Tag Archives: Waterfront

Bob Dylan ut ur mörkret på Waterfront

4 Apr

Stämningen i lokalen var ganska sansad. Men så var det också en nobelpristagare i litteratur som stod på scenen.

Jag har varit på många konserter där publiken gett ovationsartade hyllningar till ganska mediokra insatser, mera på grund av tidigare bedrifter än det som utspelar sig framför deras ögon i nuet.

Men stämningen på läktarna i Waterfront denna söndagskväll handlade inte om att hylla Bob Dylan för vad han tidigare åstadkommit. De flesta visste vad de hade att förvänta sig, föreställningarna har sett ganska likartade ut under de senaste besöken.

Och det var ingen rock´n roll man fick uppleva, utan Dylans framträdanden går allt mer mot att spegla det amerikanska musikarvet, det som Frank Sinatra till stora delar gjorde till sitt.

Det kunde jag aldrig föreställa mig när jag som 21-årig nyfiken lyssnare 1966 intog Konserthuset för att uppleva Bob Dylans första framträdande i Sverige.

Vad jag hade fastnat för hos honom var naturligtvis det sångbara i melodierna, men det var också något i texterna som skilde sig från andra sångtexter. Han kallades ju protestsångare i början, men protesten var inte min utgångspunkt utan det var sättet han snickrade ihop textraderna, rimmen och de dräpande formuleringarna. Det var det jag upplevde som något nytt då.

På Waterfront hade jag svårt att uppfatta orden han sjöng, förutom i balladerna, skrivna av andra låtskrivare. Det är frapperande hur mycket innerligare han lät när han framförde deras alster än när han sjöng sina egna, nötta fraser.

Men det är väl så att han alltid varit påverkad, inspirerad, av den amerikanska sångboken, inklusive bluesen och countrymusiken.

Det är bara omgivningen som fått för sig att han tagit avstånd från det gamla, kanske på grund av de egna låtarna med The times they are a´changing i spetsen.

Han har framstått som en oppositionell genom det motstånd, de motfrågor, han ställt till journalister, de som sedan byggt upp hans image.

1966 stod han ensam på scenen i den första avdelningen och sjöng det som i Sverige ofta kallades hans protestsånger. I själva verket handlade det om att han speglade det som skedde i tiden och det stod inte i motsättning till det som hänt tidigare, det handlade mera om tidens gång. Och dessutom en stor humanism, något som många hade svårt att ta till sig på grund av hans oåtkomlighet, hans integritet.

Nu, på Waterfront, satt han mest bakom keyboarden/pianot och hans spel var inte bara till för syns skull utan levde som en organisk del av musiken.

Det finns en faktor när det gäller Dylan och hans kompband som inte är så vanlig, att alla spelar hela tiden och i stort sett lika mycket, och har därmed en lika stor roll för soundet. Sättet liknar mera ett gammalt dixielandband från New Orleans än ett modernt kompband till en sångare.

Det kan låta grötigt emellanåt, men jag tror att Dylan tycker att det finns en vits med det.

Själv föredrar jag det band som kompade honom i den andra avdelningen när han spelade på Konserthuset 1966, det som sedan blev The Band.

Det kompet var mera nyanserat, rockigt när det behövdes, mer återhållsamt när så var påkallat.

Men nu hade han alltså med sig ett band som använde sig av väldigt tydliga tecken på vilken musik som spelas. Var det vals så var tretakten väldigt markerad, var det snabb fyrtakt så fanns inga tvivel. Tonen och farten sattes genast från början, innan Dylan kom in med sin sång, och den hölls sedan hela låten ut.

En rolig detalj var att Dylan alltid reste sig upp vid pianot när man närmade sig slutet av låtarna. Och när det tydliga slutackordet lagts så släcktes scenlamporna och musikerna körde i mörkret något slags spretigt intro till nästa låt, som taktfast sattes i gång när lamporna åter tändes.

Jag gillade greppet, i stället för att prata till publiken, vilket Dylan inte gjort på många år.

När han skulle sjunga balladerna reste han sig oftast från keyboarden och vandrade i pausmörkret upp till den centrala mikrofonen, men han tog aldrig mikrofonen ur klykan utan lyfte hela stativet när han sjöng. Han stod och svajade med sina krumma ben, som just stigen ur ett livslångt liv på hästryggen.

Rösten har med åren blivit lite kraxig men den håller fantastiskt väl för de sånger han framför, även ur the american songbook.

Ovationerna vid konsertens slut var artiga men uppfordrande. Vi fick också vårt extranummer, men sen var det oåterkalleligen slut.

Jag gick ut i stockholmskvällen, glad över att ha återsett en så vital sångare 51 år efter det att jag såg och hörde honom första gången. Och att jag därmed kunde lägga den senaste konserten som jag såg, på Globen 2005, till handlingarna, den var sannerligen ingen höjdare. Detta var mycket bättre, även om den naturligtvis inte slår 1966 års konsert, i alla fall inte i minnet.

Annonser