Tag Archives: Plugged Records

Lisa Björänges musik lever i varje sekund

11 Dec

En sångerska i förgrunden som inleder och avslutar låtarna och en kompgrupp i bakgrunden, där någon också står för ett solo i mitten. Så ser de flesta jazzvokalistframträdanden ut. I längden riskerar det att bli lite enahanda. Men den risken är minimal när det gäller Lisa Björänge och hennes grupp.

Detta är nämligen musik som lever i varje sekund, en musik som aldrig står stilla utan hela tiden rör sig, om inte annat så under ytan. Musikerna använder sig av alla knep de kan, det gäller särskilt trummisen Jon Fält och pianisten/keyboardisten Fabian Kallerdahl. De två står för lekfullheten i sammanhanget, stadgan står basisten Pär-Ola Landin och tenorsaxofonisten Klas Toresson för. Och i förgrunden finns sångerskan och låtskrivaren Lisa Björänge, vars stämma och vars kompositioner inbjuder till ett lika bedårande som livfullt framförande.

Det är väldigt roligt att få sig till livs något annat än sång i den vanliga formen, en musik som tar i anspråk alla musiker och alla instrument i stort sett hela tiden. Arrangemangen andas nyfikenhet och är rika på fina detaljer.

Jon Fält bakom trummorna verkar älska att mixtra både med rytmen och med sina instrument. I det här sammanhanget passar hans upptäckarlust perfekt. Han landar hela tiden på fötterna och när han har hjälp av en så skicklig basist som Pär-Ola Landin så bärs musiken fram på ett både rytmiskt och varierat sätt. Att Landin oftast finns i bakgrunden hindrar honom inte från att avverka eftermiddagens kanske finaste soloprestation.

Apropå solo så är det roligt att se och lyssna till Fabian Kallerdahls känsliga spel på tangenterna. Han formulerar sig med både fingrar och kropp och gör det på ett väldigt medryckande sätt.

Det finns stunder när instrumenten och Lisa Björänges röst framträder unisont. Oftast handlar det om Klas Toressons saxofon och hennes röst men det förekommer också sång och unison cymbalgnidning, vilket faktiskt fungerar alldeles utmärkt, även till musikernas förtjusning.

Lisa Björänge utbrister ofta i ordlös sång men det känns aldrig sökt, den ingår på ett naturligt sätt i konceptet.

En så egen akt som det här är fråga om borde uppmärksammas i större sammanhang, tänker jag. Det som möjligen saknas är någon slags större tyngd, någon slags större auktoritet. Men det är möjligt att detta skulle förta en del av den upplevelse som vi i publiken fick oss till livs på Plugged Records denna lördagseftermiddag.

Annonser

Bengt Bergers oemotståndliga brygd

27 Nov

Bengt Bergers musik är väldigt kollektiv. Det är växelsång, det är tempoväxlingar och taktbyten. Här finns unisona avdelningar och avdelningar där instrumenten ligger ovanpå varandra. Och både musikerna och publiken har roligt, det finns spelglädje och det finns hela tiden utrymme för musikerna att överraska varandra. Det råder en öppenhet som vi också ser i musikernas ansikten, i deras blickar när de söker varandra.

På scenen i Plugged Records källare spelar Beches Brew, göteborgsversionen. Beche är trumslagaren Bengt Berger. I bandet spelar också alt- och sopransaxofonisten Sir Thomas Jäderlund och likaså sopransaxofonisten Thomas Gustafsson. På gitarr ser vi Göran Klinghagen och på kontrabas Stefan Bellnäs.

Här finns alltså ingen tenorsax, vilket gör balansen i gruppen mera jämställd. Andan är prestigelös och man kan erkänna att vissa passager är krävande att spela, att andra är roliga att ta tag i. Sir Thomas Jäderlund och Thomas Gustafsson turas om att dra med sina saxar, med både glädje och skicklighet. Detta finns också i högsta grad hos Klinghagen på gitarr. Han spelar bakgrund, han spelar unisont och han spelar i förgrunden, allt med samma lätthet och auktoritet, inklusive utflykter i rockrymden.

Basisten Stefan Bellnäs kom i bil på förmiddagen från Göteborg och skulle göra samma resa tillbaka efter spelningen. För oss i den fåtaliga publiken var det värt resan, hoppas Bellnäs kände likadant.

Bengt Berger själv skriver varierad musik som utmanar utövarna. Hans trumspel, ofta med klubborna, manar också på bandet. Och de antar utmaningen, taggar upp allteftersom konserten framskrider. I sina bästa stunder, som i konsertens andra avdelning, är detta oemotståndlig musik.

