Tag Archives: Plugged Records

Energi och kvalitet i Peter Asplunds band

17 Okt

Peter Asplund är inte bara en av våra bästa trumpetare, han har även sedan barnsben drömt om att bli en entertainer, en sångare i Frank Sinatras och Mel Tormés anda. Och den sena Louis Armstrongs också för den delen, för att även nämna en musiker som haft stor betydelse för Peter Asplunds trumpetspel.

På Plugged Records denna fredagskväll sjunger han också mycket riktigt låtar ur den amerikanska sångboken. Jag måste dock säga att han inte når upp till sina amerikanska förebilders utstrålning när han sjunger. Han tillför ingenting nytt i sina tolkningar.

Han är dock en fantastisk entertainer i ett annat avseende, nämligen när det gäller mellansnacket. Det finns ingen svensk (jazz)musiker som slår honom i underhållande presentationer av det man spelar.

Om kärleken till Sinatra, Tormé och sångaren Armstrong inte riktigt är besvarad så är kärleken till trumpetaren Armstrong desto lyckligare. Trumpeten och flygelhornet hanterar Peter Asplund med stor ton och ofta innerlig känsla.

Bandet han har med sig är också oslagbart med svenska mått mätt. Hans Andersson på kontrabas är jag väldigt förtjust i och han lever upp till alla mina förväntningar. Han kan driva på och han kan ge balladerna färg. Dessutom är han en solist av hög klass. Han är lite av en doldis i den svenska jazzvärlden som borde få mer uppmärksamhet för det han gör.

Så har vi Lars Jansson på piano. Han hoppar in i bandet ibland och vi i publiken har turen att han gör det just när vi lyssnar. Han är enligt min mening en av Europas bästa pianister och han gör ingen besviken denna kväll, som han berikar med både sina kompositioner och sitt spel.

Jag har ofta upplevt trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay som lite fyrkantig, som en som tar i lite för mycket och saknar det där mjuka som smörjer musiken. Ingenting av det märker jag dock tillsammans med detta band. Tvärtom smälter hans spel in på ett förträffligt sätt.

Det är imponerande vilken energi bandet utstrålar och det är ingen slump att så är fallet. Peter Asplund berättar en fin skröna om hur hans familj, när de äter tillsammans, brukar tända levande ljus för att få stämning. Och ibland smyger de upp från bordet och ut i angränsande rum och ställer sig i dörröppningen för att titta på kandelabrarna. ”Och ljusen brinner fortfarande, utan att vi finns där och tittar på dem”, säger Asplund. ”Det är så jag vill vara, alltid brinna för det jag gör, även när ingen tittar.”

Men här, på Plugged Records, har han och bandet en entusiastisk publik, som fick dem att brinna ännu mer.

Till kvällen hade Asplund även bjudit in två gäster. Först sjöng Mary Nelson tre låter, med en behaglig röst utan att sticka ut.

Sen kom gitarristen Peter Nylander och förgyllde bandet ytterligare, både som kompositör och solist.

Det är fantastiskt att vi fått denna scen i en källare i Gamla Stan dit ägarna kan locka den svenska jazzeliten att spela och det märktes också på Peter Asplund och hans band att de trivdes med både platsen och publiken.

Annonser

Lund/Larsson/Stackenäs/Agnas samspelta från första stund

8 Okt

Hon slår nästan aldrig samma slag två gånger. En låt avslutade hon med att slå trumpinnen i taket. Hon är en ombytlig trummis, Anna Lund. Som hela tiden lyssnar till och iakttar sina medspelare, hon både agerar och reagerar.

Anna Lund är en genial trummis. Eller åtminstone kongenial. Perfekt ihop med David Stackenäs på gitarr, Elin Larsson på tenorsaxofon och Mauritz Agnas på kontrabas.

Det är bråkig musik de spelar. Som plötsligt kan plana ut och bli stilla melodisk.

I flera låtar spelas temat unisont mellan sax och gitarr. Det blir till en ljudbild man inte hör så ofta.

I den här konstellationen finns gitarren alltid närvarande, som en Zelig i olika skepnader. Ibland tror man att man lyssnar till en orgel när David Stackenäs plockar i bakgrunden. Man förstår varför så många vill ha honom i sina band.

