Tag Archives: Plugged Records

Glöm inte bort Bo Lindenstrand

10 Apr

Jag har en LP-skiva, inspelad 1984, i min samling som jag då och då tagit fram och spelat. För att jag gillar den, den är sympatisk och ärlig och altsaxen lyser.

Och varje gång har jag undrat: vad gör Bo Lindenstrand i dag? Ty det är han som spelar altsaxofon på skivan och som jag förstått det av baksidestexten så var han ingen vanlig musiker. ”Bo Lindenstrand är en inspirationsmusiker. Han kan inte bara vara habil, flyger han inte högt så händer ingenting alls. Men när han flyger, så flyger han högre än de flesta”, skrev Gunnar Lindqvist då, i mitten av 1980-talet. Han konstaterade också att Lindenstrand hade höga krav på sig själv, men även på det instrumenttekniska. Så mycket skulle klaffa för att han skulle kunna få ut det bästa av sitt kunnande.

Och som sagt, plattan är en av de skivor som inte fått stå i fred i min samling.

Så, häromdagen, dök det upp ett meddelande från Plugged Records att det är dags för en konsert där vi ska minnas Bo Lindenstrand som dog 2017. Och samtidigt ger man ut en dubbel-cd med liveinspelningar som Lindenstrand gjorde mellan 2008 och 2013. Han har alltså fortsatt spela (eller tagit upp det offentliga spelandet igen?) men gått under min radar, jag erkänner dock att den inte är helt tillförlitlig så radarman jag var i lumpen.

Jag har alltid trott att LP-skivan skulle bli det enda album som denne fine saxofonist skulle ge ut. Men nu dök det upp något som gjorde att jag kunde fortsätta lyssna på Bo Lindenstrand.

Jag märker när jag lyssnar på albumet att han fortsatt att utveckla sitt spel. Inte så att han växlat genre, han spelar fortfarande den bebop-baserade jazz, med Parker i botten, som han gjorde 1984. Det handlar mera om uttrycket, omsorgen om melodierna, om färgningen av tonerna, om detaljer som slipats. Man kan också ana ett ökat självförtroende.

Men beroendet av inspiration och omgivning har nog inte lämnat honom helt, hans dagsform varierar en del mellan speltillfällena. Men det är inget som stör lyssnandet.

Han verkar, under dessa år på 2000-talet, ha spelat relativt frekvens, vilket indikerar att han känt sig mer bekväm både med sig själv och sina medspelare.  Det visar också det faktum att han tagit upp Coltrane-låtar på repertoaren. ”Jag gillar det men jag kan inte spela det”, sa han då, i mitten av 1980-talet. Men på cd:n spelar han dem. Så något måste ha hänt fram till åren runt 2010.

Han verkar ha funnit balansen i framförandet, i kommunikationen med publiken. Och faktiskt flyttat sitt spel en bit från Parker och ett steg närmare den på 1980-talet ouppnåelige Coltrane.

Att vi har denna dokumentation av Bo Lindenstrands konstnärskap kan vi tacka Christer Ädelqvist för, som följt altsaxofonisten på småklubbar runt om i Stockholm. Tekniskt är kanske inte alla inspelningar av högsta kvalitet, men Ädelqvist har alltid sett till att Lindenstrands spel hörs i förgrunden, ibland till förfång för andra instrument.

Så nu i tisdags var det release av skivan och tillika minneskonsert på Plugged Records i Gamla Stan. Jag måste säga att det kändes lite konstigt att det var en gitarrist, som inte spelar med Lindenstrand på cd:n, som stod i förgrunden i de flesta låtarna.

Det kändes också konstig att ingen berättade något om Bo och hans musik. Jag satt med många frågor, bland annat vad han gjorde mellan LP:n 1984 och den första liveinspelningen på den nya cd:n 2008. Och hur han såg på frijazzen, han deltog 1970 i en Sven-Åke Johansson-komposition som spelades in på skiva och som jag också hittade i mitt cd-arkiv.

Och det kändes också lite konstigt att ingen av låtarna som spelades på minneskonserten fanns inspelade på skiva, varken på LP:n eller cd:n (med lite god vilja kan man dock säga att låtarna som spelades var i samma anda).

Det som minde om Bo Lindenstrand var att en del av musikerna hade spelat ihop med honom på 2000-talet. Basisten Per-Ola Gadd deltog nu i tre låtar (Patrik Boman tog resten av basjobbet), trummisen Ali Djeridi och pianisten Göran Strandberg satt med hela konserten. På gitarr fanns Max Schultz med på konserten, men han finns inte med i någon av inspelningarna på plattan.

