Tag Archives: Plugged Records

Komponerad frijazz med Motståndsorkestern

19 Okt

Hos många finns ett motstånd mot den friare formen av jazz. Jag har suttit vid konserter och fått frågor som ”jag förstår inte den här musiken, kan du förklara”.  Jag har inget annat svar än att det inte finns så mycket att förklara, att det bara är att försöka ta emot musiken med ett öppet sinne.

Men det hjälper oftast inte. Motståndet finns kvar.

Och att döma av den lilla skara som mötte upp på Plugged Records konsertlokal denna onsdagskväll för att lyssna på Lisa Ulléns band så finns motståndet bland flertalet kvar. Hennes grupp heter också mycket passande Motståndsorkestern.

Den har en något udda sättning och bestod för kvällen av två basfioler trakterade av Elsa Bergman och Emil Skogh, två trumpeter spelade av Henning Ullén och Emil Strandberg, Anna Lund på trummor och Lisa Ullén vid pianot.

Kanske kan man beteckna den svit på fyra sammanhållna stycken som orkestern spelade som komponerad frijazz.

På den lilla scenen bildade de två basfiolerna och de två trumpetarna en mur framför Anna Lunds trummor och Lisa Ulléns piano. Men även om de två sistnämnda var skymda så hade de ingen svårighet att ljudmässigt nå ut.

För att vara frijazz är musiken väldigt strukturerad, ja nästan bunden. Initiativet vandrar mellan orkesterns öar. Trumpetarna har sin tid där de resonerar och bråkar lite, basfiolerna har sin tid, först med stråke, sedan utan. Trummorna får en ensam stund och pianot hamrar på under en period.

Det är som instrumentreservat och stunderna där de olika instrumenten får möta varandra, prata eller spänna musklerna, är förvånansvärt få. Jag lyckas i alla fall inte nå stadiet där man sitter som i stormens öga och bara tar emot medan lugnet sprider sig i kroppen. Som jag kan uppleva i de bästa frijazzstunderna.

Entusiasmen hos musikerna är det inget fel på, men de strikta ramarna gör att musiken för mig mer känns som ett mellanting än som ett fullödigt stycke. Med så skickliga instrumentalister kunde kompositören Lisa Ullén ha släppt på tyglarna lite mer. Eller möjligen tagit ett hårdare tag i dem.

Trots utlevelsen hos musikerna känns musiken stel. Och det är inte direkt vad man förknippar med den friare formen av jazz.

Annonser

En kväll i Lars Gullins tecken

13 Okt

Jag såg en gång på hans levnadstamp en konsert där Lars Gullin, tillsammans med några musikkamrater, spelade sin musik på barytonsaxofonen. Mellan låtarna darrade hans händer som asplöven och vid ett tillfälle när han skulle byta blad på notstället seglade ett antal notblad till golvet.

Men spela kunde han fortfarande. Tonen hade kanske förändrats genom åren men om nu Georg Riedels historieskrivning stämmer så tyckte Gullin att han spelade bättre på ålderns höst (ja, egentligen kom han inte längre än till sensommaren) trots att han inte hade några tänder kvar i munnen. Och det smakprov på en sen inspelning, verket Aeros Aromatic Atomica Suite, som vi fick på Plugged Records denna fredagskväll gav hörsel för sägen. Hans spel var kraftfullt och ömt på samma gång.

På scenen denna lördag var det musikhistorikern Jan Bruér som, med hjälp av musikerna Georg Riedel och Jan Allan, gav oss i publiken smakprov både ur Lars Gullins liv och hans musicerande. Jan Bruér höll i sammankomsten, berättade och spelade skivor, Jan Allan och Riedel stod för anekdoter och hågkomster från deras spel ihop med Gullin, förutom att de tillsammans med gitarristen Daniel Svensson framförde ett antal kompositioner ur Gullins rika låtskatt.

Georg Riedel berättade att som kompositör var Gullin mer inspirerad av Grieg, Sibelius och Alfvén än av samtida amerikansk jazz. Därför kom hans musik att låta annorlunda och Riedel kunde, när Gullin på piano presenterade kompositionen för musikerna i bandet, tänka att ”det här är ju inte jazz”.

Men när barytonsaxofonen kom fram och orkestreringen satt som den skulle blev det ändå jazz, fast som sagt, annorlunda.

