Tag Archives: storband

Cécile McLorin Salvant i fel sammanhang

11 Nov

Jazzen har under årens lopp tagit olika vägar, utvecklats åt olika håll. I dag lever i stort sett alla former av jazz ett samtidigt liv.

Under swingeran på 1930- och 1940-talet dominerade storbandsjazzen i USA. Det är en form som jag inte har prioriterat genom åren, då jag ofta har uppfattat musiken som alltför opersonlig. Jag har haft svårt att nå in i musiken och ta den till mig. I storbandet handlar det oftast om att det samlade utspelet ska beröra lyssnaren, i mindre grupper talar musikerna mera direkt till lyssnaren personligen genom sina instrument.

Det hindrar dock inte att jag haft minnesvärda upplevelser även med större konstellationer. Som till exempel en konsert med Duke Ellingtons band i Antibes 1966. På senare år har jag sett Bohuslän Big Band under ledning av Maria Schneider göra en väldigt fin konsert i Kulturhusets hörsal.

Ett band som däremot inte kommer att sätta några spår i mitt musikminne är Clayton-Hamilton Jazz Orchestra från Los Angeles, som jag lyssnade till i fredags på Konserthuset i Stockholm. Det är ett mer klassiskt storband och spelar också klassiska låtar som Georgia on My Mind och On the Sunny Side of the Street.

Jag hörde ekon från swingeran och jag hörde arrangemang som gick ut på att visa upp så många av musikerna på så kort tid som möjligt. Det var svårt att hitta någon röd tråd i musiken även om det visst fanns dynamik i framförandet. Men musiken svävade liksom fritt från associationer, den var sig själv nog.

Och det räckte inte riktigt för att jag skulle uppleva musiken som meningsfull, även om musikernas insatser inte gick att klaga på.

Bandet tog väldigt stor plats och sångerskan, den lovprisade Cécile McLorin Salvant, fick snällt hålla sig till en del av andra akten, då kompad av storbandet.

Hon har en röst som hon, beroende på sångens karaktär, kan höja och sänka till synes utan ansträngning, en röst som hon hanterar med full kontroll. Men korrelationen mellan orkesterns diminuendon och crescendon och hennes sång var inte alltid den bästa vilket gjorde att musiken emellanåt dränkte sången.

Över huvud taget verkade konserten vara storbandets sak, det var på deras villkor som allt försiggick. På nåder fick Cécile McLorin Salvant framföra en sång utan storbandet, enbart ackompanjerad av bandledaren och basisten John Clayton där hennes röst och sätt att sjunga fick fritt utlopp.

Men hon förblev en gäst, vilket var synd. Jag skulle gärna höra henne i ett mindre eller intimare sammanhang, där jag tror att hennes varierade sångsätt når ut på ett annat sätt. Tyvärr var jag inte på Fasching härom året då hon framförde sina sånger i ett mindre sammanhang, men jag hoppas hon återkommer i det formatet.

Annonser