Schultz är ju en skicklig gitarrist och här rörde sig hans spel som ett snabbtåg genom landskapet. Det flöt på men utan att kontrasterna blev så stora.

För mig var den stora behållningen pianisten Göran Strandberg. Om Schultz är ett snabbtåg så är Strandberg mera ett ryckigt lokaltåg. Han bryter liksom upp sitt solospel i sekvenser, växlar hela tiden ansats.

Han gav ett spännande intryck och höll hela tiden min nyfikenhet vid liv. Vad kommer nu, vad händer härnäst?

Och det är en fråga man kan ställa även när det gäller Bo Lindenstrands eftermäle. Ty han är värd större uppmärksamhet än han fått, det kan jag konstatera när jag lyssnat färdigt på dubbel-cd:n ”Bo Lindenstrand Live”.

Annonser

Svante Thuresson i gott sällskap

15 Mar

Det slår mig när jag under onsdagskvällen ser Svante Thuresson äntra den lilla scenen på Plugged Records i Gamla Stan hur skönt, ja, nästan nödvändigt, det känns att han är tillbaka i jazzen. För det finns en stor brist på svenska manliga jazzsångare i dag.

För mig har Svante Thuresson alltid funnits. Så känns det i alla fall. När jag började intressera mig för svensk jazzmusik var han redan där och året när jag blev myndig blev han medlem i Gals and Pals, en av de grupper vi ungdomar lyssnade till och gillade. Trots att det var en sånggrupp, annars var det instrumentalister som gällde.

Och det var något visst med just Svante Thuresson, något som gjorde att vi tyckte att han stack ut.

Han blev känd för att vara hippare än alla andra. Historien om Hip Man Thuresson startade väl egentligen med the Eurovision Song Contest 1966 när han sjöng Bengt-Arne Wallins (melodi) och Björn Lindroths (text) ”Nygammal Vals” tillsammans med Lil Lindfors. Melodin kom tvåa i finalen och en av textraderna Svante Thuresson sjöng löd: ”Du simma långsamt, var lite hipp…”.

Sedan tog Beppe Wolgers upp tråden när Svante Thuresson 1995 sjöng in en skiva där den amerikanska sångbokens låtar fick svensk text av Beppe. Här återkom ”hip man” och ”cool som en swimmingpool” i texten och albumet döptes till ”Jag är hip, baby”.

Men själv vet jag inte om det var just hip som Svante Thuresson var. För mig handlade det nog mera om hans röst. Den nasala. Och tonläget. Det ovanligt höga.

Det gjorde att hans sång blev helt omisskännlig.

När man går tillbaka och skärskådar Svante Thuressons sångarliv så ser man att han inte gjort så särskilt många renodlade jazzplattor. Men som han själv påpekade under konserten i onsdags så har han gett de flesta låtar han spelat in genom åren, även schlagers, en jazzkänsla i framförandet.

Och för mig är Svante Thuresson främst jazzsångare som med sin sångteknik är unik i Sverige. Han har inte samma tryck i rösten som en del andra sångare, ibland kan rösten till och med upplevas som lite vek, men han har något annat, en närhet till sina texter och till publiken. Han har dessutom en tonträff som få och ett sätt att brodera som inte går till överdrift men som finns där som ett smycke som går utmärkt ihop med hans övriga framtoning.

På konserten, som också är en albumrelease, har han med sig Claes Crona på piano, Hans Andersson på kontrabas och Johan Löfcrantz Ramsay på trummor. Det är ett oerhört stabilt komp.

Claes Cronas pianospel lämpar sig väldigt väl för detta sammanhang. När Svante Thuresson sjunger lägger man knappt märke till Crona och när han tar ett solo träder han fram ur bakgrunden men utan att rubba den stämning som byggts upp. Samma anda präglar också Hans Anderssons basspel och Johan Löfcrantz Ramsays trummor. Tillsammans med pianot ger de Thuresson en solid grund att stå på. De bara finns där utan att man tänker på den. Och börjar man tänka så hör man hur tätt de väver. Sömmarna går i varandra utan glipor.

Hans Andersson måste vara i topp av svenska basister när det gäller varierad ”walking bass” och Löfcrantz Ramsay väljer hela tiden rätt spelsätt för att understödja stämningen i låten. Dessutom står han för kvällens finaste solo, sparsmakat men väldigt uttrycksfullt.

