Tag Archives: Per Texas Johansson

Johan Lindström tämjer jazzeliten

9 Feb

På Faschings scen samlades ett namnkunnigt gäng, oerhört kompetenta på sina instrument. Man kanske kan säga att där stod gräddan av Sveriges progressiva jazzmusiker. I stort sett alla har även egna projekt som de driver. Att få alla att dra åt samma håll skulle kunna vara svårt. Men om man klarar det så finns förutsättningar att det ska låta enormt bra.

Och klarar det, det gör Johan Lindström, kanske beroende på att hans musik är unik, något nytt att samlas kring. Eller nytt och nytt. Ibland känns det gammaldags, ibland låter det som the Band när de var förstärkta med blåsare. Det finns drag av både americana, brunnsmusik och rhythm & blues, Bill Frisells ande svävar ibland över musiken för att i nästa stund bytas mot Robert Wyatts.

Men varför leta referenser, varför inte bara njuta av musiken, till höres så enkel och precis, men ändå så intrikat. I Johan Lindströms musik känns det viktigare än vanligt vilket instrument som ska spelas var. Saxofonisterna Per Texas Johansson och Jonas Kullhammar byter friskt mellan sina instrument, en del bautastora, andra snirkliga. Johan Lindström själv alternerar mellan gitarr och lap steel. Keyboardisten Jesper Nordenström är också pianist. Basisten Torbjörn Zetterberg alternerar mellan kontrabas och elbas (vilket driv han har med detta instrument) och i andra avdelningens början sitter jag och saknar honom på scenen tills jag skymtar honom på golvet bakom blåsarna liggande på golvet spelandes något strängat instrument, oklart vilket. Trombonisten Mats Äleklint och trummisen Konrad Agnas var inte lika ombytliga men de varierade å andra sidan sitt spel efter vad kompositionerna behövde.

Hur kan man då beskriva denna enkla, men storslagna musik. Ja, jag kan inte komma på något annat än att i Johan Lindströms kompositioner är det rytmen som ger melodin, ja, som är melodin. När musikerna hittat rytmen så verkar melodin ge sig själv. Det kan låta enkelt men jag tror inte för ett ögonblick att det går lättvindigt att få fram denna musik.

Det handlar också om att musiken framförs i olika lager. Instrumenten spelas både unisont och framför och bakom varandra. Musiken är väldigt strukturerad och alla har notblad framför sig. Alla dessa musiker som är vana att flyta ut har bundit upp sig för Lindströms noter och har accepterat det till fullo.

Men helt bakbundna är de inte. Ett och annat solo finns det utrymme för och i septettens titellåt på nya albumet, ”Music for empty halls”, bryter trombonisten Mats Äleklint ut i kvällens mest applåderade solo, med både känslan och precisionen på topp.

Annars är det inte en solisttät eller applådvädjande musik, den behöver ingen uppmuntran, den bara finns där ändå, stadig och stark i sig själv.

Hos mig framkallar musiken en känsla av välbefinnande, som när man ser en film som fängslar. Tiden är inget som man tänker på. Och plötsligt är konserten slut.

Och som en bekräftelse på rytmens betydelse i Johan Lindströms kompositioner så avslutar septetten kvällen med en slags parafras på Duke Ellingtons ”Rockin´ in Rhythm”, som samtidigt blir ett varumärke för den musik vi fick höra på Fasching denna torsdagskväll.

Annonser

Kort konsert med lång eftersmak

19 Sep

Det vill jag säga från början att den här konserten var en liten pärla. En pärla som glimmade i mörkret bland de fullsatta borden på Fasching denna måndagskväll.

Men innan konserten kom i gång bjöds en bokrelease. Det var Göran Jonsson som presenterade sitt verk ”Frihetens blå toner – en berättelse om jazzen i Sverige”. Här skildrar han den svenska hundraåriga jazzhistorien på cirka 350 sidor. Boken ser tunn ut i förhållande till vad den ska skildra. Men allt beror ju på hur man beskriver sitt ämne.

Konserten som följde var också i det lilla formatet, tre musiker som spelade ett kort set. Men underbart är ju som bekant kort.

Det var Per Texas Johansson, huvudsakligen på klarinett, Mathias Ståhl på vibrafon och Konrad Agnas på trummor som tog vid. Som bäddat för kammarjazz och konserten började också lite sordinerat med Jan Johanssons Skobonka.

Men tongångarna ändrades under kvällen och konserten sträckte sig från Jimmy Giuffre-inspirerade toner över svallande Jarrett/Burton-spel till att Per Texas spräckte klarinetten i sista låten.

Efter denna korta konsert så har jag ännu mer förståelse för att så många musiker vill spela tillsammans med Mathias Ståhl. Han vårdar varje nedslag, om inte ömt så väldigt precist. Och hans bakgrundsspel när klarinetten har huvudrollen är följsamt men står samtidigt på egna ben. Man kan inte annat än känna glädje.

