Tag Archives: Ulf Wakenius

Om jazz, ekvilibrism och engagemang

16 Jan

Jazzen är en musikform som öppnar stora möjligheter för utövaren. Men den kräver också en del. Antar man inte utmaningarna hos jazzen så riskerar man att spänningen försvinner från musiken.

När man lär sig spela ett instrument handlar det ofta om att den analytiska delen av hjärnan får jobba, innan spelet sitter och alltmer övergår till den automatiska hjärnhalvan. Man blir allt skickligare på sitt instrument. Men vad händer sen, vad ska man göra med sin skicklighet?

Här tycker jag att jazzen öppnar möjligheter med sin inriktning på improvisation som en del av musiken. Här kan musikerna utmana sig själva. För att utrycka sig populärt, musikern får en chans att gå utanför sin bekvämlighetszon.

Det ger också energi till spelet, energi som kommer av att du måste engagera dig fullt ut för att klara att nå ut till åhörarna. Om man då vänder på perspektivet uppstår frågan om man som åhörare kan märka om spelet går på rutin eller om musikern är engagerad och öppen för nya intryck?

Jag tror det.

Det är mina upplevelser under jazzdagarna i Stockholm som fick mig att fundera kring detta med spänning och energi i musiken. Mina funderingar har inte utgångspunkt i någon musikteoretisk grund, för det har jag ingen, utan i den personliga upplevelsen.

Funderingarna kommer sig främst av att jag var ganska besviken på storheterna som kom till jazzdagarna, ”Art Ensemble of Chicago” och ”John McLaughlin and the 4th Dimension”.

Jag vet att båda grupperna belönades med stående ovationer från publiken och det är just därför som mina funderingar uppstod, varför tyckte inte jag att det var ”bra jazz” när så många andra tyckte det. Eller var det deras långa musikaliska gärning applåderna gällde, för då kan jag instämma i dem.

Men just under jazzdagarna var det ingen av akterna berörde mig nämnvärt. Jag tyckte att musiken saknade spänning.

Så här i efterhand kan jag väl konstatera att det hade olika orsaker.

När det gäller ”Art Ensemble of Chicago” så saknades den spänning som uppstår när olika instrumentalister inspirerar varandra, ger varandra draghjälp, och på så vis lyfter musiken till ett högre plan som de själva kanske inte visste fanns innan konserten.

I Dansens Hus spelade bandmedlemmarna i stort sett aldrig tillsammans, utan man delade upp musiken mellan sig. På det sättet förlorade man mycket av spänningen som ofta finns i jazzen. Och som denna musikform bygger på nästan lika mycket som improvisationen.

När det gäller John McLaughlin and the 4th Dimension så handlar det för mig om att musiken var mera uppvisning än spännande. John Mc Laughlin är ju en enastående gitarrist och kanske ligger det nära till hands att han utnyttjar sitt kunnande till något han tror att publiken vill höra i stället för att utgå från sig själv och sitt band. En populistisk form av jazz.

Jag är medveten om att det fanns kritiker som liknade hans sätt att spela på konserten med John Coltranes saxofon, men det var inte min upplevelse. Och jag är medveten om att merparten av publiken verkade nöjd, men jag tyckte faktiskt att konserten förlorade mer och mer av sin spänning, blev mer och mer uppvisning, ju mer trumslagarna släpptes lösa på sina instrument.

Men även McLaughlins spel kändes mer som uppvisning än genuin utlevelse.

Gitarren är ju ett instrument som ekvilibrister kan lockas briljera med.

Jag såg för några år sedan Ulf Wakenius (i en grupp tillsammans med röstkonstnären Youn Sun Nah och dragspelsekvilibristen Vincent Peirani) där min upplevelse var att mycket handlade om uppvisning. Jag beskrev det då som den mest fantastiska konsert jag upplevt som inte lyckades beröra mig.

En annan världsgitarrist, Bill Frisell, tycker jag nästan alltid är spännande att lyssna till. Men även han kan hamna i musikaliska sammanhang där den andhämtning, den sökande rytm, som hans gitarrspel ger uttryck för, hämmas. I det här fallet besökte han Fasching tillsammans med isländske basgitarristen Skúli Sverrisson. Det var också den senares musik som spelades. Med basgitarren och Sverrissons kompositioner täpptes alla andningshål till. Musiken tjocknade och även Frisells spel förlorade sin spänning.

Det är ju naturligtvis subjektivt vad som berör och inte (och hur man vill bli berörd) men det är också så att briljans förpliktigar, det gäller att använda den på ett sätt som öppnar musiken för publiken.

Jazz kan låta precis som man förväntat sig och på så sätt tillfredsställa sina lyssnare. Men för mig är jazz i sina bästa stunder ett äventyr, öppet för överraskningsmoment. När musikerna, med sin skicklighet som grund, ger sig ut på mer okända vatten. Eller som Blandaren myntade i sitt senaste nummer: ”Konst är det man inte kan. För kan man det så är det ingen konst”.

Ekvilibrism med Youn Sun Nah Quartet

24 Nov

Det finns många skickliga musiker. Men det är inte ofta som tre verkliga ekvilibrister möts på en scen. Men det var vad som hände när Youn Sun Nah sjöng på Konserthusets scen tillsammans med sin kvartett.

Sydkoreanskan Youn Sun Nahs röst har en enorm räckvidd, den omfamnar de flesta uttrycksformer, det är som om oktaverna blir betydelselösa när hon sjunger. Ofta kan man inte skilja ut hennes röst från Ulf Wakenius gitarr och den unike fransmannen Vincent Peiranis ackordeon. Kittet i kvartetten utgörs av basisten Simon Tailleu, inte lika virtuos men nödvändig för att hålla ihop musiken.

Det är en egen, genrelös musik man framför. Allt hakar i varandra, det är en uppvisning i den högre skolan. En uppvisning som, trots all ekvilibrism, lämnar kvar en kyla i upplevelsen av musiken, i upplevelsen av bandet.

Wakenius sitter där, orubblig med slokhatten skymmande ansiktet och spelar sin hisnande musik, som satt han på en Tolstojsk veranda.

På andra sidan verandan, likaså tillbakalutad, sitter Vincent Peirani, barfota med dragspelet i knät och spelar sina ibland himmelska toner.

Tailleu drar i sina strängar och verkar vara den enda som förstår att här på verandan försiggår någon slags kamp mellan Wakenius och Peirani.

När de inte är ute på egna äventyr sitter samspelet som en smäck. Det är oerhört skickligt, ingenting spills, ingenting fläckar ner.

Det är kanske därför som musiken stannar på ytan, inte lyckas leta sig ner ens under min skjorta.

Jag har varit på många konserter där musiken inte lyckats beröra mig i själen. Det här var den mest fantastiska av dem.