Tag Archives: Svante Thuresson

Svante Thuresson i gott sällskap

15 Mar

Det slår mig när jag under onsdagskvällen ser Svante Thuresson äntra den lilla scenen på Plugged Records i Gamla Stan hur skönt, ja, nästan nödvändigt, det känns att han är tillbaka i jazzen. För det finns en stor brist på svenska manliga jazzsångare i dag.

För mig har Svante Thuresson alltid funnits. Så känns det i alla fall. När jag började intressera mig för svensk jazzmusik var han redan där och året när jag blev myndig blev han medlem i Gals and Pals, en av de grupper vi ungdomar lyssnade till och gillade. Trots att det var en sånggrupp, annars var det instrumentalister som gällde.

Och det var något visst med just Svante Thuresson, något som gjorde att vi tyckte att han stack ut.

Han blev känd för att vara hippare än alla andra. Historien om Hip Man Thuresson startade väl egentligen med the Eurovision Song Contest 1966 när han sjöng Bengt-Arne Wallins (melodi) och Björn Lindroths (text) ”Nygammal Vals” tillsammans med Lil Lindfors. Melodin kom tvåa i finalen och en av textraderna Svante Thuresson sjöng löd: ”Du simma långsamt, var lite hipp…”.

Sedan tog Beppe Wolgers upp tråden när Svante Thuresson 1995 sjöng in en skiva där den amerikanska sångbokens låtar fick svensk text av Beppe. Här återkom ”hip man” och ”cool som en swimmingpool” i texten och albumet döptes till ”Jag är hip, baby”.

Men själv vet jag inte om det var just hip som Svante Thuresson var. För mig handlade det nog mera om hans röst. Den nasala. Och tonläget. Det ovanligt höga.

Det gjorde att hans sång blev helt omisskännlig.

När man går tillbaka och skärskådar Svante Thuressons sångarliv så ser man att han inte gjort så särskilt många renodlade jazzplattor. Men som han själv påpekade under konserten i onsdags så har han gett de flesta låtar han spelat in genom åren, även schlagers, en jazzkänsla i framförandet.

Och för mig är Svante Thuresson främst jazzsångare som med sin sångteknik är unik i Sverige. Han har inte samma tryck i rösten som en del andra sångare, ibland kan rösten till och med upplevas som lite vek, men han har något annat, en närhet till sina texter och till publiken. Han har dessutom en tonträff som få och ett sätt att brodera som inte går till överdrift men som finns där som ett smycke som går utmärkt ihop med hans övriga framtoning.

På konserten, som också är en albumrelease, har han med sig Claes Crona på piano, Hans Andersson på kontrabas och Johan Löfcrantz Ramsay på trummor. Det är ett oerhört stabilt komp.

Claes Cronas pianospel lämpar sig väldigt väl för detta sammanhang. När Svante Thuresson sjunger lägger man knappt märke till Crona och när han tar ett solo träder han fram ur bakgrunden men utan att rubba den stämning som byggts upp. Samma anda präglar också Hans Anderssons basspel och Johan Löfcrantz Ramsays trummor. Tillsammans med pianot ger de Thuresson en solid grund att stå på. De bara finns där utan att man tänker på den. Och börjar man tänka så hör man hur tätt de väver. Sömmarna går i varandra utan glipor.

Hans Andersson måste vara i topp av svenska basister när det gäller varierad ”walking bass” och Löfcrantz Ramsay väljer hela tiden rätt spelsätt för att understödja stämningen i låten. Dessutom står han för kvällens finaste solo, sparsmakat men väldigt uttrycksfullt.

Inom jazzen kan man utmärka sig som bråkig friformare, eller som skicklig solist, men här är det en trio som utmärker sig genom att vara den perfekta uppbackaren för en sångare.

Det är bara det att Svante Thuresson inte vill stå fram som stjärnan i gruppen, han ser sig själv som en av musikerna i kvartetten, vilket man manifesterat i namnet på albumet, ”Four”, vilket också är namnet på titelmelodin, skriven av Miles Davis och textsatt av Jon Hendricks.

Men Svante Thuresson får nog finna sig i att det är han som är stjärnan, den som publiken kommer för att lyssna till, medmusikanterna må vara hur duktiga som helst.

Låtarna i övrigt följer samma mönster som ”Four”. Ofta är det kända låtskrivare som komponerat men melodierna är inte så ofta spelade. Det är låtar som Svante Thuresson gillat när han hört dem och som han samlat längst ner i byrålådan, men som han nu plockat fram.

