Tag Archives: Samuel Beckett

Beckett intar Östgötateatern med svartsyn och hopp

24 Sep

Det är knappast meningen med livet som står överst på dagens agenda. Däremot diskuteras flitigt graden av frihet som ett samhälle ska erbjuda. Till exempel hur mycket staten ska behöva likrikta invånarnas liv för att samhället ska må bra. Och hur fri handeln mellan länder ska vara.

Som en illustration till detta har Östgötateaterns uppsättning av Samuel Becketts ”I väntan på Godot” förskjutit tyngdpunkten i föreställningen från Estragon och Vladimir, de båda luffarna som alltid varit navet kring vilket pjäsen snurrar, till Pozzo och Lucky, slavdrivaren och hans slav som kommer förbi trädet där luffarna väntar på Godot.

Eller så är det jag som upplever William Wahlstedts utspel som Pozzo och Martin Waermes som Lucky så kraftfulla att de överskuggar Pontus Plaenges Estragon och Gustaf Appelbergs Vladimir. Men jag inbillar mig ändå att regissören Pelle Öhlund måste ha gjort något för att jag ska få denna känsla.

Samuel Beckett var noga med hur hans pjäser spelades så några variationer i formen tillåts egentligen inte. Men pjäsen är ändå öppen, fast på ett annat sätt. Det handlar om hur replikerna sägs, hur starkt passagerna betonas.

Egentligen frustar pjäsen av svartsyn, men samtidigt lever ett hopp, ett hopp i form av Godot, ett hopp öppet för tolkningar.

Av luffarna är Estragon den som har svårt att hålla reda på tiden, som har svårt att minnas, som med jämna mellanrum kan tänka sig att sluta vänta och gå därifrån. Men Vladimir håller honom hela tiden tillbaka. Trots alla bakslag kan han inte sluta hoppas att Godot till sist ska dyka upp.

Jag har sett ett antal uppsättningar av denna pjäs genom åren, men jag tror aldrig jag sett en så forcerad och högljudd Estragon. Det gör att vänskapen mellan de två inte känns riktigt nära, inte ens i stunder av samförstånd.

Det verkar som om Estragon i Pontus Plaenges gestaltning, och med regissörens goda minne, tagit till sig Helans (Oliver Hardys) koleriska framtoning. Och att Gustaf Appelbergs Vladimir följdriktigt har drag av Halvan (Stan Laurel) med sitt eftertänksamma sätt.

Men som sagt, för mig framstår Pozzo och Lucky som den här föreställningens huvudpersoner. William Wahlstedts Pozzo tar över scenen så fort han uppenbarar sig dragandes på Martin Waermes Lucky (teaterhistoriens mest ironiska namn) i ett rep runt halsen.

Estragon och Vladimir pratar ofta om att hänga sig men det blir aldrig något reellt med det. Men nu konfronteras de med en verklig situation där en individ är, om inte hängd så i alla fall har ett rep runt halsen. Luffarna vet inte riktigt hur de ska bete sig men något prat om att befria fången är det inte. Snarare får Pozzo dem att ta parti emot den frihetsberövade Lucky.

Och när Pozzo kommer tillbaka i andra akten, och har blivit blind, så håller han fortfarande i ett rep runt Luckys hals. Lucky är så van vid att vara fången, att tankar på att fly ut till friheten inte existerar, trots att han har alla möjligheter. Det har blivit en automatik i fångenskapen. Och det är just dit de totalitära systemen strävar, till självcensur och automatisk anpassning.

Ofta är det av självbevarelsedrift som detta sker. Man får skapa sig mening i den situation man befinner sig i. Som Estragon och Vladimir. De väntade och de väntar fortfarande. Och de kommer att vänta även i framtiden, så tidlöst är, i alla sin enkelhet, detta mästerverk till pjäs.

Annonser

Becketts band och beroenden

10 Mar

En plastpåse virvlar i den eviga vinden framför tunnelbanestationen i Huvudsta. Så börjar också Samuel Becketts pjäs Slutspel på Klarascenen i Stockholm. Stormvindar och en plastpåse som rör sig fram och tillbaka framför publiken.

Föreställningen varar i en timme och femtio minuter under publikens andäktiga tystnad, endast avbruten av sporadiska fniss och korta skratt.

Kommen till Stadshagen går en tiggare genom vagnen med en pappmugg i handen.

Det är som om tiden gått bakåt.

Hos Beckett finns ingen tid. Eller rättare sagt, tiden är oväsentlig. Och platsen. Endast relationerna, beroendena, betyder något.

Slutspel verkar utspela sig i en bunker i ett i övrigt helt avfolkat och avnaturiserat landskap. Clov, som är den enda personen i föreställningen som kan röra sig för egen maskin, tittar ibland (på order av Hamm) ut genom gluggarna till fönster (något eget intresse verkar han inte ha). Men han ser aldrig något liv. Noll, sammanfattar han världen utanför.

Som blind och rullstolsbunden klarar sig Hamm inte utan Clov. Men som den ende med fungerande ben ger det också Clov en ständig chans att lämna Hamm, som hunsar honom och hela tiden ger honom order. Sett utifrån kan man inte fatta att han stannar. Men mellan Becketts personer finns alltid band som ömsom hänger lösa, ömsom spänns. Tiden och rummet är oviktiga. Det är relationerna som existerar, som är själva existensen.

Och relationerna är ofta hierarkiskt uppbyggda. Ändå är herren alltid lika bunden till slaven som slaven till sin herre.

Nu går jag! Varför lämnar du mig inte?

