Tag Archives: Per Ruskträsk Johansson

Starkt rakt igenom med Magnus Carlsson och The Moon Ray Quintet

16 Okt

Starka låtar, ännu starkare arrangemang. Starka musiker, ändå starkare soloinsatser. Och sist men inte minst, en stark sångare med en unik röst.

Självklart var det en njutning att lyssna till Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet på Dansens Hus under måndagskvällen.

För tio år sedan förde Kjell Andersson på EMI samman Weeping Willows sångare Magnus Carlsson med fem fina jazzmusiker och tycke uppstod. Magnus Carlsson hade vid den tiden tröttnat på sången och artistlivet och hade nästan bestämt sig för att sluta. Det nya projektet blev en återstart för glädjen att sjunga och entusiasmen återvände.

Så trots att turnén som bandet gav sig ut på kanske inte alltid åhördes av så många människor så var glädjen i musiken och artisteriet tillbaka.

Två album i snabb följd blev det också. Bandet valde ut pop- och rocklåtar som man gillade och arrangerade dessa för en jazzkvintett.

Nu, efter tio år, samlas man igen och spelar dessa tio år gamla arrangemang på kompositionerna. Och det håller än, det känns som en tidlös kombination, låtarna och detta band. I deras katalog samsas Nick Drake och Nick Cave med José Feliciano och The Doors.

Arrangemangen är i många fall lysande och bidrar i högsta grad till att det svänger enormt när det ska svänga och blir väldigt stämningsfullt när texterna så kräver.

Blåsarna Goran Kajfes (trumpet) och Per Ruskträsk Johansson (saxofon) står för både blåsarrangemang och ett fullfjädrat ensemblespel. Dessutom står de för inspirerat solospel och särskilt Ruskträsk får briljera. Briljant i sitt sätt att sätta tonen för låtarna är också Calle Bagge bakom pianot. I samma andetag vill jag nämna Lars Skoglund bakom trummorna som i nästan lika hög grad sätter agendan för musiken.

Peter Forss på kontra- och elbas kompletterar kvintetten på ett fint sätt.

På kvintettens första album medverkade en del gäster, varav Robert Östlund på elgitarr och orgel var en. Han var också gäst denna kväll på Dansens Hus och bidrog med fina soloinsatser och bakgrundsstämningar.

Magnus Carlssons sätt att sjunga är ju inte vad man i dagligt tal kallar jazzsång. Vi vet från Weeping Willows att han har en unik röst, lätt igenkännbar, med en lyster som gör att han fått representera vemodet i den svenska sångarvärlden.

I ett jazzsammanhang, där instrumenten tar mycket av uppmärksamheten, handlar det om att i ögonblicket ta tillvara essensen i låtarna, att föra ut de ofta sparsmakade texterna. Och vi i publiken hör vartenda ord tydligt, utan att Magnus Carlsson gör avkall på sitt vanliga sätt att sjunga. Resten överlåter han till de sex musikerna.

Om de flesta låtarna är hämtade från rock- och popvärlden, i vilken för resten Magnus Carlsson är uppväxt, så fanns några med jazzanknytning. En komposition av Les McCann, den enda bandet spelade som inte fanns med på något av albumen, och en rykande version av Mose Allisons ”If you live”. Och som avslutning sjöng Magnus Carlsson den första jazzlåt han fastnade för, De Lange och Van Heusens ”Deep in a dream”. Magnus Carlssons pappa hade den på skiva med Chet Baker.

Jag tyckte det hände något med sången när han sjöng ”Deep in a dream”. Den drog sig mot jazzsången men inte tillräckligt mycket för att hamna i facket där alla andra jazzsångare finns. Det var mera känslan i sången som förändrades.

Så nästa projekt borde följaktligen bli att bandet går in i studion och väljer ut ett antal jazzstandards och gör dem på Magnus Carlssons sätt.

Så har man också en större och mer varierad repertoar till nästa gång man åker på turné.