Och det var på tiden att det blev ett nytt jazzalbum från Svante Thuresson. Som 82-åring har han den unika rösten i behåll, kanske lite patinerad, men det tycker jag bara gav ett mervärde till konserten.

Annonser

Lars Gullin i fokus på Solliden

16 Aug

Lars Gullin hade ett eget sätt att hantera barytonsaxofonen. Och ett eget sätt att skriva musik. Ofta var det enkelt urskiljbara melodier, i gränslandet till folkmusiken och även inspirerade av den klassiska musiken som han lyssnade till lika mycket som till sina jazzkolleger.

Hans musik har levt vidare efter hans död 1976 och är fortfarande i högsta grad levande. En av de ensembler som för hans arv vidare är Rilkeensemblen. Den har, under ledning av Gunnar Eriksson, funnits i 38 år. Det är en kör som på repertoaren har ett antal kompositioner av Lars Gullin.

Denna kväll på Skansens sollidenscen framför kören ett antal av dessa tillsammans med husbandet Hans Backenroth, bas, Leo Lindberg, piano och Jocke Ekberg, trummor. För kvällen är bandet förstärkt med två instrumentala solister, musiker som visserligen är födda några år efter Lars Gullin men ändå spelade ihop med honom i olika sammanhang. Det är Jan Allan, trumpet, och Bernt Rosengren, tenorsaxofon.

Kvällen börjar dock med att scenvärden Svante Thuresson framför Warren/Mercers klassiker ”Jeepers Creepers” tillsammans med husbandet. Framförandet lovar gott inför kvällen då både Leo Lindberg och Hans Backenroth verkar vara i form och Thuressons sång omgärdas av fint komp och uttrycksfulla solon.

Därefter intas scenen av Rilkeensemblen. Gunnar Eriksson berättar att han långt tillbaka i tiden haft kontakt med Gullin och att det var med hans goda minne som man textsatt kompositionerna, ofta med texter ur Bibeln, enkannerligen då Höga Visan, vilket Eriksson tycker passar utmärkt till Gullins sätt att skriva musik.

Kompositionerna har då fått andra namn än dem Gullin ursprungligen satte, och blivit väldigt sakrala till sin karaktär. Men musikernas sätt att spela och deras soloinsatser påminner i alla fall om att Gullin faktiskt i första hand var jazzmusiker.

Och det ska sägas att detta forum, med kör och mer arrangerad musik, verkar passa dessa musiker utmärkt. Särskilt lyckade tycker jag att Backenroth och Lindberg är, både som kompmusiker och i deras soloinsatser. Även Jan Allan och Bernt Rosengren tillförde mycket, men annat var inte att vänta.

Men som sagt, det sakrala och unisona tog överhanden och jag tycker att musiken blev lite för opersonlig. Det hade till exempel varit intressant att höra vad Svante Thuresson, som förtjänstfullt trakterade congas under kvällen, hade kunnat göra av åtminstone några av kompositionerna. Jag tror det hade kunnat lyfta konserten.

Svante fick i stället bryta av Gullinkavalkaden och framföra Henderson/Dixons ”Bye Bye Blackbird” på ett medryckande sätt.

Det var en kväll i Gullins anda, men det fattades en del för att jag skulle tycka att man gjorde Gullin helt rättvisa.

Ballader och swing med Scott Hamilton

1 Aug

Det var en kväll som växlade mellan swing och ballader. Den amerikanske saxofonisten Scott Hamilton besökte Sollidens scen i måndags och med sig hade han Jan Lundgren, piano, Hans Backenroth, kontrabas, och Kristian Leth, trummor.

63-årige Scott Hamilton är en ganska ofta sedd gäst i Sverige och har skaffat sig koll på den svenska visskatten. Det visar inte minst att han gett ut ett album som innehåller flera svenska ballader, ”Swedish Ballads… & More”. På Sollidenscenen valde han bland annat att spela Olle Adolphsons ”Trubbel” och tog sig även, mera otippat, an Nils Pernes ”Min Soldat”. Han meddelade att den kan han bara spela när han är i Sverige för det är inga andra musiker som känner till melodin.

Hans stora, lite väsande ton fyllde upp Solliden, både i balladerna och ännu mera när det blev mer swingbetonad musik. Men han gav nästan lika mycket utrymme åt sina ”kompmusiker” som åt sig själv och särskilt roligt var det att höra Jan Lundgren swinga loss bakom pianot. Han är i stort sett en lika stor auktoritet på sitt instrument som Hamilton på tenorsaxen. Lundgren är påhittig men håller sig hela tiden på sin egen planhalva, han verkar alltid veta var hans gränser går, var han hör hemma, vilken genre han än befinner sig i. Det är en fröjd att lyssna till honom, så också i detta sammanhang.