45-åriga EGBA still going strong

25 Okt

Det fanns rutin i massor när dagens version av EGBA satte i gång att spela denna onsdagskväll i Plugged Records konsertlokal i källaren på Stora Nygatan i Gamla Stan i Stockholm.

Och det är väl inte så konstigt eftersom EGBA har 45 år på nacken. Men de som huserade på scenen har ju inte varit med under alla år, då medlemmarna hela tiden skiftat, en del har lämnat och återkommit. Den musiker som tagit ansvar för EGBA:s överlevnad är trumpetaren Ulf Adåker som funnits i bandet under alla 45 åren. Två som fanns med på scenen denna kväll och var med redan på 1970-talet är batteristen Åke Eriksson och klaviaturspelaren Stefan Blomqvist. Men de har stått utanför gruppen under perioder. På conga/percussion berikade Rafael Sida bandet, på elbas Micke Berglund och på saxofoner nytillskottet, kanske till och med inhopparen, Anders Ekholm.

Uppställningen på Plugged Records var nog den minst elektrifierade jag hört, det lät faktiskt i vissa stycken mera ”jazz” än fusion om bandet.

För det var som ett fusionband i kölvattnet på Wheather Report som bandet bildades. Genombrottsalbumet ”Jungle-jam” från 1976 låter också väldigt mycket Wheather Report. Medlemmarna har sedan som sagt skiftat men några som varit relativt trogna, förutom ständige medlemmen Ulf Adåker, är Ulf Andersson på saxofoner, Stefan Blomqvist på keyboards och Göran Lagerberg på elbas.

Själv hörde jag bandet första gången på saligen avsomnade och rivna Bullerbyn, ett stenkast från dagens Fasching. Om jag ska lyfta fram några personliga favoriter genom åren så är det den alldeles för tidigt bortgångne gitarristen Janne Tolf och keyboardisten och pianisten Harald Svensson.

EGBA står på två ben, vilket antyds i titeln på ett av deras album, ”Electronic Groove and Beat Academy”. Det elektroniska ingår i vurmen för fusion och beatet har alltid funnits där som ett andra stadigt ben, ofta manifesterat med en congaspelare. Under flera år hette han Ahmadu Jarr och på senare år heter han Rafael Sida, som tillför mycket till rytmen, för att inte tala om spelglädjen.

Det fanns alltså mycket rutin samlat i detta band på Plugged Records. Men rutin i det här fallet är inte detsamma som slentrian. Det fanns både spelglädje och stor skicklighet hos dagens band och framför allt fascinerades jag av Åke Erikssons driv bakom trummorna. Det vibrerar verkligen om hans trumspel som för få andra trummisar. Tillsammans med Rafael Sida bildar han ett oslagbart komp för den typ av musik EGBA representerar.

Ulf Adåker är ju jazzhistoriskt väldigt bevandrad och står stadigt i den myllan även om hans ton inte dröjer kvar särskilt länge.

Då svävar blåsarkollegan Anders Ekholms toner längre i luften, och med dem en doft av jazzhistorien. Det finns ett djup i hans spel som gör att det kryper nära inpå publiken.

Det intressanta är att Adåker vänt sig till en saxofonist som har en framtoning som för oss i publiken bort från fusion och Wheather Report, det som var EGBA:s modersmjölk. Men det ska sägas att samspelet mellan Adåker och Ekholm trots det fungerade alldeles utmärkt.

Det är tungt gung som serveras, men mer ”jazz” än fusion. De fina arrangemangen, oftast signerade Adåker, sitter bra och soloinsatserna stegras under den nästan tre timmar långa konserten.

För att illustrera förändringen som gruppen genomgått kan vi lyfta fram en av kvällens låtar, presenterad som ”Bland tomtar och kontroller”. Den fanns med på albumet Jungle-jam från 1976 och lät då väldigt mycket Wheather Report, och hade det där lite fusionplastiga ljudet. Ja, missförstå mig rätt, det lät verkligen bra, men Lars Jansson använde mer elförstärkta keyboards än vad Stefan Blomqvist gjorde på Plugged Records, där bara ett vanligt piano stod till förfogande. Det förstärkta ljudet hade monterats ner till denna konsert och gitarren, då trakterad av Bjarne Roupé, hade försvunnit, vilket gav en annorlunda ljudbild på Plugged Records.

Det var en upplevelse att spela Jungle-jam igen och höra hur bra det lät 1976. Och höra hur bra det låter i dag, fast på ett annorlunda, mer traditionellt jazzigt sätt. Jag skulle säga att rytmen betydde mer på denna spelning, nu när det mesta av elektroniken är borta.