Faktiskt så annorlunda att en kritiker vid något tillfälle kallade musiken för ”fesljummen fäbodjazz”. Den sistnämnda beteckningen har med tiden förbytts till något positivt.

Under kvällen på Plugged Records gav Allan/Riedel/Svensson flera smakprov ur Gullins välfyllda notsamling med Jan Allans resonerande, sordinerade trumpetspel, med Svenssons lite stumma ton på gitarren och med Riedels auktoritativa basspel. Opretentiös musik i det lilla formatet som stämde bäst i ”I fall in love too easily”, en låt som Gullin inte skrivit men väl gillade att spela.

Vi fick också höra en inspelad version av Gullins kanske mest kända komposition, ”Danny´s Dream” med maestro själv på barytonsax. Men att denna låt skulle vara hans bästa tyckte inte Georg Riedel som i stället höll fram ”Manchester Fog” som ett mästerverk.

I början av år 1976 gjorde Gullin sin sista inspelning, denna gång hade han skrivit den tidigare omnämnda sviten Aeros Aromatic Atomica Suite för Radiojazzgruppen, där både Georg Riedel och Jan Allan ingick. Och i maj 1976 dog Gullin, endast 48 år gammal, innan skivan hade hunnit ut till affärerna.

Efter hans död var jag på en minneskonsert, Gullin var ju faktiskt en av våra största jazzmusiker genom tiderna, internationellt kanske den största. Bland annat sjöng Monica Zetterlund Gullinkompositioner som textsatts. I bandet ingick den i vanliga fall skicklige trummisen Ivve Oscarsson, och att han inte hade sin bästa dag framgick av att han dränkte Monicas sång med sitt alltför ljudliga trumspel. Detta föranledde en man i publiken att gå fram till scenen och försöka dämpa Ivves utspel. Det lyckades till en del, ända fram till det att sorgen över en kollegas död fick Ivve att trilla av stolen och falla rakt över sitt trumset.

Och vi kan väl alla känna sorg över att Lars Gullin inte fick verka längre. Men jag måste säga att han hann med mycket, hans spel kan vi njuta av på väldigt många inspelningar. Och att två av hans vänner och spelkamrater fortfarande finns med oss och kan vittna, både i ord och ton, är en ynnest att glädjas åt.

Lisa Björänges musik lever i varje sekund

11 Dec

En sångerska i förgrunden som inleder och avslutar låtarna och en kompgrupp i bakgrunden, där någon också står för ett solo i mitten. Så ser de flesta jazzvokalistframträdanden ut. I längden riskerar det att bli lite enahanda. Men den risken är minimal när det gäller Lisa Björänge och hennes grupp.

Detta är nämligen musik som lever i varje sekund, en musik som aldrig står stilla utan hela tiden rör sig, om inte annat så under ytan. Musikerna använder sig av alla knep de kan, det gäller särskilt trummisen Jon Fält och pianisten/keyboardisten Fabian Kallerdahl. De två står för lekfullheten i sammanhanget, stadgan står basisten Pär-Ola Landin och tenorsaxofonisten Klas Toresson för. Och i förgrunden finns sångerskan och låtskrivaren Lisa Björänge, vars stämma och vars kompositioner inbjuder till ett lika bedårande som livfullt framförande.

Det är väldigt roligt att få sig till livs något annat än sång i den vanliga formen, en musik som tar i anspråk alla musiker och alla instrument i stort sett hela tiden. Arrangemangen andas nyfikenhet och är rika på fina detaljer.

Jon Fält bakom trummorna verkar älska att mixtra både med rytmen och med sina instrument. I det här sammanhanget passar hans upptäckarlust perfekt. Han landar hela tiden på fötterna och när han har hjälp av en så skicklig basist som Pär-Ola Landin så bärs musiken fram på ett både rytmiskt och varierat sätt. Att Landin oftast finns i bakgrunden hindrar honom inte från att avverka eftermiddagens kanske finaste soloprestation.

Apropå solo så är det roligt att se och lyssna till Fabian Kallerdahls känsliga spel på tangenterna. Han formulerar sig med både fingrar och kropp och gör det på ett väldigt medryckande sätt.

Det finns stunder när instrumenten och Lisa Björänges röst framträder unisont. Oftast handlar det om Klas Toressons saxofon och hennes röst men det förekommer också sång och unison cymbalgnidning, vilket faktiskt fungerar alldeles utmärkt, även till musikernas förtjusning.

