Tag Archives: Robert Nordmark

Nordmark/Liebman spelade nära publiken

13 Dec

Dave Liebman kom inflygande från New York samma dag som konserten på Fasching gick av stapeln. Ändå kändes Robert Nordmarks band, förstärkt med Liebman, väldigt intimt.

Till den känslan bidrog det faktum att man stod (Robert Nordmark, tenorsax, och Martin Sjöstedt, kontrabas) och satt (Dave Liebman, sopransax och flöjt, samt Jussi Lehtonen trummor) väldigt nära varandra. Det är faktiskt sällan man ser ett fysiskt så sammankopplat band, de använde bara en tredjedel av Faschings relativt lilla scenyta.

Även musiken bandet spelade kändes intim, väldigt nära publiken.

Känslan av närhet förstärktes av att kvartetten var pianolös. Inga felsteg kunde räddas av ett piano som distraherade publiken, alla toner skickades ensamma, utan brus, till sina åhörare.

Särskilt märktes det när Robert Nordmark spelade en långsam ballad (knappt styrfart). Det är alltid ett vågspel, minsta felsteg kan göra att det går över styr. Men här kändes det i stället väldigt nära hjärtat.

Eller när David Liebman broderade ut Lover Man, hans spelsätt gav dock en lite annan upplevelse än Nordmarks, det handlade om fler toner.

Liebman gnyr och kvider, vränger och vrider på tonerna, använder sopransaxofonens hela omfång. Medan Nordmarks väg till hjärtat är rakare. Det är inte så mycket åthävor, men desto mer innerlighet.

Musiken som kvartetten spelar är intim och bråkig på samma gång. Basisten Martin Sjöstedts tonspråk passar som hand i handske i denna konstellation, för mig hade han dock fått runga lite högre för att bättre nå igenom bakgrunden som trummorna vävde.

Jag tror att det var första gången som jag live lyssnade till Jussi Lehtonens trumspel och jag blev oerhört imponerad. Han lägger en matta som måste vara drömmen för blåsarna att vandra omkring på. Den är inte direkt taktfast, den rymmer många kulörer, men den är ändå jämn och fin att röra sig på.

När jag hörde bandet tänkte jag på kammarmusik, men som sågar i friden. Kvartettens sound har beröringspunkter med både Jimmie Giuffre och Jari Haapalainen 3.

När konsertens sista låt klingat ut ville publiken ha mer. Men David Liebman orkade inte. Det tar på en 70-åring att flyga från USA och direkt sätta sig på scenen och ge allt. Vi förstod honom. Han och bandet hade redan givit oss en upplevelse som kändes nära, en upplevelse att ta med sig hem i natten.

Annonser