Men hans gitarrspel handlar inte bara om bakgrundsljud. I Elin Larssons låt ”Aura”, tillägnad sin lille son, spelar Stackenäs ett fullkomligt hjärtknipande solo. För att sedan krypa i bakgrunden igen när Elin Larsson tar över.

Elins spel rör sig naturligt mellan ytterligheter, kanske till och med livets ytterligheter. Jag tänker på att förra gången jag såg henne, i Anna Högberg Attack, var hon högröstat bråkig och höggravid. Och gången dessförinnan spelade hon en innerlig sopransax då en vän till mig begravdes.

Hon kan verkligen växla tempo och ansats.

Det var en stor upplevelse att lyssna till detta nya band i Plugged Records lilla konsertlokal denna lördagseftermiddag. Låtskrivandet och presentationerna växlade mellan bandmedlemmarna och dagen till ära hade man skaffat sig ett namn, Sol-Sol, eller Solsol, svårt att veta när vi bara fick höra det från Elin Larssons mun. Framöver kan de få en konflikt med ett sydafrikanskt klädmärke (Sol-Sol) och/eller ett företag som gör hattar av olika slag (Solsol). Men jag hoppas att det inte ska få dem att sluta spela ihop, för att de passar för varandra kunde alla vi som lyssnade konstatera.

Isabella Lundgren sjöng för japaner

11 Jun

Plugged Records lilla konsertsal var knökfull och Isabella Lundgren berättade för publiken att eftermiddagens releasespelning gällde ett nytt album som bara kommer att ges ut i Japan. Och att albumet består av sånger ur the American Songbook, för det är så japanerna vill ha det. De vill känna igen sångerna de lyssnar på.

Och av bifallet till musikerna på scenen att döma var den lilla salen i källaren i Gamla Stan full av japaner. Även mängden mobilkameror som lyftes mot scenen och filmade och fotade tydde på det. Det var bara utseendet på publiken som talade emot.

Och entusiasmen är förståelig. Isabella Lundgren är en sångerska som inte sätter en ton fel. Det gjorde hon inte heller denna eftermiddag. Allt i hennes sång var noga avvägt. Och trion hon hade med sig, Carl Bagge spelade piano, Niklas Fernqvist kontrabas och Daniel Fredriksson trummor, bidrog till den perfekta framtoningen. Det svängde lagom, arrangemangen var lyssnarvänliga och solona fjäderlätta, särskilt Carl Bagge har ett handlag med tangenterna där själva fingrarna verkar le.

Så varför tände inte jag på alla cylindrar?

Det var spänningen som saknades i musiken. Det är musik att stampa lite lätt i golvet till, att igenkännande le mot bordsgrannen. Men det är inte musik som tar dig under ytan, som når in i din själ.

Men det är nog inte meningen heller. Vi som var på konserten fick lyssna till en imponerande stämma som framförde många fina sånger. Och det räckte väldigt väl för de flesta. Men själv skulle jag gärna velat ha mer av äventyrslystnad i musiken. Men den dyker kanske upp när Isabella Lundgren och trion inte har den japanska marknaden att tänka på.

Lyckad andra halvlek av Lindquist/Lindberg/Backenroth

28 Dec

Vad Klas Lindquist, Leo Lindberg och Hans Backenroth sa till varandra i paus vet jag inte, men det blev i alla fall ett annat ljud i skällan i andra halvlek, när trion spelade på Plugged Records i Gamla Stan.

Särskilt var det Lindquist på sopran- och altsax som drog ut på och band ihop tonerna på ett annat sätt än i den första avdelningen, som gick mera på slentrian.

Nu blev det en njutbar andra avdelning, också med mer distinkt spel från Leo Lindberg på piano och Hans Backenroth på kontrabas.

Vi fick oss en svängig eftermiddag till livs med avbrott för en och annan ballad. Vi fick också en försmak av julafton då trion exekverade ledmotivet till ”Sven-Bertil Jonssons julafton”, skrivet av Gunnar Svensson och i filmen framfört med samma instrumentala sättning som på Plugged Records.

Första avdelningen vittnade om att det traditionella sättet att spela jazz med tema-solon-tema kan bli lite tråkigt i längden om inte musikerna är inspirerade. Nu bytte man soloordning mellan aktörerna, men det är inte ordningen som betyder mest utan inspirationen. Men den kom ju i andra avdelningen så man gick därifrån med en god känsla som nu ska vara över hela julen, eftersom det var sista konserten på Plugged Records före helgerna.