Inom jazzen kan man utmärka sig som bråkig friformare, eller som skicklig solist, men här är det en trio som utmärker sig genom att vara den perfekta uppbackaren för en sångare.

Det är bara det att Svante Thuresson inte vill stå fram som stjärnan i gruppen, han ser sig själv som en av musikerna i kvartetten, vilket man manifesterat i namnet på albumet, ”Four”, vilket också är namnet på titelmelodin, skriven av Miles Davis och textsatt av Jon Hendricks.

Men Svante Thuresson får nog finna sig i att det är han som är stjärnan, den som publiken kommer för att lyssna till, medmusikanterna må vara hur duktiga som helst.

Låtarna i övrigt följer samma mönster som ”Four”. Ofta är det kända låtskrivare som komponerat men melodierna är inte så ofta spelade. Det är låtar som Svante Thuresson gillat när han hört dem och som han samlat längst ner i byrålådan, men som han nu plockat fram.

Och det var på tiden att det blev ett nytt jazzalbum från Svante Thuresson. Som 82-åring har han den unika rösten i behåll, kanske lite patinerad, men det tycker jag bara gav ett mervärde till konserten.

Komponerad frijazz med Motståndsorkestern

19 Okt

Hos många finns ett motstånd mot den friare formen av jazz. Jag har suttit vid konserter och fått frågor som ”jag förstår inte den här musiken, kan du förklara”.  Jag har inget annat svar än att det inte finns så mycket att förklara, att det bara är att försöka ta emot musiken med ett öppet sinne.

Men det hjälper oftast inte. Motståndet finns kvar.

Och att döma av den lilla skara som mötte upp på Plugged Records konsertlokal denna onsdagskväll för att lyssna på Lisa Ulléns band så finns motståndet bland flertalet kvar. Hennes grupp heter också mycket passande Motståndsorkestern.

Den har en något udda sättning och bestod för kvällen av två basfioler trakterade av Elsa Bergman och Emil Skogh, två trumpeter spelade av Henning Ullén och Emil Strandberg, Anna Lund på trummor och Lisa Ullén vid pianot.

Kanske kan man beteckna den svit på fyra sammanhållna stycken som orkestern spelade som komponerad frijazz.

På den lilla scenen bildade de två basfiolerna och de två trumpetarna en mur framför Anna Lunds trummor och Lisa Ulléns piano. Men även om de två sistnämnda var skymda så hade de ingen svårighet att ljudmässigt nå ut.

För att vara frijazz är musiken väldigt strukturerad, ja nästan bunden. Initiativet vandrar mellan orkesterns öar. Trumpetarna har sin tid där de resonerar och bråkar lite, basfiolerna har sin tid, först med stråke, sedan utan. Trummorna får en ensam stund och pianot hamrar på under en period.

Det är som instrumentreservat och stunderna där de olika instrumenten får möta varandra, prata eller spänna musklerna, är förvånansvärt få. Jag lyckas i alla fall inte nå stadiet där man sitter som i stormens öga och bara tar emot medan lugnet sprider sig i kroppen. Som jag kan uppleva i de bästa frijazzstunderna.

Entusiasmen hos musikerna är det inget fel på, men de strikta ramarna gör att musiken för mig mer känns som ett mellanting än som ett fullödigt stycke. Med så skickliga instrumentalister kunde kompositören Lisa Ullén ha släppt på tyglarna lite mer. Eller möjligen tagit ett hårdare tag i dem.

Trots utlevelsen hos musikerna känns musiken stel. Och det är inte direkt vad man förknippar med den friare formen av jazz.

En kväll i Lars Gullins tecken

13 Okt

Jag såg en gång på hans levnadstamp en konsert där Lars Gullin, tillsammans med några musikkamrater, spelade sin musik på barytonsaxofonen. Mellan låtarna darrade hans händer som asplöven och vid ett tillfälle när han skulle byta blad på notstället seglade ett antal notblad till golvet.

Men spela kunde han fortfarande. Tonen hade kanske förändrats genom åren men om nu Georg Riedels historieskrivning stämmer så tyckte Gullin att han spelade bättre på ålderns höst (ja, egentligen kom han inte längre än till sensommaren) trots att han inte hade några tänder kvar i munnen. Och det smakprov på en sen inspelning, verket Aeros Aromatic Atomica Suite, som vi fick på Plugged Records denna fredagskväll gav hörsel för sägen. Hans spel var kraftfullt och ömt på samma gång.

