John Scofield på coverturné

Kepsen skymde ögonen men gitarren såg vi klart och tydligt och tonerna den frambringade hörde vi ”loud and clear”.

På fredagskvällen var John Scofield på Faschings scen igen, denna gång på ”Fasching in Bloom” i trädgården bakom Moderna Muséet. Projektet han turnerar med kallar han ”Yankee Go Home” och inbegriper också pianisten Jon Cowherd, basisten Vincente Archer och Josh Dion bakom trummorna.

Projektet innebär att bandet spelar rocklåtar som var populära under andra halvan av förra seklet, från Dylan till Grateful Dead. Men de gör naturligtvis låtarna på sitt eget vis.

Vi kände igen teman och melodier, medryckande skönt spelade. Men därefter blev det ofta utvikningar, ibland långa och intrikata med vindlande soloinsatser. Andra låtar gjorde bandet mera rakt upp och ned och vi kunde stampa i gräset och gunga med. Och så fanns det mellanting.

Som jag upplevde det var det en musik som inte riktigt kunde bestämma sig, skulle den gå genaste vägen till målet och presentera låtarna som de spelades när Scofield hörde dem första gången och fastnade för dem, eller skulle låtarna gå i mål via omvägar och kanske till och med bana nya vägar.

John Scofield är en väldigt skicklig och erfaren gitarrist, javisst, men jag hade svårt att upptäcka vad han menade. Jag satt undrande mitt i all driven musik.

Då bestämde sig plötsligt trummisen Josh Dion för att det är den raka vägen som gäller. Han upphävde sin röst och sjöng några låtar med en röst som verkligen väckte oss. Och bandet var med på noterna. John Scofield blev plötsligt en bluesgitarrist som med känslig hand tog traditionella solon mellan sånginsatserna.

Jag började tänka på salig Levon Helm i The Band, det är väl kanske oundvikligt när man får höra något som ovanligt som en trummis som sjunger med en stämma som tränger igenom det mesta. Och det var ju också mera rock än jazz vi nu fick höra.

Jag slutade tänka på den obekväma träbänken jag satt på och lyssnade uppmärksamt till sångtexterna och gungade med i musiken. Nu var det blues och rock och inget annat och musiken fick sent omsider ett mål, om än inte det jag trodde från början.

Det intressanta är att redan innan Josh Dion brast ut i sång så var det hans trumspel som drog till sig min största uppmärksamhet. Han visade sig vara lyhörd och varierade sitt spel efter bandets olika stämningslägen.

Pianisten Jon Cowherd och basisten Vincente Archer är välmeriterade musiker som gjorde väl ifrån sig men med en annan inriktning hade vi säkert kunnat få ut ännu mera av dem.

Sammantaget blev det en splittrad föreställning, men som ändå slutade i gungets och glädjens tecken.

Anders Lindén

Charles Lloyd och Bill Frisell skapar oemotståndlig musik

Det finns saxofonister som jag upptäckt sent i livet, som Joe Lovano. Och så finns det saxofonister som varit mina trogna följeslagare genom alla år, som Charles Lloyd.

Båda de nämnda har spelat en hel del tillsammans med gitarristen Bill Frisell.

Så när Charles Lloyd och Bill Frisell i torsdags besökte Faschings sommarscen vid Moderna Museet på Skeppsholmen i Stockholm var jag naturligtvis där och lyssnade. De spelade tillsammans med Reuben Rogers på kontrabas och trummisen Kendrick Scott.

Jag kom först i kontakt med Charles Lloyd i mitten av 1960-talet när hans dåvarande kvartett turnerade i Europa. Efter det att kvartetten spelat in sin första skiva, ”Dream Weaver”, åkte man på Europaturné där första anhalten var Gyllene Cirkeln i Stockholm. Det blev flera besök samma år och Lloyd tillsammans med Keith Jarrett, Jack DeJohnette och Cecil McBee, drog stora skaror till jazzscenerna runt om i Europa, även de som tidigare bara lyssnat till rockmusik.

Förutom i Stockholm lyssnade jag till dem på jazzfestivalen i franska Juan Le Pins. Det var framför allt Keith Jarretts pianospel som kunde ta andan ur publiken men hela kvartetten kunde storma ganska ordentligt.

Men det drömska, det mediterande, fanns redan då i Lloyds kompositioner och i hans saxofonspel.

På senare år har Charles Lloyd som sagt slagit sig ihop med Bill Frisell och de har gjort två album ihop. De andra medspelarna, Reuben Rogers och Kendrick Scott, är gamla bekanta till Lloyd. De var med redan när han besökte Fasching i slutet av 2016. Skillnaden är att pianot, trakterat av Gerard Clayton, ersatts med Bill Frisells gitarr, vilket givit en luftigare ljudbild.

Inom parentes kan nämnas att 2016 års konsert var den första rökfria i Faschings historia, något som Lloyd satte upp som villkor för att spela. Kanske är den inställningen till rökning en av förklaringarna till att 84-åringen fortfarande till synes är pigg och har sin ton i behåll.

Att han fortfarande är vital märks också på hans senaste album, ”Tone Poem”, från förra året. Musiken låter väldigt lik den liveversion av bandet som vi får höra på Skeppsholmen. En skillnad är att det svidande vackra som vidlåder flera kompositioner på skivan, bland annat Leonard Cohens ”Anthem”, inte är lika dominerande, utan på Skeppsholmen har inslagen av solospel och improvisation tagit över lite mer. Det hindrar dock inte att bandet har passager där vackra melodislingor dominerar, men när man ser dem på scenen ser man samtidigt en lekfullhet som inte går fram på skivan.

Det är en luftig musik som spelas. För mig är den oemotståndlig, det finns ingenting i mig som gör motstånd. Den är intim och kärleksfull, ja, varje ton Charles Lloyd blåser andas livsglädje, varje ton Bill Frisell frambringar är ett litet äventyr.

Här finns kärleken implicit i musiken, