Tag Archives: Rafael Sida

45-åriga EGBA still going strong

25 Okt

Det fanns rutin i massor när dagens version av EGBA satte i gång att spela denna onsdagskväll i Plugged Records konsertlokal i källaren på Stora Nygatan i Gamla Stan i Stockholm.

Och det är väl inte så konstigt eftersom EGBA har 45 år på nacken. Men de som huserade på scenen har ju inte varit med under alla år, då medlemmarna hela tiden skiftat, en del har lämnat och återkommit. Den musiker som tagit ansvar för EGBA:s överlevnad är trumpetaren Ulf Adåker som funnits i bandet under alla 45 åren. Två som fanns med på scenen denna kväll och var med redan på 1970-talet är batteristen Åke Eriksson och klaviaturspelaren Stefan Blomqvist. Men de har stått utanför gruppen under perioder. På conga/percussion berikade Rafael Sida bandet, på elbas Micke Berglund och på saxofoner nytillskottet, kanske till och med inhopparen, Anders Ekholm.

Uppställningen på Plugged Records var nog den minst elektrifierade jag hört, det lät faktiskt i vissa stycken mera ”jazz” än fusion om bandet.

För det var som ett fusionband i kölvattnet på Wheather Report som bandet bildades. Genombrottsalbumet ”Jungle-jam” från 1976 låter också väldigt mycket Wheather Report. Medlemmarna har sedan som sagt skiftat men några som varit relativt trogna, förutom ständige medlemmen Ulf Adåker, är Ulf Andersson på saxofoner, Stefan Blomqvist på keyboards och Göran Lagerberg på elbas.

Själv hörde jag bandet första gången på saligen avsomnade och rivna Bullerbyn, ett stenkast från dagens Fasching. Om jag ska lyfta fram några personliga favoriter genom åren så är det den alldeles för tidigt bortgångne gitarristen Janne Tolf och keyboardisten och pianisten Harald Svensson.

EGBA står på två ben, vilket antyds i titeln på ett av deras album, ”Electronic Groove and Beat Academy”. Det elektroniska ingår i vurmen för fusion och beatet har alltid funnits där som ett andra stadigt ben, ofta manifesterat med en congaspelare. Under flera år hette han Ahmadu Jarr och på senare år heter han Rafael Sida, som tillför mycket till rytmen, för att inte tala om spelglädjen.

Det fanns alltså mycket rutin samlat i detta band på Plugged Records. Men rutin i det här fallet är inte detsamma som slentrian. Det fanns både spelglädje och stor skicklighet hos dagens band och framför allt fascinerades jag av Åke Erikssons driv bakom trummorna. Det vibrerar verkligen om hans trumspel som för få andra trummisar. Tillsammans med Rafael Sida bildar han ett oslagbart komp för den typ av musik EGBA representerar.

Ulf Adåker är ju jazzhistoriskt väldigt bevandrad och står stadigt i den myllan även om hans ton inte dröjer kvar särskilt länge.

Då svävar blåsarkollegan Anders Ekholms toner längre i luften, och med dem en doft av jazzhistorien. Det finns ett djup i hans spel som gör att det kryper nära inpå publiken.

Det intressanta är att Adåker vänt sig till en saxofonist som har en framtoning som för oss i publiken bort från fusion och Wheather Report, det som var EGBA:s modersmjölk. Men det ska sägas att samspelet mellan Adåker och Ekholm trots det fungerade alldeles utmärkt.

Det är tungt gung som serveras, men mer ”jazz” än fusion. De fina arrangemangen, oftast signerade Adåker, sitter bra och soloinsatserna stegras under den nästan tre timmar långa konserten.

För att illustrera förändringen som gruppen genomgått kan vi lyfta fram en av kvällens låtar, presenterad som ”Bland tomtar och kontroller”. Den fanns med på albumet Jungle-jam från 1976 och lät då väldigt mycket Wheather Report, och hade det där lite fusionplastiga ljudet. Ja, missförstå mig rätt, det lät verkligen bra, men Lars Jansson använde mer elförstärkta keyboards än vad Stefan Blomqvist gjorde på Plugged Records, där bara ett vanligt piano stod till förfogande. Det förstärkta ljudet hade monterats ner till denna konsert och gitarren, då trakterad av Bjarne Roupé, hade försvunnit, vilket gav en annorlunda ljudbild på Plugged Records.

Det var en upplevelse att spela Jungle-jam igen och höra hur bra det lät 1976. Och höra hur bra det låter i dag, fast på ett annorlunda, mer traditionellt jazzigt sätt. Jag skulle säga att rytmen betydde mer på denna spelning, nu när det mesta av elektroniken är borta.

EGBA har gjort en resa från att i starten ha varit väldigt mycket influerade av främst Whether Report, Adåker skrev till och med en låt som heter SMHI, till att bli ännu mer elförstärkta då albumen hette Electrobop och Electronic Groove & Beat Academy till den mer ”normaljazziga” versionen på Plugged Records med ett vanligt piano och utan gitarr. På de sex album jag har, som sträcker sig från 1976 (Jungle-jam) till 2010 (Jubilee), har medlemmarna skiftat och jag kan räkna till ett tjugofemtal som kommit och gått. Så med EGBA kan man aldrig vara riktigt säker. Elförstärkningen kan dyka upp igen när man minst anar det.

Annonser

Rafael Sidas energi alstrar glädje på Fasching

6 Feb

Genom hela Faschingkvällen är det han som driver på, som ger de övriga i bandet energi.