På scenen denna lördag var det musikhistorikern Jan Bruér som, med hjälp av musikerna Georg Riedel och Jan Allan, gav oss i publiken smakprov både ur Lars Gullins liv och hans musicerande. Jan Bruér höll i sammankomsten, berättade och spelade skivor, Jan Allan och Riedel stod för anekdoter och hågkomster från deras spel ihop med Gullin, förutom att de tillsammans med gitarristen Daniel Svensson framförde ett antal kompositioner ur Gullins rika låtskatt.

Georg Riedel berättade att som kompositör var Gullin mer inspirerad av Grieg, Sibelius och Alfvén än av samtida amerikansk jazz. Därför kom hans musik att låta annorlunda och Riedel kunde, när Gullin på piano presenterade kompositionen för musikerna i bandet, tänka att ”det här är ju inte jazz”.

Men när barytonsaxofonen kom fram och orkestreringen satt som den skulle blev det ändå jazz, fast som sagt, annorlunda.

Faktiskt så annorlunda att en kritiker vid något tillfälle kallade musiken för ”fesljummen fäbodjazz”. Den sistnämnda beteckningen har med tiden förbytts till något positivt.

Under kvällen på Plugged Records gav Allan/Riedel/Svensson flera smakprov ur Gullins välfyllda notsamling med Jan Allans resonerande, sordinerade trumpetspel, med Svenssons lite stumma ton på gitarren och med Riedels auktoritativa basspel. Opretentiös musik i det lilla formatet som stämde bäst i ”I fall in love too easily”, en låt som Gullin inte skrivit men väl gillade att spela.

Vi fick också höra en inspelad version av Gullins kanske mest kända komposition, ”Danny´s Dream” med maestro själv på barytonsax. Men att denna låt skulle vara hans bästa tyckte inte Georg Riedel som i stället höll fram ”Manchester Fog” som ett mästerverk.

I början av år 1976 gjorde Gullin sin sista inspelning, denna gång hade han skrivit den tidigare omnämnda sviten Aeros Aromatic Atomica Suite för Radiojazzgruppen, där både Georg Riedel och Jan Allan ingick. Och i maj 1976 dog Gullin, endast 48 år gammal, innan skivan hade hunnit ut till affärerna.

Efter hans död var jag på en minneskonsert, Gullin var ju faktiskt en av våra största jazzmusiker genom tiderna, internationellt kanske den största. Bland annat sjöng Monica Zetterlund Gullinkompositioner som textsatts. I bandet ingick den i vanliga fall skicklige trummisen Ivve Oscarsson, och att han inte hade sin bästa dag framgick av att han dränkte Monicas sång med sitt alltför ljudliga trumspel. Detta föranledde en man i publiken att gå fram till scenen och försöka dämpa Ivves utspel. Det lyckades till en del, ända fram till det att sorgen över en kollegas död fick Ivve att trilla av stolen och falla rakt över sitt trumset.

Och vi kan väl alla känna sorg över att Lars Gullin inte fick verka längre. Men jag måste säga att han hann med mycket, hans spel kan vi njuta av på väldigt många inspelningar. Och att två av hans vänner och spelkamrater fortfarande finns med oss och kan vittna, både i ord och ton, är en ynnest att glädjas åt.

Lisa Björänges musik lever i varje sekund

11 Dec

En sångerska i förgrunden som inleder och avslutar låtarna och en kompgrupp i bakgrunden, där någon också står för ett solo i mitten. Så ser de flesta jazzvokalistframträdanden ut. I längden riskerar det att bli lite enahanda. Men den risken är minimal när det gäller Lisa Björänge och hennes grupp.

Detta är nämligen musik som lever i varje sekund, en musik som aldrig står stilla utan hela tiden rör sig, om inte annat så under ytan. Musikerna använder sig av alla knep de kan, det gäller särskilt trummisen Jon Fält och pianisten/keyboardisten Fabian Kallerdahl. De två står för lekfullheten i sammanhanget, stadgan står basisten Pär-Ola Landin och tenorsaxofonisten Klas Toresson för. Och i förgrunden finns sångerskan och låtskrivaren Lisa Björänge, vars stämma och vars kompositioner inbjuder till ett lika bedårande som livfullt framförande.