Och Texas ger nya dimensioner till klarinetten. Jag är uppväxt med dixielandklarinetten och har haft svårt för instrumentet i modernare sammanhang, Putte Wickman på albumet ”Happy New Year” är ett av undantagen. Men här visar även Texas att det går att använda klarinetten på ett naturligt sätt även när det spelas modernare tongångar.

Bakom de två stod Konrad Agnas för ett varierat trumspel som både band samman och stod fram. I all sin anspråkslöshet var denna grupp fantastiskt bra och samspelt, men så har de också spelat ihop tidigare på Texas kritikerrosade album ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg”. Vilket märktes i musiken de spelade.

Nu hoppas jag bara att den förhållandevis tunna boken ska skildra jazzhistorien på ett bra sätt. Kvällens orkester visade att det är fullt möjligt att göra intryck och ge ett rikt innehåll även till ett format som är litet.

Stämningsfullt med Rebecka Törnqvist

28 Nov

Det är långt ifrån en vanlig popkonsert på Kulturhuset/Stadsteaterns stora scen. Det kvider, det läggs ut ljudmattor. Sångerna inramas av enstaka ljud, omfamnas av himmelska toner.

Och huvudpersonen själv, sångerskan Rebecka Törnqvist, har en fantastisk röst, men i detta format är det mer byggandet av stämningar än hennes egen sång som är det viktiga.

Synd på så rara ärter, skulle man kunna utbrista. Men i gengäld får jag en föreställning som inte gör avkall på det konstnärliga målet, ingen ska lockas att glänsa på bekostnad av grundstämningen. Jag har till exempel sett saxofonisten Per Texas Johansson i många olika jazzsammanhang, men aldrig utan att han spelat ett enda solo. Detta var första gången.

Ja, egentligen var det ingen av musikerna som fick spela ut, det hade brutit den förtrollande stämningen i lokalen.

Och kanske hade stämningen blivit ännu mer magisk om Rebecka skippat mellansnacket och i bästa Dylananda låtit instrumenten fylla ut pausen mellan låtarna.

Men det är ingen avgörande invändning.

Det var som sagt en stämningsfull konsert och den udda orkestern gjorde sitt för att få det dithän. Det kom ljud överallt ifrån. Plötsligt kunde ett beat rulla i gång. Plötsligt tog en låt slut. Plötsligt lyssnade vi till en hisnande ballad.

Men trots de tvära kasten lämnade Rebecka Törnqvist och sjumannabandet aldrig grundkonceptet, den som gjorde konserten till en skimrande föreställning mitt emellan en klostermässa och Marlene Dietrich.

Orkestern var sjuhövdad med en väldigt udda sättning med två blåsare, två gitarrister, en keyboardist, en trummis och en harpist.

I nästa projekt kanske Rebecka Törnqvist kan framhäva sig själv och sin sång på ett tydligare sätt, gå upp en oktav och sjunga ut. Jag lovar att jag kommer och lyssnar då också.

Jazzpunk med Jari Haapalainen trio

19 Maj

Är det punkjazz eller jazzpunk som Jari Haapalainen, Per Texas Johansson och Daniel Bingert spelar? Kanske det ändå är jazzpunk eftersom sättningen med tenorsaxofonen i centrum är mer åt jazzhållet.

Men egentligen, skit samma.

Musiken är som statements, korta uttalanden, kanske twitter i dess mest koncentrerade form.

Eller, med tanke på det melodiösa, ramsor. Eller plakat med texter som brinner i bröstet på trion.

Det är Jari Haapalainen bakom trummorna som bär musiken inom sig, gömd bakom keps och axellångt rakt hår.

Det är de andra två som broderar, eller rättare sagt lever ut den.

Det är kort och hårt, som en sammandrabbning mellan fotbollshuliganer som måste sluta innan polisen hinner dit. Eller musiker, som måste sluta innan de renläriga jazzhabituéerna dyker upp.

Apropå renlärighet. Jari Haapalainen trio har så korta låtar att de inte fyller mer än ett set på Fasching denna kväll. Så de föregås av en timme och en kvarts ljudmontage med två modularsyntar skötta av Jean-Louis Huhta och Andreas Berthling.

Deras musik är till formen likt en konsert med solopiano där de under vägen hittar nya teman som de mjölkar ur, innan de byter till nästa tema, nästa ljudbild.

Som förstagångslyssnare har jag dock svårt att få upp samma känsla för syntarna som för pianot. Kanske är det en vanesak? Den bristande känslan kanske också beror på att de två siluetterna på scenen gömmer sig bakom sina apparater till synes helt absorberade av rattarna, inte en blick på varandra, inte en blick ut mot publiken.

Där skiljer sig JH3 mycket från syntduon. Här bärs musiken av elbasisten Daniel Bingert som också lever ut de till höres ganska komplicerade slingor han har att spela med sitt kroppsspråk och avslutar konserten uppflugen på en högtalare.

Och Texas med saxofonen ser ut att älska det de gör tillsammans, så långt från den konventionella jazzen.

Det är kort, det är hårt, med abrupta slut. Det hindrar dock inte trion att kosta på sig ett extranummer, utlockade av den ungdomliga och entusiastiska publiken som befolkade Fasching denna kväll.