrar honom inte från att avverka eftermiddagens kanske finaste soloprestation.

Apropå solo så är det roligt att se och lyssna till Fabian Kallerdahls känsliga spel på tangenterna. Han formulerar sig med både fingrar och kropp och gör det på ett väldigt medryckande sätt.

Det finns stunder när instrumenten och Lisa Björänges röst framträder unisont. Oftast handlar det om Klas Toressons saxofon och hennes röst men det förekommer också sång och unison cymbalgnidning, vilket faktiskt fungerar alldeles utmärkt, även till musikernas förtjusning.

Lisa Björänge utbrister ofta i ordlös sång men det känns aldrig sökt, den ingår på ett naturligt sätt i konceptet.

En så egen akt som det här är fråga om borde uppmärksammas i större sammanhang, tänker jag. Det som möjligen saknas är någon slags större tyngd, någon slags större auktoritet. Men det är möjligt att detta skulle förta en del av den upplevelse som vi i publiken fick oss till livs på Plugged Records denna lördagseftermiddag.

Nils Jansons musik en njutbar helhet

15 Feb

På torsdagskvällen blev vi som var på Fasching förflyttade till Nils Jansons värld. Det var hans kompositioner som dikterade villkoren för musiken på ett sätt som är ovanligt i jazzsammanhang.

Jag upplevde det som att soloinsatserna var mer bundna till helheten än de brukar vara. Det kändes därför inte lika angeläget, eller ens meningsfullt, att som brukligt är applådera för varje gång någon i bandet tog ett solo.

Nils Jansons trumpetspel är tydligt och utan åthävor. I en låt skimrade även hans flygelhorn.

Jonas Östholm är en av våra finaste pianister, hans spel böljade som dyningar.

Pär-Ola Landin bakom basen hade inte så många soloinsatser men insatserna för helheten var desto viktigare.

Trummisen Sebastian Ågren älskar sina stockar, och använde dem även i de långsamma låtarna, vilket gav ett naket ljud som jag gillade.

Gästen Thomas Eby fyllde i där det behövdes med sina congas.

Men till syvende och sist är alla instrumenten som sagt en del av helheten, Nils Jansons ljudvärld.

Han utgår gärna från egna upplevelser eller stämningar när han komponerar. Särskilt förtjust blev jag i de mer stämningsfulla numren, ”Skogen” och ”Nami”, som betyder våg på japanska.

Det var en sammanhållen och konsekvent utförd konsert av ett samspelt band, sammansatt för att tolka en värld för publiken att vandra runt i och bara njuta.