Tag Archives: tenorsaxofon

Björn Jansson skapar egen sfär

23 Feb

Sammanflätade med varandra i långa slingrande melodier blåser tenorsaxofonisten Björn Jansson och trumpetaren Jonte Bentlöv från Faschings scen.

Musiken är egen, i dubbel bemärkelse. Dels är den ovanlig, dels är allt material skrivet av Björn Jansson.

Det är suggestivt, ibland på gränsen till sövande, väldigt vackert ibland, då och då med snabbare passager.

I botten målar pianisten Adam Forkelid bakgrundsfärger genom att plocka bland tangenterna. Basisten Clas Lassbo hjälper till med grunden, på ett mera handfast sätt. Daniel Fredriksson bakom trummorna bryter upp deras arbete, man skulle nästan ibland kunna säga att han förstör det. Men det behövs för att musiken ska leva. Bästa exemplet är låten ”Rastlös psalm” där Fredriksson står för det rastlösa och de övriga för det lugna, sakrala.

Som sagt, Björn Jansson är lite av en särling i svensk jazz, inte som person, men han har skapat en egen värld med sina melodier och sitt sätt att framföra dem. Tidigare gjorde han det tillsammans med trombonisten Tobias Wiklund, men nu ihop med trumpetaren Jonte Bentlöv. På Fasching sker detta samarbete faktiskt för första gången på scen, ett faktum som är väldigt svårt att upptäcka.

Även om temadelen dominerar mer än brukligt inom jazzen, hindrar det inte att han och hans medmusikanter kan brista ut i långa soloinsatser. Björn Janssons solo i ”Blues” är både skickligt och känsligt och visar att han fungerar även i andra världar än sin egen konsekventa sfär.

Björn Jansson har inte skrivit ny musik på två år, avslöjade han. Kanske är det dags att sätta sig ned och skriva! För hans form av musik behövs även framledes i svenskt jazzliv, det visade konserten på Fasching.

Annonser

En applåd för Bernt och Gilbert

21 Okt

Två 77-åringar, båda tenorsaxofonister och båda still going strong. Den ena stockholmare, den andra göteborgare. Bernt Rosengren och Gilbert Holmström har varit förgrundsfigur inom den svenska jazzen i över fem sekel. Fortfarande spelar de och turnerar med egna band.

Bernt Rosengren må röra sig försiktigt och lite trevande. Men när han sätter saxofonen till läpparna är det försiktiga och trevande helt borta.

Hans kraftfulla start är en signal till lystring för publiken på Biocafé Tellus i Midsommarkransen under Stockholms jazzdagar.

Han förbereder sig inför varje låt genom att stå några steg från micken och gå in i sig själv tillsammans med den låt som bandet ska spela, inte helt olikt Bruno K Öiier när han koncentrerar sig och tar sats för att börja läsa en av sina dikter.

Sen räknar han in, det är en noggrannhet som bryter med hur det en gång var, på den tiden när han spelade med Don Cherry. Cherry var en stor musikant men ingen vän av början och slut på låtarna, ofta tonades låtarna in på ett oordnat sätt och tonades ut på samma sätt. För Cherry var början och slut inte så viktigt, när musiken ändå genomsyrade allt han företog sig. Men nu har Rosengren på ålderns höst bestämt att låtarna ska ha en bestämd början och ett bestämt slut.

Bernt Rosengren har alltid funnits. Och det har Gilbert Holmström också. Gilbert såg och lyssnade jag till på Fasching i september i år. Han har inte en lika kraftfull ton som Bernt, men vem har det. Att tonen inte är lika genomträngande har inte med åldrandet att göra, han har alltid haft en mjukare ton, även när han ramblade som värst ihop med Conny Sjökvist och Kjell Jansson i Mount Everest på 1970-talet. Trion var banbrytande i Sverige och skivan Waves from Albert Ayler 1975 var en av de första pianolösa i Sverige, en av milstolparna i mitt jazzliv.

Andra milstolpar var Bernt Rosengrens Stockholmsinspelningar från 1960- och 1970-talen, där han spelar ihop med sina dåvarande trogna vapendragare som Tommy Koverhult, Torbjörn Hultcrantz och Leif Wennerström.

Hans stämma har inte förändrats så mycket sedan dess, möjligen har han förenklat sitt spel och längden på låtarna har kortats av.

På Biocafé Tellus har han med sig Stefan Gustafson, Hans Backenroth och Bengt Stark. Låtarna bandet spelar är uppbyggda på i princip samma sätt, där solot har en stor plats för alla, även för ”kompet”. Och har man en sådan basist som Backenroth så är det nästan ett krav att även han ska få sola i alla låtar. När så sker drar sig Rosengren undan till kanten av scenen för att publiken ska ha fritt synfält. Hans hasande steg påminner då inte så lite om Thelonious Monks när han lämnade pianot för att göra plats för ett solo av Charlie Rouse. Monk hann alltid tillbaka till pianot, om han så fick ta den första tonen på väg ned på stolen. Rosengren behövde inte bekymra sig om sånt, han startade ibland spelet från kanten av scenen för att sakta hasa in mot mikrofonen.

Gilbert Holmström rör sig lättare på scenen men även han lämnar gärna plats för medmusikanterna i hans New Quartet, som förutom honom själv på Faschingkvällen innehåller Jonas Kullhammar, Magnus Bro, Torbjörn Zetterberg och Anders Kjellberg. Hans nya kvintett spelar nästan bara kompositioner av Gilbert Holmström själv och bandet har alla kvaliteter för att det ska låta bra. Men jag skulle vilja höra kompositionerna framförda av ett storband, jag tror det skulle kunna låta fantastiskt.

Som sagt, Gilbert lämnar gärna plats för sina medmusikanter, ja, ibland är det nästan så att hans tillbakadragna sätt känns för blygsamt. Så när han avslutar konserten med att tacka Jonas Kullhammar för den hjälp han fått att bilda sitt nya band och tar upp en applåd för Kullhammar så tänker jag att det är Gilbert Holmström som ska tackas och applåderas åt, för allt han gjort för svensk jazzpublik genom åren. På samma sätt som publiken på Tellus reser sig och tar upp en lång applåd för Bernt Rosengren, en applåd som inbegriper hela hans remarkabla jazzliv.