Även basisten Hans Backenroth fick stort soloutrymme. Han har en bländande teknik, men jag hittar inte riktigt innehållet i det han spelar. Allt går med en rasande fart och kanske är det det som är problemet, det finns ingen eftertänksamhet i hans spel. Jag saknar luften, andningen, det är svårt att upptäcka något eget.

Backenroth var inte med på albumet med svenska ballader men det var Jan Lundgren och danske trummisen Kristian Leth, som även han fanns med på Soliden. Det var första gången jag hörde honom spela, och han gjorde en habil insats utan att sticka ut, men det är väl heller inte meningen när Scott Hamilton finns på scenen.

Inledde kvällen gjorde Svante Thuresson ackompanjerad av trion. Och han avslutade också kvällen, nu tillsammans med trion och Scott Hamilton. Det är roligt att höra att 81-årige Thuressons röst fortfarande håller så bra, och att han vågar ta ut svängarna. Svante Hip Man är still going strong.

Och så är timmen oåterkalleligen slut. Inget extranummer. Trots att publiken ville och Scott Hamilton säkert också var sugen. Men det är som vanligt dessa måndagar. Solrosor till alla medverkande prick klockan åtta, det har ledningen bestämt.

Ibland är det befogat att sluta, men denna kväll hade jag gärna hört mer.

Jesper Thilo leaps in

2 Aug

Tre tenorsaxofonister från tre olika länder möttes i måndags på Sollidens scen. Det var Blå måndag på Skansen och Sverige representerades av Nisse Sandström, från Norge kom Knut Riisnaes och från Danmark Jesper Thilo.

Av dessa har Thilo den skarpaste tonen, och han och Riisnaes är också mer mångtoniga än Sandström, men denne har å andra sidan ett fantastiskt häng, som vore han från Gällivare och inte från Rejmyre, och det gör att hans spel svänger lite tyngre.

Men när man avslutar konserten med ”Lester leaps in” och Jesper Thilo som siste solist tar i från fötterna är det första gången under kvällen som jag känner att musiken når längre in än till ett lätt välbefinnande.

Men det är väl detta lätta välbefinnande som är meningen med dessa måndagsmöten på Sollidens scen, ledda av Svante Thuresson och med en publik som ser ut att ha en ganska hög medelålder.

En gång för länge sedan hette måndagskvällarna på Solliden ”Jazz under stjärnorna” och rymde även musikaliska stjärnor från andra länder, ofta amerikaner. Nu är det mera lättviktigt men mysfaktorn är hög och det är ej att förakta.

När jag betalade entrén till evenemanget påpekade också flickan som tog emot betalningen att jazzen på måndagarna har livat upp de annars ganska döda måndagskvällarna. Och då inbegrep hon förbandet som spelar på Gubbhyllan samt dansen till Leif Kronlunds orkester som tar vid på Galejan när artisterna lämnat Sollidenscenen.

Apropå 86-årige Leif Kronlund så prisades denne ålderman inom den lättare, dansanta jazzen med Thore Ehrling-stipendiet på 25 000 kronor, innan de tre tenorsaxarna intog scenen. Oblygt tyckte han att det var på tiden och omtalade att han bara gått och väntat på att få detta pris.

Efter prisceremonin vidtog tenorfesten med bastanta saxlåtar, där alla följde samma mönster. Man började och avslutade unisont och däremellan solade alla tre, fast i lite olika ordning.

Till sin hjälp hade de tre tenoristerna, liksom alla gäster på måndagarna har, Mikael Skoglund på piano, Hans Backenroth på bas och Jocke Ekberg bakom trummorna. Svante Thuresson förstärkte också kompet på congas i en del låtar.

Husbandet utgör en perfekt konstellation för att hjälpa fram måndagsgästerna och man lyssnar gärna till ett solo här och där även från dem, särskilt gäller det Hans Backenroth.

Det märktes att alla tre tenoristerna hade mer att ge än de fick ut tillsammans, när de sökte en minsta gemensamma nämnare. De fick helt enkelt göra avkall på en del av sitt kunnande, vilket också kom fram när de spelade var sin låt själva ihop med husbandet. Speciellt Jesper Thilo visade upp en bländande teknik och när han i avslutningslåten Lester leaps in i sitt solo släpper ordentligt på tyglarna så blir det jazz som om det vore för länge sedan under stjärnorna.