Det är väldigt roligt att få sig till livs något annat än sång i den vanliga formen, en musik som tar i anspråk alla musiker och alla instrument i stort sett hela tiden. Arrangemangen andas nyfikenhet och är rika på fina detaljer.

Jon Fält bakom trummorna verkar älska att mixtra både med rytmen och med sina instrument. I det här sammanhanget passar hans upptäckarlust perfekt. Han landar hela tiden på fötterna och när han har hjälp av en så skicklig basist som Pär-Ola Landin så bärs musiken fram på ett både rytmiskt och varierat sätt. Att Landin oftast finns i bakgrunden hindrar honom inte från att avverka eftermiddagens kanske finaste soloprestation.

Apropå solo så är det roligt att se och lyssna till Fabian Kallerdahls känsliga spel på tangenterna. Han formulerar sig med både fingrar och kropp och gör det på ett väldigt medryckande sätt.

Det finns stunder när instrumenten och Lisa Björänges röst framträder unisont. Oftast handlar det om Klas Toressons saxofon och hennes röst men det förekommer också sång och unison cymbalgnidning, vilket faktiskt fungerar alldeles utmärkt, även till musikernas förtjusning.

Lisa Björänge utbrister ofta i ordlös sång men det känns aldrig sökt, den ingår på ett naturligt sätt i konceptet.

En så egen akt som det här är fråga om borde uppmärksammas i större sammanhang, tänker jag. Det som möjligen saknas är någon slags större tyngd, någon slags större auktoritet. Men det är möjligt att detta skulle förta en del av den upplevelse som vi i publiken fick oss till livs på Plugged Records denna lördagseftermiddag.

Bengt Bergers oemotståndliga brygd

27 Nov

Bengt Bergers musik är väldigt kollektiv. Det är växelsång, det är tempoväxlingar och taktbyten. Här finns unisona avdelningar och avdelningar där instrumenten ligger ovanpå varandra. Och både musikerna och publiken har roligt, det finns spelglädje och det finns hela tiden utrymme för musikerna att överraska varandra. Det råder en öppenhet som vi också ser i musikernas ansikten, i deras blickar när de söker varandra.

På scenen i Plugged Records källare spelar Beches Brew, göteborgsversionen. Beche är trumslagaren Bengt Berger. I bandet spelar också alt- och sopransaxofonisten Sir Thomas Jäderlund och likaså sopransaxofonisten Thomas Gustafsson. På gitarr ser vi Göran Klinghagen och på kontrabas Stefan Bellnäs.

Här finns alltså ingen tenorsax, vilket gör balansen i gruppen mera jämställd. Andan är prestigelös och man kan erkänna att vissa passager är krävande att spela, att andra är roliga att ta tag i. Sir Thomas Jäderlund och Thomas Gustafsson turas om att dra med sina saxar, med både glädje och skicklighet. Detta finns också i högsta grad hos Klinghagen på gitarr. Han spelar bakgrund, han spelar unisont och han spelar i förgrunden, allt med samma lätthet och auktoritet, inklusive utflykter i rockrymden.

Basisten Stefan Bellnäs kom i bil på förmiddagen från Göteborg och skulle göra samma resa tillbaka efter spelningen. För oss i den fåtaliga publiken var det värt resan, hoppas Bellnäs kände likadant.

Bengt Berger själv skriver varierad musik som utmanar utövarna. Hans trumspel, ofta med klubborna, manar också på bandet. Och de antar utmaningen, taggar upp allteftersom konserten framskrider. I sina bästa stunder, som i konsertens andra avdelning, är detta oemotståndlig musik.

45-åriga EGBA still going strong

25 Okt

Det fanns rutin i massor när dagens version av EGBA satte i gång att spela denna onsdagskväll i Plugged Records konsertlokal i källaren på Stora Nygatan i Gamla Stan i Stockholm.

Och det är väl inte så konstigt eftersom EGBA har 45 år på nacken. Men de som huserade på scenen har ju inte varit med under alla år, då medlemmarna hela tiden skiftat, en del har lämnat och återkommit. Den musiker som tagit ansvar för EGBA:s överlevnad är trumpetaren Ulf Adåker som funnits i bandet under alla 45 åren. Två som fanns med på scenen denna kväll och var med redan på 1970-talet är batteristen Åke Eriksson och klaviaturspelaren Stefan Blomqvist. Men de har stått utanför gruppen under perioder. På conga/percussion berikade Rafael Sida bandet, på elbas Micke Berglund och på saxofoner nytillskottet, kanske till och med inhopparen, Anders Ekholm.

