Tag Archives: teater

Sångdrama med Thorsten Flinck på Brunnsgatan 4

16 Jun

Han har alla förutsättningar, han har rösten, omfånget, skärpan, inlevelsen. Varför räknas då inte Thorsten Flinck till en av våra främsta sångare? Nu när han även tillhör mellofolket.
Svaret måste ligga i fraseringen, eller rättare sagt, Thorsten Flincks relativa brist på frasering. Det teatrala tar hela tiden överhanden, diktionen blir viktigare än ett eget uttryck. Det är hos Flinck och Jan Malmsjö som du hittar denna form av sång, de har en egen avdelning inom sångarskrået. När Flinck laddar på som värst blir det därför väldigt onyanserat, ungefär som Rickie Lee Jones kan låta ibland.
Varje sång blir som ett eget teaterstycke, och som sådant är det oftast gripande, särskilt som han valt många sånger med underdogperspektiv .
Det är omtumlande att sitta som publik på Teater Brunnsgatan 4 när Thorsten Flinck, tillsammans med gitarristen Kenny Håkansson, underhåller. På ett sätt är det som en teaterrepetition, Thorsten läser innantill, han stakar sig, säger fel, glömmer bort sig. Men å andra sidan, det ingår i konceptet, som teaterman måste han få leta bland sina uttryck. Det kan bli plumpt på vägen, men oftare blir det riktigt roligt eller riktigt sorgligt. Känslorna flödar.
Föreställningen är lite som Thorsten Flincks roliga timme. Han sjunger de sånger han älskar, han tar upp författare som betytt något för honom och han berättar historier som på något sätt etsat sig fast i hans minne.
Som sketchen som handlar om när han gick på revy i övre Norrland. Han återberättar en rolig historia som han hörde från revyscenen. Eller rättare sagt, han visar oss i publiken hur revyaktören berättade historien. Det gör att han själv slipper stå för den slippriga poängen, han bara återger hur den berättades på revyn. Det är själva återgivningen som blir det viktiga, något slags metahistorieberättande.
Han har inte Thommy Berggrens fantastiska timing i berättandet, för att jämföra med en annan Keve Hjelm-protegé, hos Flinck tar i stället det burleska överhanden, överdrifterna, det teatrala.
Sången, suveränt ackompanjerad av Kenny Håkansson, är dock huvudnumret i föreställningen och naturligtvis sjunger han ”Jag reser mig igen”, som den melloartist han blivit. Även den blir ett litet teaterstycke. Orden i den och de andra sångerna initierar nya poser, nya tonfall.
Det är också det konsekvent teatrala i föreställningen som gör att den bär, att vi i publiken rörs och har roligt. Överdrifterna får vi leva med. För hur Thorsten Flink än vänder sig så har han ändan bak. Och hans bak är en gång för alla teater.

Annonser