Då och då slår får han ljud i de flätade vitlökarna som hänger ner från cymbalerna. Och helt överraskande bär han fram en grill som han kärleksfullt lockar fram toner ur. Men locket hotar att ramla av grillen, så att jazzklubbens ljudansvarige får rusa upp på scenen och hålla fast locket medan han fortsätter att spela på det.

Rafael Sida är trummis i Jonas Knutsson Quartet som är ute på vinterturné. Man har fått ihop fyra spelningar varav en är på Fasching denna onsdagskväll.

Det är inte ofta under kvällen som Rafael Sida tar fram stockarna, mesta tiden ligger de oanvända. I stället använder han vispen, även när bandet vill ha fram starkare smaker på brygden.

Men ibland lägger han undan även visparna och spelar med bara händerna. Han vill känna skinnet under sina fingrar, liksom välsigna det. Det går lättare att överföra hans energi till trummorna och vidare till hela bandet.

Förra året var jag på Plugged Records och såg Magnus Persson spela trummor i Patrik Bohmans nybildade band. Han hade en liknande funktion med sin energi och sitt percussionhjärta. Även han var en grill- och vitlöksmusikant, tyvärr nu bortryckt från livet och musiken.

På Fasching skiftar bandledaren Jonas Knutsson mellan altsax och sopransax. Han har varit spelkamrat till Rafael Sida i Ale Möller Band, så världs- och folkmusiken, ligger båda varmt om hjärtat. Det gör att konserten också skiftar, mellan americanajazz à la Cannonball Adderley och svensk spelmansmusik. Men allt som spelas har samma grund.

Musiken ger också deras två medmusikanter, Clas Lassbo på kontrabas och Anders Persson på piano, rikliga tillfällen att visa sitt musikantskap. När Rafael Sida spelar ett av sina solon samlas medmusikanterna leende borta vid pianot, ett leende som smittar av sig på publiken och kvällens största applåd bryter ut.

Men även applåderna när konserten är slut är varma och bandet tar lite tafatt emot hyllningarna, inga unisona bugningar à la Keith Jarretts trio här inte. Lika täta som de var under spelandet, lika spretiga är de när de tackar för applåderna. Men det är ju trots allt musiken som är det viktiga.

Ale Möllers musik visar vägen mot integration

20 Jun

Ale Möller bryter ner motstånd med musik
I Ale Möllers värld finns inga gränser mellan musikformerna. Jazzen, folkmusiken, bluesen, rocken, visan, ja, jag är säker på att han även skulle kunna omfatta schlagern, ty han föraktar ingen musik.
Detta är hans signum, det gränslösa. Hans band består följaktligen av musiker från olika kulturer, från olika musikalisk tradition. Men i bandet kokas de samman till ett gemensamt uttryck. Han visar att det går att samsas, att det går att leva sida vid sida, att det går att skapa något gemensamt och samtidigt respektera varandras ursprung.
Som när bandet river av blueslåtar tillsammans med Eric Bibb. Det svänger så grymt att det borde öppna kanalerna till många låsta känsloliv. Att människorna i publiken plötsligt får kontakt med sig själva och de får både gråt och skratt i ögonen. Slavarnas frigörelsesånger hjälper till att befria de ”fria”människornas känsloliv. Bandets musik visar på ett samband mellan människans historia och hennes inre liv.
Jag förstår att musiken kan ha en läkande, förlösande kraft, något som Ale Möller förstås förstått för länge sedan.
Kapellmästarens spelglädje smittar av sig inte bara på musikerna och sångarna utan också på publiken. Han leder bandet med en avslappnad pondus som ger utrymme för alla på scenen att släppa fram sin allra yppersta musikalitet.
Maria Stellas, med ursprung i den grekiska visan, sjunger och dansar framför mikrofonen, Mamadou Sene ger Afrika en röst bredvid henne. Rafael Sida Huizar sitter bakom slaginstrumenten och ger musiken skjuts framåt, ofta med små medel, nästan utan att publiken märker att han finns. Och bakom keyborden står denne märklige musiker vid namn Mats Öberg. Senast såg jag honom på Glenn Miller Café tillsammans med Bengt Ernryd och Bengt Berger, nu står han här framför oss och skapar magiska klanger på sin klaviatur. För dagen finns ingen basist i gänget, så Mats får stå för basgångarna lika väl som han tar soloinsatser som tar andan ur publiken.
Och där finns också Magnus Stinnerbom som med sin fela kan spela skjortan av vem som helst. Vore det inte för kepsen och prillan under överläppen kunde man tro att det var näcken själv som stigit upp ur Strömmen och tagit sig till Kungsträdgårdens scen.
Sist men inte minst styr och ställer kapellmästaren själv med sina stränginstrument. En gång såg jag honom i Konserthuset när han även hade med sig sin trumpet. På detta instrument kanske han inte har samma teknik som de bästa, men det hände samma sak när han satte trumpeten till läpparna som när hans band spelar här i Kungsträdgården, tonerna borrade sig igenom det pansar som människorna bygger upp omkring sig. Känslan hos den som spelar fortplantar sig genom luften och sprider sig i kroppen.
Denna dag har han inte trumpeten med sig men han har sitt band och det ger samma effekt. Finns det ett band som bättre illustrerar människornas samhörighet över de nationella gränserna, som bättre visar hur alla är sammanflätade och kan skapa något gemensamt utan att behöva ha samma ursprung? Jag tror inte det.