Tag Archives: Samuel Hällkvist

Yazz Ahmed lever upp till sitt rykte

20 Okt

Orkesterledaren och trumpetaren Yazz Ahmed har fått stort beröm av jazzkritikerna för sitt senaste album och det känns väldigt bra att arrangörerna av Stockholms jazzvecka kunnat locka henne och hennes grupp till Sverige och Fasching. I torsdags kväll spelade hon och bandet för en fullsatt lokal.

Musiken hade en orientalisk anstrykning som gick att skönja i nästan alla hennes kompositioner.

Hon står med sitt instrument och sin elektronikbox längst ut till vänster på scenen och bandets medlemmar spelar hela tiden vända mot henne. Hon lyfter då och då den lediga armen och räknar in brytningar i musiken. Annars behöver hon inte dirigera, musikerna verkar älska att spela hennes musik så hon kan, när hon inte spelar själv, njuta av sin musik. Liksom vi i publiken.

Sevda hette en turkisk-svensk jazzgrupp som verkade i början av 1970-talet och som också byggde sin musik på Orientens folkmusik, spelade till bröllop, begravningar och fester. Men då var det orientaliska anslaget mer direkt än i Yazz Ahmeds musik. För den musik som Ahmeds grupp spelar står verkligen på egna ben. Varje instrument tillför något till helheten och tillsammans blir det en musik som till en del är sövande (inte tröttande), men samtidigt oerhört livfull och vital. Detta är en paradox som går igen i mycket av det bandet gör. De långsamma tonerna från Yazz Ahmeds trumpet eller flygelhorn kontrasteras mot att Martin France spelar trummorna med dubbel hastighet. I en del passager gäller samma sak för vibrafonisten Ralph Wyld.

En annan paradox är att det är en jordnära musik som alltså ofta bygger på folkliga traditioner samtidigt som trumpeten är elektroniskt förstärkt och bandet använder elbas och inte kontrabas. Dessutom är gruppen för dagen utökad med elgitarr, spelad av svenske Samuel Hällkvist.

Den elförstärkta trumpeten ger rymd till musiken och elbasen gör att bakgrunden blir mer flexibel, mer lättrörlig. Dessutom ger sig elbasisten David Manington då och då ut i solorymden, liksom övriga gruppmedlemmar. Men soloinsatserna är hela tiden integrerade delar i helheten, men är inte desto mindre av hög klass.

Det är musik som fyller ut och flyter fram utan att svämma över sina bräddar, den rör sig i meandrar och man flyter med utan att tänka på tiden. Och plötsligt når vi land och det är slut.

Naturligtvis blir det ett extranummer. Radiohead får stå för materialet och orkestern visar att konceptet fungerar även när det inte har en orientalisk grund att stå på.

Annonser