Lisa Björänge utbrister ofta i ordlös sång men det känns aldrig sökt, den ingår på ett naturligt sätt i konceptet.

En så egen akt som det här är fråga om borde uppmärksammas i större sammanhang, tänker jag. Det som möjligen saknas är någon slags större tyngd, någon slags större auktoritet. Men det är möjligt att detta skulle förta en del av den upplevelse som vi i publiken fick oss till livs på Plugged Records denna lördagseftermiddag.

Bengt Bergers oemotståndliga brygd

27 Nov

Bengt Bergers musik är väldigt kollektiv. Det är växelsång, det är tempoväxlingar och taktbyten. Här finns unisona avdelningar och avdelningar där instrumenten ligger ovanpå varandra. Och både musikerna och publiken har roligt, det finns spelglädje och det finns hela tiden utrymme för musikerna att överraska varandra. Det råder en öppenhet som vi också ser i musikernas ansikten, i deras blickar när de söker varandra.

På scenen i Plugged Records källare spelar Beches Brew, göteborgsversionen. Beche är trumslagaren Bengt Berger. I bandet spelar också alt- och sopransaxofonisten Sir Thomas Jäderlund och likaså sopransaxofonisten Thomas Gustafsson. På gitarr ser vi Göran Klinghagen och på kontrabas Stefan Bellnäs.

Här finns alltså ingen tenorsax, vilket gör balansen i gruppen mera jämställd. Andan är prestigelös och man kan erkänna att vissa passager är krävande att spela, att andra är roliga att ta tag i. Sir Thomas Jäderlund och Thomas Gustafsson turas om att dra med sina saxar, med både glädje och skicklighet. Detta finns också i högsta grad hos Klinghagen på gitarr. Han spelar bakgrund, han spelar unisont och han spelar i förgrunden, allt med samma lätthet och auktoritet, inklusive utflykter i rockrymden.

Basisten Stefan Bellnäs kom i bil på förmiddagen från Göteborg och skulle göra samma resa tillbaka efter spelningen. För oss i den fåtaliga publiken var det värt resan, hoppas Bellnäs kände likadant.

Bengt Berger själv skriver varierad musik som utmanar utövarna. Hans trumspel, ofta med klubborna, manar också på bandet. Och de antar utmaningen, taggar upp allteftersom konserten framskrider. I sina bästa stunder, som i konsertens andra avdelning, är detta oemotståndlig musik.

45-åriga EGBA still going strong

25 Okt

Det fanns rutin i massor när dagens version av EGBA satte i gång att spela denna onsdagskväll i Plugged Records konsertlokal i källaren på Stora Nygatan i Gamla Stan i Stockholm.

Och det är väl inte så konstigt eftersom EGBA har 45 år på nacken. Men de som huserade på scenen har ju inte varit med under alla år, då medlemmarna hela tiden skiftat, en del har lämnat och återkommit. Den musiker som tagit ansvar för EGBA:s överlevnad är trumpetaren Ulf Adåker som funnits i bandet under alla 45 åren. Två som fanns med på scenen denna kväll och var med redan på 1970-talet är batteristen Åke Eriksson och klaviaturspelaren Stefan Blomqvist. Men de har stått utanför gruppen under perioder. På conga/percussion berikade Rafael Sida bandet, på elbas Micke Berglund och på saxofoner nytillskottet, kanske till och med inhopparen, Anders Ekholm.

Uppställningen på Plugged Records var nog den minst elektrifierade jag hört, det lät faktiskt i vissa stycken mera ”jazz” än fusion om bandet.

För det var som ett fusionband i kölvattnet på Wheather Report som bandet bildades. Genombrottsalbumet ”Jungle-jam” från 1976 låter också väldigt mycket Wheather Report. Medlemmarna har sedan som sagt skiftat men några som varit relativt trogna, förutom ständige medlemmen Ulf Adåker, är Ulf Andersson på saxofoner, Stefan Blomqvist på keyboards och Göran Lagerberg på elbas.

Själv hörde jag bandet första gången på saligen avsomnade och rivna Bullerbyn, ett stenkast från dagens Fasching. Om jag ska lyfta fram några personliga favoriter genom åren så är det den alldeles för tidigt bortgångne gitarristen Janne Tolf och keyboardisten och pianisten Harald Svensson.