Uppställningen på Plugged Records var nog den minst elektrifierade jag hört, det lät faktiskt i vissa stycken mera ”jazz” än fusion om bandet.

För det var som ett fusionband i kölvattnet på Wheather Report som bandet bildades. Genombrottsalbumet ”Jungle-jam” från 1976 låter också väldigt mycket Wheather Report. Medlemmarna har sedan som sagt skiftat men några som varit relativt trogna, förutom ständige medlemmen Ulf Adåker, är Ulf Andersson på saxofoner, Stefan Blomqvist på keyboards och Göran Lagerberg på elbas.

Själv hörde jag bandet första gången på saligen avsomnade och rivna Bullerbyn, ett stenkast från dagens Fasching. Om jag ska lyfta fram några personliga favoriter genom åren så är det den alldeles för tidigt bortgångne gitarristen Janne Tolf och keyboardisten och pianisten Harald Svensson.

EGBA står på två ben, vilket antyds i titeln på ett av deras album, ”Electronic Groove and Beat Academy”. Det elektroniska ingår i vurmen för fusion och beatet har alltid funnits där som ett andra stadigt ben, ofta manifesterat med en congaspelare. Under flera år hette han Ahmadu Jarr och på senare år heter han Rafael Sida, som tillför mycket till rytmen, för att inte tala om spelglädjen.

Det fanns alltså mycket rutin samlat i detta band på Plugged Records. Men rutin i det här fallet är inte detsamma som slentrian. Det fanns både spelglädje och stor skicklighet hos dagens band och framför allt fascinerades jag av Åke Erikssons driv bakom trummorna. Det vibrerar verkligen om hans trumspel som för få andra trummisar. Tillsammans med Rafael Sida bildar han ett oslagbart komp för den typ av musik EGBA representerar.

Ulf Adåker är ju jazzhistoriskt väldigt bevandrad och står stadigt i den myllan även om hans ton inte dröjer kvar särskilt länge.

Då svävar blåsarkollegan Anders Ekholms toner längre i luften, och med dem en doft av jazzhistorien. Det finns ett djup i hans spel som gör att det kryper nära inpå publiken.

Det intressanta är att Adåker vänt sig till en saxofonist som har en framtoning som för oss i publiken bort från fusion och Wheather Report, det som var EGBA:s modersmjölk. Men det ska sägas att samspelet mellan Adåker och Ekholm trots det fungerade alldeles utmärkt.

Det är tungt gung som serveras, men mer ”jazz” än fusion. De fina arrangemangen, oftast signerade Adåker, sitter bra och soloinsatserna stegras under den nästan tre timmar långa konserten.

För att illustrera förändringen som gruppen genomgått kan vi lyfta fram en av kvällens låtar, presenterad som ”Bland tomtar och kontroller”. Den fanns med på albumet Jungle-jam från 1976 och lät då väldigt mycket Wheather Report, och hade det där lite fusionplastiga ljudet. Ja, missförstå mig rätt, det lät verkligen bra, men Lars Jansson använde mer elförstärkta keyboards än vad Stefan Blomqvist gjorde på Plugged Records, där bara ett vanligt piano stod till förfogande. Det förstärkta ljudet hade monterats ner till denna konsert och gitarren, då trakterad av Bjarne Roupé, hade försvunnit, vilket gav en annorlunda ljudbild på Plugged Records.

Det var en upplevelse att spela Jungle-jam igen och höra hur bra det lät 1976. Och höra hur bra det låter i dag, fast på ett annorlunda, mer traditionellt jazzigt sätt. Jag skulle säga att rytmen betydde mer på denna spelning, nu när det mesta av elektroniken är borta.

EGBA har gjort en resa från att i starten ha varit väldigt mycket influerade av främst Whether Report, Adåker skrev till och med en låt som heter SMHI, till att bli ännu mer elförstärkta då albumen hette Electrobop och Electronic Groove & Beat Academy till den mer ”normaljazziga” versionen på Plugged Records med ett vanligt piano och utan gitarr. På de sex album jag har, som sträcker sig från 1976 (Jungle-jam) till 2010 (Jubilee), har medlemmarna skiftat och jag kan räkna till ett tjugofemtal som kommit och gått. Så med EGBA kan man aldrig vara riktigt säker. Elförstärkningen kan dyka upp igen när man minst anar det.