Tag Archives: Thommy Berggren

Becketts band och beroenden

10 Mar

En plastpåse virvlar i den eviga vinden framför tunnelbanestationen i Huvudsta. Så börjar också Samuel Becketts pjäs Slutspel på Klarascenen i Stockholm. Stormvindar och en plastpåse som rör sig fram och tillbaka framför publiken.

Föreställningen varar i en timme och femtio minuter under publikens andäktiga tystnad, endast avbruten av sporadiska fniss och korta skratt.

Kommen till Stadshagen går en tiggare genom vagnen med en pappmugg i handen.

Det är som om tiden gått bakåt.

Hos Beckett finns ingen tid. Eller rättare sagt, tiden är oväsentlig. Och platsen. Endast relationerna, beroendena, betyder något.

Slutspel verkar utspela sig i en bunker i ett i övrigt helt avfolkat och avnaturiserat landskap. Clov, som är den enda personen i föreställningen som kan röra sig för egen maskin, tittar ibland (på order av Hamm) ut genom gluggarna till fönster (något eget intresse verkar han inte ha). Men han ser aldrig något liv. Noll, sammanfattar han världen utanför.

Som blind och rullstolsbunden klarar sig Hamm inte utan Clov. Men som den ende med fungerande ben ger det också Clov en ständig chans att lämna Hamm, som hunsar honom och hela tiden ger honom order. Sett utifrån kan man inte fatta att han stannar. Men mellan Becketts personer finns alltid band som ömsom hänger lösa, ömsom spänns. Tiden och rummet är oviktiga. Det är relationerna som existerar, som är själva existensen.

Och relationerna är ofta hierarkiskt uppbyggda. Ändå är herren alltid lika bunden till slaven som slaven till sin herre.

Nu går jag! Varför lämnar du mig inte?

Herren i huset, den rullstolsbundne Hamm, spelas av Peter Andersson. Han dominerar också scenbilden med sin apparation och sin röst. Han frågar också oupphörligt tjänaren Clov (Lars Lind) om rullstolen står precis i mitten, placeringen är lika viktig för honom som scenanvisningarna var för Beckett. När Peter Andersson orerar, berättar och replikerar, blir allt så självklart. Han spelar Hamm som om det inte finns några glipor, som om Hamm vore kraftfull, som om han inte skulle kunna komma av sig, glömma texten. Som om sufflören är helt onödig. Här blir det något som inte stämmer, alla Beckettfigurer kan glömma texten (det gör också både Ingvar Hirdwall som Nagg och Lars Lind som Clov). Alla Beckettfigurer pendlar i humöret, blir osäkra mellan all självhävdelse. Kanske är problemet att Peter Andersson är en alldeles för skicklig skådespelare. Han börjar för högt upp på skalan för att verka sårbar, även när han är som ömkligast.

Lars Lind som Clov är mera av en skugga, en staffagefigur (dock kan en viss irritation emellanåt ta sig ut ur tjänarattityden), men icke desto mindre livsviktig för Hamm.

Hur kan då Hamm behandla en person som betyder så mycket för hans överlevnad så illa? Svaret kanske är att livet inte har så stor betydelse för Hamm, inte längre i alla fall.

Varför går du inte?

Familjen i bunkern kan faktiskt vara de sista människorna på jorden. Och det är deras relationer, deras band, som binder dem samman. Vi finns i varandras minnen. Det visar Hamms föräldrar (Ingvar Hirdwall som Nagg och Anita Ekström som Nell) som är fast förankrade i var sin soptunna. De pratar om hur det var förr i tiden, när de hade ben och kunde röra sig. Vi finns i varandras minnen, kanske är det just det som är livsnerven, relationernas och existensens bas.

Hamm har börjat på en berättelse om en pojke. Den blir aldrig färdig. Längtan är lika mycket död som liv. Om berättelsen tar slut tar livet slut.