EGBA står på två ben, vilket antyds i titeln på ett av deras album, ”Electronic Groove and Beat Academy”. Det elektroniska ingår i vurmen för fusion och beatet har alltid funnits där som ett andra stadigt ben, ofta manifesterat med en congaspelare. Under flera år hette han Ahmadu Jarr och på senare år heter han Rafael Sida, som tillför mycket till rytmen, för att inte tala om spelglädjen.

Det fanns alltså mycket rutin samlat i detta band på Plugged Records. Men rutin i det här fallet är inte detsamma som slentrian. Det fanns både spelglädje och stor skicklighet hos dagens band och framför allt fascinerades jag av Åke Erikssons driv bakom trummorna. Det vibrerar verkligen om hans trumspel som för få andra trummisar. Tillsammans med Rafael Sida bildar han ett oslagbart komp för den typ av musik EGBA representerar.

Ulf Adåker är ju jazzhistoriskt väldigt bevandrad och står stadigt i den myllan även om hans ton inte dröjer kvar särskilt länge.

Då svävar blåsarkollegan Anders Ekholms toner längre i luften, och med dem en doft av jazzhistorien. Det finns ett djup i hans spel som gör att det kryper nära inpå publiken.

Det intressanta är att Adåker vänt sig till en saxofonist som har en framtoning som för oss i publiken bort från fusion och Wheather Report, det som var EGBA:s modersmjölk. Men det ska sägas att samspelet mellan Adåker och Ekholm trots det fungerade alldeles utmärkt.

Det är tungt gung som serveras, men mer ”jazz” än fusion. De fina arrangemangen, oftast signerade Adåker, sitter bra och soloinsatserna stegras under den nästan tre timmar långa konserten.

För att illustrera förändringen som gruppen genomgått kan vi lyfta fram en av kvällens låtar, presenterad som ”Bland tomtar och kontroller”. Den fanns med på albumet Jungle-jam från 1976 och lät då väldigt mycket Wheather Report, och hade det där lite fusionplastiga ljudet. Ja, missförstå mig rätt, det lät verkligen bra, men Lars Jansson använde mer elförstärkta keyboards än vad Stefan Blomqvist gjorde på Plugged Records, där bara ett vanligt piano stod till förfogande. Det förstärkta ljudet hade monterats ner till denna konsert och gitarren, då trakterad av Bjarne Roupé, hade försvunnit, vilket gav en annorlunda ljudbild på Plugged Records.

Det var en upplevelse att spela Jungle-jam igen och höra hur bra det lät 1976. Och höra hur bra det låter i dag, fast på ett annorlunda, mer traditionellt jazzigt sätt. Jag skulle säga att rytmen betydde mer på denna spelning, nu när det mesta av elektroniken är borta.

EGBA har gjort en resa från att i starten ha varit väldigt mycket influerade av främst Whether Report, Adåker skrev till och med en låt som heter SMHI, till att bli ännu mer elförstärkta då albumen hette Electrobop och Electronic Groove & Beat Academy till den mer ”normaljazziga” versionen på Plugged Records med ett vanligt piano och utan gitarr. På de sex album jag har, som sträcker sig från 1976 (Jungle-jam) till 2010 (Jubilee), har medlemmarna skiftat och jag kan räkna till ett tjugofemtal som kommit och gått. Så med EGBA kan man aldrig vara riktigt säker. Elförstärkningen kan dyka upp igen när man minst anar det.

Energi och kvalitet i Peter Asplunds band

17 Okt

Peter Asplund är inte bara en av våra bästa trumpetare, han har även sedan barnsben drömt om att bli en entertainer, en sångare i Frank Sinatras och Mel Tormés anda. Och den sena Louis Armstrongs också för den delen, för att även nämna en musiker som haft stor betydelse för Peter Asplunds trumpetspel.

På Plugged Records denna fredagskväll sjunger han också mycket riktigt låtar ur den amerikanska sångboken. Jag måste dock säga att han inte når upp till sina amerikanska förebilders utstrålning när han sjunger. Han tillför ingenting nytt i sina tolkningar.

Han är dock en fantastisk entertainer i ett annat avseende, nämligen när det gäller mellansnacket. Det finns ingen svensk (jazz)musiker som slår honom i underhållande presentationer av det man spelar.

Om kärleken till Sinatra, Tormé och sångaren Armstrong inte riktigt är besvarad så är kärleken till trumpetaren Armstrong desto lyckligare. Trumpeten och flygelhornet hanterar Peter Asplund med stor ton och ofta innerlig känsla.