EGBA har gjort en resa från att i starten ha varit väldigt mycket influerade av främst Whether Report, Adåker skrev till och med en låt som heter SMHI, till att bli ännu mer elförstärkta då albumen hette Electrobop och Electronic Groove & Beat Academy till den mer ”normaljazziga” versionen på Plugged Records med ett vanligt piano och utan gitarr. På de sex album jag har, som sträcker sig från 1976 (Jungle-jam) till 2010 (Jubilee), har medlemmarna skiftat och jag kan räkna till ett tjugofemtal som kommit och gått. Så med EGBA kan man aldrig vara riktigt säker. Elförstärkningen kan dyka upp igen när man minst anar det.

Energi och kvalitet i Peter Asplunds band

17 Okt

Peter Asplund är inte bara en av våra bästa trumpetare, han har även sedan barnsben drömt om att bli en entertainer, en sångare i Frank Sinatras och Mel Tormés anda. Och den sena Louis Armstrongs också för den delen, för att även nämna en musiker som haft stor betydelse för Peter Asplunds trumpetspel.

På Plugged Records denna fredagskväll sjunger han också mycket riktigt låtar ur den amerikanska sångboken. Jag måste dock säga att han inte når upp till sina amerikanska förebilders utstrålning när han sjunger. Han tillför ingenting nytt i sina tolkningar.

Han är dock en fantastisk entertainer i ett annat avseende, nämligen när det gäller mellansnacket. Det finns ingen svensk (jazz)musiker som slår honom i underhållande presentationer av det man spelar.

Om kärleken till Sinatra, Tormé och sångaren Armstrong inte riktigt är besvarad så är kärleken till trumpetaren Armstrong desto lyckligare. Trumpeten och flygelhornet hanterar Peter Asplund med stor ton och ofta innerlig känsla.

Bandet han har med sig är också oslagbart med svenska mått mätt. Hans Andersson på kontrabas är jag väldigt förtjust i och han lever upp till alla mina förväntningar. Han kan driva på och han kan ge balladerna färg. Dessutom är han en solist av hög klass. Han är lite av en doldis i den svenska jazzvärlden som borde få mer uppmärksamhet för det han gör.

Så har vi Lars Jansson på piano. Han hoppar in i bandet ibland och vi i publiken har turen att han gör det just när vi lyssnar. Han är enligt min mening en av Europas bästa pianister och han gör ingen besviken denna kväll, som han berikar med både sina kompositioner och sitt spel.

Jag har ofta upplevt trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay som lite fyrkantig, som en som tar i lite för mycket och saknar det där mjuka som smörjer musiken. Ingenting av det märker jag dock tillsammans med detta band. Tvärtom smälter hans spel in på ett förträffligt sätt.

Det är imponerande vilken energi bandet utstrålar och det är ingen slump att så är fallet. Peter Asplund berättar en fin skröna om hur hans familj, när de äter tillsammans, brukar tända levande ljus för att få stämning. Och ibland smyger de upp från bordet och ut i angränsande rum och ställer sig i dörröppningen för att titta på kandelabrarna. ”Och ljusen brinner fortfarande, utan att vi finns där och tittar på dem”, säger Asplund. ”Det är så jag vill vara, alltid brinna för det jag gör, även när ingen tittar.”

Men här, på Plugged Records, har han och bandet en entusiastisk publik, som fick dem att brinna ännu mer.

Till kvällen hade Asplund även bjudit in två gäster. Först sjöng Mary Nelson tre låter, med en behaglig röst utan att sticka ut.

Sen kom gitarristen Peter Nylander och förgyllde bandet ytterligare, både som kompositör och solist.

Det är fantastiskt att vi fått denna scen i en källare i Gamla Stan dit ägarna kan locka den svenska jazzeliten att spela och det märktes också på Peter Asplund och hans band att de trivdes med både platsen och publiken.

Lund/Larsson/Stackenäs/Agnas samspelta från första stund

8 Okt

Hon slår nästan aldrig samma slag två gånger. En låt avslutade hon med att slå trumpinnen i taket. Hon är en ombytlig trummis, Anna Lund. Som hela tiden lyssnar till och iakttar sina medspelare, hon både agerar och reagerar.

Anna Lund är en genial trummis. Eller åtminstone kongenial. Perfekt ihop med David Stackenäs på gitarr, Elin Larsson på tenorsaxofon och Mauritz Agnas på kontrabas.

Det är bråkig musik de spelar. Som plötsligt kan plana ut och bli stilla melodisk.

I flera låtar spelas temat unisont mellan sax och gitarr. Det blir till en ljudbild man inte hör så ofta.

