Tag Archives: Torbörn Zetterberg

Variationen en hörnsten i Alberto Pintons musik

9 Maj

Alberto Pinton är en efterfrågad musiker och han förekommer i många olika sammanhang inom jazzen, i storband såväl som mindre konstellationer.

Dessutom har han sitt eget band, en pianolös kvartett, och det är den vi får lyssna till denna tisdagskväll på Fasching.

Det är enbart Pintons egna kompositioner som bandet framför. Han är en produktiv kompositör och kompositionerna har under senare tid räckt till att fylla två album, varav ett är japanproducerat. Kvällen ägnas huvudsakligen åt att spela ett urval av musiken på skivorna.

Det är intressant att höra att musiken, trots många soloinsatser, är så arrangerad. Och att arrangemangen har en lika stor del i hur musiken låter som kompositionerna.

Här varvas nakna partier, ett ensamt instrument, med klädda, där alla instrument har en roll. Men musiken känns ändå aldrig påpälsad, man kan hela tiden urskilja de olika instrumenten och deras roller.

För framförandet har Pinton valt att komplettera sina blåsinstrument (altsax, barytonsax, klarinett och basklarinett) med en trumpet, trakterad av Niklas Barnö. Denne imponerar med ett noggrant och varierat spel, där han glider, smattrar och väser mellan de rena raka tonerna.

Alberto Pinton själv har inte en lika varierad framtoning men han kan å andra sidan förändra sin ton genom att han har fyra instrument att välja mellan, beroende på vilket uttryck han eftersträvar.

Variation är också ett nyckelord för basisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Konrad Agnas. Zetterberg skiftar ofta tempo och styrka och är flitig med stråken. Anmärkningsvärt är att vid något tillfälle övergår hans stråkspel nästan sömlöst till Barnös trumpet. Att dessa instrument kan ligga så nära varandra har jag aldrig tänkt på förut.

Konrad Agnas är också rätt trummis för denna form av variationsrik musik, ofta mullrar han, ibland viskar han.

Ingen av de fyra är rädd för tystnaden i de nakna partierna, men de är heller inte rädda för att ta i och blåsa på för fullt, till exempel när Barnö och Pinton lindar tonerna om varandra, eller spelar unisont, och Zetterberg och Agnas attackerar sina instrument med väldig energi.

Och som sagt, det som framför allt är betecknande för Pintons kompositioner denna afton är variationerna i tempo och intensitet, mellan det nakna, avskalade, eftertänksamma och det påklädda, stormande, intuitiva.

Ibland får jag visionen av att detta kunde vara musiken till en film, eller varför inte musiken till ett liv, med alla dess skiftningar.

Mot okända mål med ”Life & Other Transient Storms”

11 Feb

Somliga skulle kalla musiken som ”Life & Other Transient Storms” framför för kakafonier. I och med att musikerna i bandet inte har någon melodi att samlas kring så spelar egentligen var och en för sig själv. Ändå låter det på något sätt som en sammansvetsad enhet.

Och det beror säkert på att de har vissa strukturer som de kan enas kring under resans gång. Det är strukturer snarare än det melodiska som är kärnan i deras musik.

Det går upp och det går ner, ibland spelar alla samtidigt, ibland är det en som drar lasset, men så bryter någon annan in och drar musiken åt något annat håll.

Om man kan kalla musiken amelodisk så kan man också kalla den dynamisk.

Musikerna tittar i stort sett aldrig på varandra, undantaget när trummisen Jon Fält kör sina värsta hyss. Men de behöver inte titta då de lyssnar desto intensivare på varandra, lyssnar vart musiken är på väg och överväger om man ska gå med eller ta en annan stig.

Bandets mest frenetiska musiker håller till bakom kontrabasen och heter Torbjörn Zetterberg. Han lyssnar till övriga i bandet, men också väldigt ingående på sig själv, dubbelvikt över basen och med huvudet i närkontakt med strängarna. Och när han drar med stråken kan han låta som en hel kyrkoorgel.

Vad hans rungande spel betyder för bandet hör man, om inte förr, när han i vissa passager slutar att spela.

Lotte Anker spelar sax, och går under kvällen från det stora till det lilla. Hon börjar på tenorsaxen, sen kommer altsaxen fram och därefter sopransaxen. Intressant att upptäcka var att i vissa korta passager kände jag mig förpassad till Operan lyssnande på en sopransångerska. Den upplevelsen var ny, trots att jag lyssnat på otaliga sopransaxofoner genom åren. I vissa saxpassager hör jag också ekon från salig Albert Ayler.

Pianisten Sten Sandell pillrar nästan lika ofta i pianots innandöme som på tangenterna. Han klinkar, han mullrar och han spelar ut allt han har och använder hela klaviaturen.

Jon Fält har ett eget sätt att förhålla sig till musiken och bakom detta band är han mycket för att misshandla sina cymbaler, en i och för sig kongenial misshandel. Man kan skratta åt vissa av hans konster men i slutändan finns ett stort allvar i det han gör, det gäller bara för honom att veta var gränsen går mot clowneri.

På trumpet hör vi Susana Santos Silva. Lyssnande på huk framför bandet ger hon prov på förmågan att läsa av och att ge musiken nya riktningar, förutom att hon, liksom alla musiker, är en lysande instrumentalist.

Musiken spelas i två över halvtimmeslånga sjok, vilket passar denna form av jazz utmärkt. Musikerna hinner i lugn och ro bygga upp musiken och genomföra de idéer som kommer upp.

Och själv känner jag att jag, trots det ibland vilda utspelet, kan vila i musiken. Och det finns faktiskt passager, när intensiteten går ner, som till och med har något elegiskt över sig.

Det är en annorlunda kväll med fem av den skandinaviska jazzens förgrundsfigurer, så därför är det sorgligt att konstatera att de inte drar några större skaror till Fasching. Kanske är det redan bandets namn som avskräcker. Och det är synd då det är viktigt med ett öppet sinnelag för att kunna skapa något substantiellt, det må gälla samhället eller musiken. Det visade ”Life & Other Transient Storms” med all önskvärd tydlighet denna torsdagskväll på Fasching.