Men nu har Beckett kallat pjäsen Slutspel, lika med final. Och då vet alla som är bevandrade i idrott att matchen måste avgöras. Oavgjort existerar inte. Och liv är ju ingen slutpunkt, ingen final.

Clov står klar med resväskan och Hamm vet vad som väntar.

Så kommer applåderna och skådespelarna bockar och bugar. De letar med blicken ute bland publiken, skärmar av ljuset med handflatorna framför ögonen. Till sist hittar de honom, regissören Thommy Berggren, och vinkar upp honom på scenen. Och där står han och bockar, lite obekvämt, tillsammans med skådespelarna. Men bara en gång. Sen försvinner han ut bakom scenen för att inte återkomma, rampljuset har han lämnat bakom sig.

Men efter det att han lämnade har han umgåtts med de som står i rampljuset dag och natt, och under de senaste månaderna har han varit instängd tillsammans med dem på Klarascenen. Men av rädsla för att fastna hos dem, bli en av dem, flyr han scenen i förtid.

Frågan är om han är färdig med sin berättelse. Eller om han ska fortsätta att leva i Becketts värld. Och förlänga slutspelet ytterligare. Han har väntat på Godot, han har härlett Krapps sista band och nu har han nått finalen. Är det nu dags att lämna?

Väl framme i Huvudsta igen åker en kvinna med en barnvagn framför oss i rulltrappan. Så sent, men ändå i farten med en baby. Jag tittar flyktigt ner i barnvagnen och ser en pojke som lugnt ligger och sover. För det måste vara en pojke. Det är berättelsen som fortsätter.

Annonser

Beckett talar i pausen

22 Mar

Han sitter där på scenen, till synes omedveten om att vi tittar på honom, böjd över sitt liv i form av regelbundet intalade kassetter. Hans gammelmansblåsa tvingar honom till täta avbrott i sin sysselsättning, som är att leta efter och lyssna på ett gammalt band och spela in ett nytt, av pjästiteln att döma, sista band.

Han irriterar sig på att tekniken inte fungerar riktigt som den ska och han skakar på huvudet åt det han talade in ett antal år tidigare. Det finns inget spel för gallerierna, ensamheten är total, han tar ingen notis om att vi sitter där och tittar på honom. Vi fnissar ibland åt någon av vardagslivets förtretligheter, någon av livets absurditeter, men oftast är det dödstyst. De förkylda håller inne med sina hostningar.

Respekten för Krapp där på scenen är total. Men vem är då Krapp? Ja, säg det.

Jag måste erkänna att jag nästan aldrig efteråt kommer ihåg vad Becketts figurer har pratat om i pjäserna, det är så alldagligt, det de säger. Det är poserna, vad figurerna gör på scenen, som stannar kvar i minnet. Jag har ofta kommit på mig själv med att undra, hädiska tanke, om de inte lika gärna kunde ha sagt något helt annat, vi som publik hade ändå fått samma upplevelse.

Så det finns en mening i att Beckett, trots att han inte är närvarande, i alla sina pjäser fungerar som en förregissör genom att ge väldigt exakta scenanvisningar – var skådespelaren ska komma in, hur attributen på scenen ska placeras i förhållande till varandra och framför allt – hur långa pauserna mellan replikerna ska vara. Det är scenbilden, attributen och det skådespelarna inte säger som jag kommer ihåg efteråt.

Ingvar Hirdwall, i Thommy Berggrens regi, gestaltar Krapp på ett helt adekvat sätt. Be mig inte relatera vad han sa. Men jag kommer ihåg alla hans poser, all hans irritation, jag minns varje gång han avbröt för att gå och tömma blåsan.

Som ingång i Krapps sista band har Thommy Berggren valt att sätta upp Akt utan ord. Som titeln antyder förekommer inga repliker, bara attribut och rörelse. Den är således helt avskalad. Så här i efterhand tänker jag att den är alltför uppenbar, den saknar något. Det är det alldagligliga som inte finns där.