I den här konstellationen finns gitarren alltid närvarande, som en Zelig i olika skepnader. Ibland tror man att man lyssnar till en orgel när David Stackenäs plockar i bakgrunden. Man förstår varför så många vill ha honom i sina band.

Men hans gitarrspel handlar inte bara om bakgrundsljud. I Elin Larssons låt ”Aura”, tillägnad sin lille son, spelar Stackenäs ett fullkomligt hjärtknipande solo. För att sedan krypa i bakgrunden igen när Elin Larsson tar över.

Elins spel rör sig naturligt mellan ytterligheter, kanske till och med livets ytterligheter. Jag tänker på att förra gången jag såg henne, i Anna Högberg Attack, var hon högröstat bråkig och höggravid. Och gången dessförinnan spelade hon en innerlig sopransax då en vän till mig begravdes.

Hon kan verkligen växla tempo och ansats.

Det var en stor upplevelse att lyssna till detta nya band i Plugged Records lilla konsertlokal denna lördagseftermiddag. Låtskrivandet och presentationerna växlade mellan bandmedlemmarna och dagen till ära hade man skaffat sig ett namn, Sol-Sol, eller Solsol, svårt att veta när vi bara fick höra det från Elin Larssons mun. Framöver kan de få en konflikt med ett sydafrikanskt klädmärke (Sol-Sol) och/eller ett företag som gör hattar av olika slag (Solsol). Men jag hoppas att det inte ska få dem att sluta spela ihop, för att de passar för varandra kunde alla vi som lyssnade konstatera.

Isabella Lundgren sjöng för japaner

11 Jun

Plugged Records lilla konsertsal var knökfull och Isabella Lundgren berättade för publiken att eftermiddagens releasespelning gällde ett nytt album som bara kommer att ges ut i Japan. Och att albumet består av sånger ur the American Songbook, för det är så japanerna vill ha det. De vill känna igen sångerna de lyssnar på.

Och av bifallet till musikerna på scenen att döma var den lilla salen i källaren i Gamla Stan full av japaner. Även mängden mobilkameror som lyftes mot scenen och filmade och fotade tydde på det. Det var bara utseendet på publiken som talade emot.

Och entusiasmen är förståelig. Isabella Lundgren är en sångerska som inte sätter en ton fel. Det gjorde hon inte heller denna eftermiddag. Allt i hennes sång var noga avvägt. Och trion hon hade med sig, Carl Bagge spelade piano, Niklas Fernqvist kontrabas och Daniel Fredriksson trummor, bidrog till den perfekta framtoningen. Det svängde lagom, arrangemangen var lyssnarvänliga och solona fjäderlätta, särskilt Carl Bagge har ett handlag med tangenterna där själva fingrarna verkar le.

Så varför tände inte jag på alla cylindrar?

Det var spänningen som saknades i musiken. Det är musik att stampa lite lätt i golvet till, att igenkännande le mot bordsgrannen. Men det är inte musik som tar dig under ytan, som når in i din själ.

Men det är nog inte meningen heller. Vi som var på konserten fick lyssna till en imponerande stämma som framförde många fina sånger. Och det räckte väldigt väl för de flesta. Men själv skulle jag gärna velat ha mer av äventyrslystnad i musiken. Men den dyker kanske upp när Isabella Lundgren och trion inte har den japanska marknaden att tänka på.

Lyckad andra halvlek av Lindquist/Lindberg/Backenroth

28 Dec

Vad Klas Lindquist, Leo Lindberg och Hans Backenroth sa till varandra i paus vet jag inte, men det blev i alla fall ett annat ljud i skällan i andra halvlek, när trion spelade på Plugged Records i Gamla Stan.

Särskilt var det Lindquist på sopran- och altsax som drog ut på och band ihop tonerna på ett annat sätt än i den första avdelningen, som gick mera på slentrian.

Nu blev det en njutbar andra avdelning, också med mer distinkt spel från Leo Lindberg på piano och Hans Backenroth på kontrabas.

Vi fick oss en svängig eftermiddag till livs med avbrott för en och annan ballad. Vi fick också en försmak av julafton då trion exekverade ledmotivet till ”Sven-Bertil Jonssons julafton”, skrivet av Gunnar Svensson och i filmen framfört med samma instrumentala sättning som på Plugged Records.

Första avdelningen vittnade om att det traditionella sättet att spela jazz med tema-solon-tema kan bli lite tråkigt i längden om inte musikerna är inspirerade. Nu bytte man soloordning mellan aktörerna, men det är inte ordningen som betyder mest utan inspirationen. Men den kom ju i andra avdelningen så man gick därifrån med en god känsla som nu ska vara över hela julen, eftersom det var sista konserten på Plugged Records före helgerna.