Tag Archives: Peter Asplund

Trevlig timme med Sinne Eeg och Peter Asplund

27 Jul

Jazz på Skansen på måndagskvällarna. Det är trevliga föreställningar, så även denna måndag. Men riktigt spännande har dessa kvällar svårt att bli.

Denna måndag gästades Svante Thuresson och husbandet (Leo Lindberg, piano, Hans Backenroth, kontrabas och Jocke Ekberg, trummor) av Peter Asplund och Sinne Eeg. Båda är fullärda, Asplund på trumpeten och Eeg med rösten som uttrycksmedel.

Sinne Eeg var jag mest nyfiken på, jag hade bara hört henne på cd tidigare. Och var det någon gång under kvällen som luften runt Solidenscenen vibrerade var det när hon sjöng. Hennes röst, som hon kontrollerar till fullo, har inte bara jazz i sig utan där skymtar också ibland fram något mer, något utöver det vanliga jazzidiomet. Men denna kväll blev det bara tre låtar ensam med husbandet och det är för lite för att till fullo visa upp vilka kvaliteter hon besitter. Men jag blev nyfiken på vad hon kan göra i ett annat, lite längre sammanhang.

Hon sjöng också några låtar tillsammans med Svante och Peter. Dessa båda gjorde också en Mel Tormé-låt tillsammans, Asplund sjunger ju också och jag tycker att han lät bättre än när jag lyssnade till honom i vintras. Till den självklara sångarstatus som Svante och Sinne har, har han dock inte nått än.

Däremot har Peter Asplund utvecklat en i det närmaste fulländad ton i trumpeten. Det kan vara förödande vackert, utan skråmor, utan repor. Min musik är dock mera repig och jag tror Asplund även har det i sig, men sammanhanget kanske inte inbjöd till några större utsvävningar.

Leo Lindberg är en gudabenådad pianist i den lekfulla Hallberg-traditionen. Jag väntar på att han ska skapa något eget, men under tiden duger hans nuvarande hantverk gott.

Backenroth kan numera nämnas på samma dag som Niels Henning Örsted Pedersen när det gäller teknisk briljans och Jocke Ekbergs trumspel kan ingen klaga på. Så trion som kompar ger en bra grund för gästerna att spela ut. Men att ge sin själ i detta lite mer lekfulla sammanhang är kanske att begära för mycket, särskilt en sådan här kväll när man från scenen försöker tillrättalägga musiken så den ska passa alla. Och det gör den nog till den grad att spänningen aldrig riktigt infinner sig. Till detta bidrar också att det hela tiden är ordning och reda på låtarna, det är den amerikanska sångboken som gäller och det är tema-solo(n)-tema i stort sett hela tiden.

Men som sagt, det blev en trevlig kväll i den nedgående solens sken och det var väl det som var meningen.

Annonser

Energi och kvalitet i Peter Asplunds band

17 Okt

Peter Asplund är inte bara en av våra bästa trumpetare, han har även sedan barnsben drömt om att bli en entertainer, en sångare i Frank Sinatras och Mel Tormés anda. Och den sena Louis Armstrongs också för den delen, för att även nämna en musiker som haft stor betydelse för Peter Asplunds trumpetspel.

På Plugged Records denna fredagskväll sjunger han också mycket riktigt låtar ur den amerikanska sångboken. Jag måste dock säga att han inte når upp till sina amerikanska förebilders utstrålning när han sjunger. Han tillför ingenting nytt i sina tolkningar.

Han är dock en fantastisk entertainer i ett annat avseende, nämligen när det gäller mellansnacket. Det finns ingen svensk (jazz)musiker som slår honom i underhållande presentationer av det man spelar.

Om kärleken till Sinatra, Tormé och sångaren Armstrong inte riktigt är besvarad så är kärleken till trumpetaren Armstrong desto lyckligare. Trumpeten och flygelhornet hanterar Peter Asplund med stor ton och ofta innerlig känsla.

Bandet han har med sig är också oslagbart med svenska mått mätt. Hans Andersson på kontrabas är jag väldigt förtjust i och han lever upp till alla mina förväntningar. Han kan driva på och han kan ge balladerna färg. Dessutom är han en solist av hög klass. Han är lite av en doldis i den svenska jazzvärlden som borde få mer uppmärksamhet för det han gör.

Så har vi Lars Jansson på piano. Han hoppar in i bandet ibland och vi i publiken har turen att han gör det just när vi lyssnar. Han är enligt min mening en av Europas bästa pianister och han gör ingen besviken denna kväll, som han berikar med både sina kompositioner och sitt spel.

Jag har ofta upplevt trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay som lite fyrkantig, som en som tar i lite för mycket och saknar det där mjuka som smörjer musiken. Ingenting av det märker jag dock tillsammans med detta band. Tvärtom smälter hans spel in på ett förträffligt sätt.

Det är imponerande vilken energi bandet utstrålar och det är ingen slump att så är fallet. Peter Asplund berättar en fin skröna om hur hans familj, när de äter tillsammans, brukar tända levande ljus för att få stämning. Och ibland smyger de upp från bordet och ut i angränsande rum och ställer sig i dörröppningen för att titta på kandelabrarna. ”Och ljusen brinner fortfarande, utan att vi finns där och tittar på dem”, säger Asplund. ”Det är så jag vill vara, alltid brinna för det jag gör, även när ingen tittar.”

Men här, på Plugged Records, har han och bandet en entusiastisk publik, som fick dem att brinna ännu mer.

Till kvällen hade Asplund även bjudit in två gäster. Först sjöng Mary Nelson tre låter, med en behaglig röst utan att sticka ut.

Sen kom gitarristen Peter Nylander och förgyllde bandet ytterligare, både som kompositör och solist.

Det är fantastiskt att vi fått denna scen i en källare i Gamla Stan dit ägarna kan locka den svenska jazzeliten att spela och det märktes också på Peter Asplund och hans band att de trivdes med både platsen och publiken.