Bandet han har med sig är också oslagbart med svenska mått mätt. Hans Andersson på kontrabas är jag väldigt förtjust i och han lever upp till alla mina förväntningar. Han kan driva på och han kan ge balladerna färg. Dessutom är han en solist av hög klass. Han är lite av en doldis i den svenska jazzvärlden som borde få mer uppmärksamhet för det han gör.

Så har vi Lars Jansson på piano. Han hoppar in i bandet ibland och vi i publiken har turen att han gör det just när vi lyssnar. Han är enligt min mening en av Europas bästa pianister och han gör ingen besviken denna kväll, som han berikar med både sina kompositioner och sitt spel.

Jag har ofta upplevt trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay som lite fyrkantig, som en som tar i lite för mycket och saknar det där mjuka som smörjer musiken. Ingenting av det märker jag dock tillsammans med detta band. Tvärtom smälter hans spel in på ett förträffligt sätt.

Det är imponerande vilken energi bandet utstrålar och det är ingen slump att så är fallet. Peter Asplund berättar en fin skröna om hur hans familj, när de äter tillsammans, brukar tända levande ljus för att få stämning. Och ibland smyger de upp från bordet och ut i angränsande rum och ställer sig i dörröppningen för att titta på kandelabrarna. ”Och ljusen brinner fortfarande, utan att vi finns där och tittar på dem”, säger Asplund. ”Det är så jag vill vara, alltid brinna för det jag gör, även när ingen tittar.”

Men här, på Plugged Records, har han och bandet en entusiastisk publik, som fick dem att brinna ännu mer.

Till kvällen hade Asplund även bjudit in två gäster. Först sjöng Mary Nelson tre låter, med en behaglig röst utan att sticka ut.

Sen kom gitarristen Peter Nylander och förgyllde bandet ytterligare, både som kompositör och solist.

Det är fantastiskt att vi fått denna scen i en källare i Gamla Stan dit ägarna kan locka den svenska jazzeliten att spela och det märktes också på Peter Asplund och hans band att de trivdes med både platsen och publiken.

Lund/Larsson/Stackenäs/Agnas samspelta från första stund

8 Okt

Hon slår nästan aldrig samma slag två gånger. En låt avslutade hon med att slå trumpinnen i taket. Hon är en ombytlig trummis, Anna Lund. Som hela tiden lyssnar till och iakttar sina medspelare, hon både agerar och reagerar.

Anna Lund är en genial trummis. Eller åtminstone kongenial. Perfekt ihop med David Stackenäs på gitarr, Elin Larsson på tenorsaxofon och Mauritz Agnas på kontrabas.

Det är bråkig musik de spelar. Som plötsligt kan plana ut och bli stilla melodisk.

I flera låtar spelas temat unisont mellan sax och gitarr. Det blir till en ljudbild man inte hör så ofta.

I den här konstellationen finns gitarren alltid närvarande, som en Zelig i olika skepnader. Ibland tror man att man lyssnar till en orgel när David Stackenäs plockar i bakgrunden. Man förstår varför så många vill ha honom i sina band.

Men hans gitarrspel handlar inte bara om bakgrundsljud. I Elin Larssons låt ”Aura”, tillägnad sin lille son, spelar Stackenäs ett fullkomligt hjärtknipande solo. För att sedan krypa i bakgrunden igen när Elin Larsson tar över.

Elins spel rör sig naturligt mellan ytterligheter, kanske till och med livets ytterligheter. Jag tänker på att förra gången jag såg henne, i Anna Högberg Attack, var hon högröstat bråkig och höggravid. Och gången dessförinnan spelade hon en innerlig sopransax då en vän till mig begravdes.

Hon kan verkligen växla tempo och ansats.

Det var en stor upplevelse att lyssna till detta nya band i Plugged Records lilla konsertlokal denna lördagseftermiddag. Låtskrivandet och presentationerna växlade mellan bandmedlemmarna och dagen till ära hade man skaffat sig ett namn, Sol-Sol, eller Solsol, svårt att veta när vi bara fick höra det från Elin Larssons mun. Framöver kan de få en konflikt med ett sydafrikanskt klädmärke (Sol-Sol) och/eller ett företag som gör hattar av olika slag (Solsol). Men jag hoppas att det inte ska få dem att sluta spela ihop, för att de passar för varandra kunde alla vi som lyssnade konstatera.