Herren i huset, den rullstolsbundne Hamm, spelas av Peter Andersson. Han dominerar också scenbilden med sin apparation och sin röst. Han frågar också oupphörligt tjänaren Clov (Lars Lind) om rullstolen står precis i mitten, placeringen är lika viktig för honom som scenanvisningarna var för Beckett. När Peter Andersson orerar, berättar och replikerar, blir allt så självklart. Han spelar Hamm som om det inte finns några glipor, som om Hamm vore kraftfull, som om han inte skulle kunna komma av sig, glömma texten. Som om sufflören är helt onödig. Här blir det något som inte stämmer, alla Beckettfigurer kan glömma texten (det gör också både Ingvar Hirdwall som Nagg och Lars Lind som Clov). Alla Beckettfigurer pendlar i humöret, blir osäkra mellan all självhävdelse. Kanske är problemet att Peter Andersson är en alldeles för skicklig skådespelare. Han börjar för högt upp på skalan för att verka sårbar, även när han är som ömkligast.

Lars Lind som Clov är mera av en skugga, en staffagefigur (dock kan en viss irritation emellanåt ta sig ut ur tjänarattityden), men icke desto mindre livsviktig för Hamm.

Hur kan då Hamm behandla en person som betyder så mycket för hans överlevnad så illa? Svaret kanske är att livet inte har så stor betydelse för Hamm, inte längre i alla fall.

Varför går du inte?

Familjen i bunkern kan faktiskt vara de sista människorna på jorden. Och det är deras relationer, deras band, som binder dem samman. Vi finns i varandras minnen. Det visar Hamms föräldrar (Ingvar Hirdwall som Nagg och Anita Ekström som Nell) som är fast förankrade i var sin soptunna. De pratar om hur det var förr i tiden, när de hade ben och kunde röra sig. Vi finns i varandras minnen, kanske är det just det som är livsnerven, relationernas och existensens bas.

Hamm har börjat på en berättelse om en pojke. Den blir aldrig färdig. Längtan är lika mycket död som liv. Om berättelsen tar slut tar livet slut.

Men nu har Beckett kallat pjäsen Slutspel, lika med final. Och då vet alla som är bevandrade i idrott att matchen måste avgöras. Oavgjort existerar inte. Och liv är ju ingen slutpunkt, ingen final.

Clov står klar med resväskan och Hamm vet vad som väntar.

Så kommer applåderna och skådespelarna bockar och bugar. De letar med blicken ute bland publiken, skärmar av ljuset med handflatorna framför ögonen. Till sist hittar de honom, regissören Thommy Berggren, och vinkar upp honom på scenen. Och där står han och bockar, lite obekvämt, tillsammans med skådespelarna. Men bara en gång. Sen försvinner han ut bakom scenen för att inte återkomma, rampljuset har han lämnat bakom sig.

Men efter det att han lämnade har han umgåtts med de som står i rampljuset dag och natt, och under de senaste månaderna har han varit instängd tillsammans med dem på Klarascenen. Men av rädsla för att fastna hos dem, bli en av dem, flyr han scenen i förtid.

Frågan är om han är färdig med sin berättelse. Eller om han ska fortsätta att leva i Becketts värld. Och förlänga slutspelet ytterligare. Han har väntat på Godot, han har härlett Krapps sista band och nu har han nått finalen. Är det nu dags att lämna?

Väl framme i Huvudsta igen åker en kvinna med en barnvagn framför oss i rulltrappan. Så sent, men ändå i farten med en baby. Jag tittar flyktigt ner i barnvagnen och ser en pojke som lugnt ligger och sover. För det måste vara en pojke. Det är berättelsen som fortsätter.

Beckett talar i pausen

22 Mar

Han sitter där på scenen, till synes omedveten om att vi tittar på honom, böjd över sitt liv i form av regelbundet intalade kassetter. Hans gammelmansblåsa tvingar honom till täta avbrott i sin sysselsättning, som är att leta efter och lyssna på ett gammalt band och spela in ett nytt, av pjästiteln att döma, sista band.

Han irriterar sig på att tekniken inte fungerar riktigt som den ska och han skakar på huvudet åt det han talade in ett antal år tidigare. Det finns inget spel för gallerierna, ensamheten är total, han tar ingen notis om att vi sitter där och tittar på honom. Vi fnissar ibland åt någon av vardagslivets förtretligheter, någon av livets absurditeter, men oftast är det dödstyst. De förkylda håller inne med sina hostningar.

Respekten för Krapp där på scenen är total. Men vem är då Krapp? Ja, säg det.

Jag måste erkänna att jag nästan aldrig efteråt kommer ihåg vad Becketts figurer har pratat om i pjäserna, det är så alldagligt, det de säger. Det är poserna, vad figurerna gör på scenen, som stannar kvar i minnet. Jag har ofta kommit på mig själv med att undra, hädiska tanke, om de inte lika gärna kunde ha sagt något helt annat, vi som publik hade ändå fått samma upplevelse.

Så det finns en mening i att Beckett, trots att han inte är närvarande, i alla sina pjäser fungerar som en förregissör genom att ge väldigt exakta scenanvisningar – var skådespelaren ska komma in, hur attributen på scenen ska placeras i förhållande till varandra och framför allt – hur långa pauserna mellan replikerna ska vara. Det är scenbilden, attributen och det skådespelarna inte säger som jag kommer ihåg efteråt.

Ingvar Hirdwall, i Thommy Berggrens regi, gestaltar Krapp på ett helt adekvat sätt. Be mig inte relatera vad han sa. Men jag kommer ihåg alla hans poser, all hans irritation, jag minns varje gång han avbröt för att gå och tömma blåsan.

Som ingång i Krapps sista band har Thommy Berggren valt att sätta upp Akt utan ord. Som titeln antyder förekommer inga repliker, bara attribut och rörelse. Den är således helt avskalad. Så här i efterhand tänker jag att den är alltför uppenbar, den saknar något. Det är det alldagligliga som inte finns där.