Anna Högberg Attack skapar havets musik

12 Okt

Anna Högberg skakar fram toner ur altsaxen. Elin Larsson sneglar på sin medspelare och följer med. Niklas Barnö väser i sin trumpet.

Detta är Anna Högberg Attack! Men det är också havets musik. Och på de stora vattnen finns egentligen ingen början och inget slut.

Därför kan bandet börja konserten på Plugged Records i Gamla Stan med begravningsmusik för alla dem som omkommit på havet, vattnet som dödar. Och man slutar med värkarna hos en blivande moder där vattnet gått, vatten som ger liv. Däremellan skriver man havets historia.

Soluppgång med lugnt vatten där solen glittrar i Lisa Ulléns tangenter. Sen börjar Anna Högberg visa tänderna och vinden tar i, dyningar börjar rulla för att sedan övergå i ett stormpiskat hav.

Niklas Barnös trumpet, Elin Larssons och Anna Högbergs saxar, ibland unisont, ibland ensamma med Anna Lund på trummor och Elsa Bergman på bas spretande i bakgrunden. Det är havets musik, det stora vattnet som vi är så beroende av.

När det stormar som värst sitter jag i ögat, helt lugn i ett tjutande inferno. Men samtidigt är det skönt att veta att vågorna alltid lägger sig, att vinden mojnar. Och det är precis vad som händer med musiken.

Detta är musik som. liksom havet, är väldigt ombytlig men som ändå alltid känns som en enhet.

I lokalen en trappa ner i skivaffären känner man sig kanske mer som i ett akvarium än på öppna havet, men musiken gör att det är lätt att låtsas. Närheten till musikerna gör också att man aldrig behöver vara rädd att lida skeppsbrott. Deras ansikten sprider hela tiden tillförsikt och deras skicklighet med instrumenten, deras samhörighet, är en försäkring mot att båten ska välta.

Kärleken till Cecilia Wennerström

16 Okt

Min kompis dansade en gång för länge sedan med Cecilia Wennerström. Det var visserligen fridans, men jag kunde se kärleken i hans ögon.
Nu, nästan 50 år senare, står jag lutad mot disken i skivbutiken Plugged Records i Gamla Stan i Stockholm och lyssnar till Cecilia Wennerström spelandes tenorsax. Och skulle min kompis från förr titta ner från sin himmel skulle han säkert se kärlek i mina ögon.
Det finns en lidelse i hennes sätt att hantera saxofonen som binder åskådaren vid musiken. Varje ton är viktig, det är så det känns där jag står vid butiksdisken, för dagen omvandlad till bardisk.
Det är så det borde vara i livet, varje steg man tar är ett steg mot någonting. Man lägger något bakom sig och närmar sig något nytt. Men det är sådant man oftast inte funderar över när man tar stegen, det finns en automatik i livet och tur är väl det. Att alltid tänka på vad man gör skulle ingen klara i längden.
Men med Cecilia Wennerströms musik får man tid till eftertanke, eller rättare sagt efterkänsla.
Ibland kan jazzen låta lite slentrianmässig – tema, solo, solo, tema – men här känns det, trots att bandet ofta följer detta mönster, inte som något man upprepar varje dag. Jag tror den intima stämningen i skivbutiken bidrar, men ännu mer Cecilia Wennerströms kompositioner. Varje låt betyder något speciellt för henne, vilket hon lyckas överföra till bandet, Maria Kvist på piano, Filip Augustson på bas och Jonas Holgersson på trummor. Det finns en samhörighet, som man inte alltid upplever inom jazzen, där konstellationerna kommer och går.
Från den intima konserten i Plugged Records lokaler förflyttar jag mig senare på kvällen till Friends Arena där jag högt ovanför planen, tillsammans med nästan 50 000 människor, bevittnar en match som Tyskland vinner på bättre improvisation (naturligtvis inom ramarna).
Men så här dagen efter är det ändå musiken som finns kvar i mina tankar, dominerar mina känslor. När den klingar som bäst är det en känsla som åtminstone liknar kärlek som uppstår i ens sinne, och när den hänger kvar vet man att den inte är falsk.
Min kompis kärlek till Cecilia Wennerström för 50 år sedan blev inte besvarad. Fördelen med den musikaliska kärleken är att den inte kan bli olycklig.