Tag Archives: Solliden

Lars Gullin i fokus på Solliden

16 Aug

Lars Gullin hade ett eget sätt att hantera barytonsaxofonen. Och ett eget sätt att skriva musik. Ofta var det enkelt urskiljbara melodier, i gränslandet till folkmusiken och även inspirerade av den klassiska musiken som han lyssnade till lika mycket som till sina jazzkolleger.

Hans musik har levt vidare efter hans död 1976 och är fortfarande i högsta grad levande. En av de ensembler som för hans arv vidare är Rilkeensemblen. Den har, under ledning av Gunnar Eriksson, funnits i 38 år. Det är en kör som på repertoaren har ett antal kompositioner av Lars Gullin.

Denna kväll på Skansens sollidenscen framför kören ett antal av dessa tillsammans med husbandet Hans Backenroth, bas, Leo Lindberg, piano och Jocke Ekberg, trummor. För kvällen är bandet förstärkt med två instrumentala solister, musiker som visserligen är födda några år efter Lars Gullin men ändå spelade ihop med honom i olika sammanhang. Det är Jan Allan, trumpet, och Bernt Rosengren, tenorsaxofon.

Kvällen börjar dock med att scenvärden Svante Thuresson framför Warren/Mercers klassiker ”Jeepers Creepers” tillsammans med husbandet. Framförandet lovar gott inför kvällen då både Leo Lindberg och Hans Backenroth verkar vara i form och Thuressons sång omgärdas av fint komp och uttrycksfulla solon.

Därefter intas scenen av Rilkeensemblen. Gunnar Eriksson berättar att han långt tillbaka i tiden haft kontakt med Gullin och att det var med hans goda minne som man textsatt kompositionerna, ofta med texter ur Bibeln, enkannerligen då Höga Visan, vilket Eriksson tycker passar utmärkt till Gullins sätt att skriva musik.

Kompositionerna har då fått andra namn än dem Gullin ursprungligen satte, och blivit väldigt sakrala till sin karaktär. Men musikernas sätt att spela och deras soloinsatser påminner i alla fall om att Gullin faktiskt i första hand var jazzmusiker.

Och det ska sägas att detta forum, med kör och mer arrangerad musik, verkar passa dessa musiker utmärkt. Särskilt lyckade tycker jag att Backenroth och Lindberg är, både som kompmusiker och i deras soloinsatser. Även Jan Allan och Bernt Rosengren tillförde mycket, men annat var inte att vänta.

Men som sagt, det sakrala och unisona tog överhanden och jag tycker att musiken blev lite för opersonlig. Det hade till exempel varit intressant att höra vad Svante Thuresson, som förtjänstfullt trakterade congas under kvällen, hade kunnat göra av åtminstone några av kompositionerna. Jag tror det hade kunnat lyfta konserten.

Svante fick i stället bryta av Gullinkavalkaden och framföra Henderson/Dixons ”Bye Bye Blackbird” på ett medryckande sätt.

Det var en kväll i Gullins anda, men det fattades en del för att jag skulle tycka att man gjorde Gullin helt rättvisa.

Jesper Thilo leaps in

2 Aug

Tre tenorsaxofonister från tre olika länder möttes i måndags på Sollidens scen. Det var Blå måndag på Skansen och Sverige representerades av Nisse Sandström, från Norge kom Knut Riisnaes och från Danmark Jesper Thilo.

Av dessa har Thilo den skarpaste tonen, och han och Riisnaes är också mer mångtoniga än Sandström, men denne har å andra sidan ett fantastiskt häng, som vore han från Gällivare och inte från Rejmyre, och det gör att hans spel svänger lite tyngre.

Men när man avslutar konserten med ”Lester leaps in” och Jesper Thilo som siste solist tar i från fötterna är det första gången under kvällen som jag känner att musiken når längre in än till ett lätt välbefinnande.

Men det är väl detta lätta välbefinnande som är meningen med dessa måndagsmöten på Sollidens scen, ledda av Svante Thuresson och med en publik som ser ut att ha en ganska hög medelålder.

En gång för länge sedan hette måndagskvällarna på Solliden ”Jazz under stjärnorna” och rymde även musikaliska stjärnor från andra länder, ofta amerikaner. Nu är det mera lättviktigt men mysfaktorn är hög och det är ej att förakta.

När jag betalade entrén till evenemanget påpekade också flickan som tog emot betalningen att jazzen på måndagarna har livat upp de annars ganska döda måndagskvällarna. Och då inbegrep hon förbandet som spelar på Gubbhyllan samt dansen till Leif Kronlunds orkester som tar vid på Galejan när artisterna lämnat Sollidenscenen.

Apropå 86-årige Leif Kronlund så prisades denne ålderman inom den lättare, dansanta jazzen med Thore Ehrling-stipendiet på 25 000 kronor, innan de tre tenorsaxarna intog scenen. Oblygt tyckte han att det var på tiden och omtalade att han bara gått och väntat på att få detta pris.

Efter prisceremonin vidtog tenorfesten med bastanta saxlåtar, där alla följde samma mönster. Man började och avslutade unisont och däremellan solade alla tre, fast i lite olika ordning.

Till sin hjälp hade de tre tenoristerna, liksom alla gäster på måndagarna har, Mikael Skoglund på piano, Hans Backenroth på bas och Jocke Ekberg bakom trummorna. Svante Thuresson förstärkte också kompet på congas i en del låtar.

Husbandet utgör en perfekt konstellation för att hjälpa fram måndagsgästerna och man lyssnar gärna till ett solo här och där även från dem, särskilt gäller det Hans Backenroth.

Det märktes att alla tre tenoristerna hade mer att ge än de fick ut tillsammans, när de sökte en minsta gemensamma nämnare. De fick helt enkelt göra avkall på en del av sitt kunnande, vilket också kom fram när de spelade var sin låt själva ihop med husbandet. Speciellt Jesper Thilo visade upp en bländande teknik och när han i avslutningslåten Lester leaps in i sitt solo släpper ordentligt på tyglarna så blir det jazz som om det vore för länge sedan under stjärnorna.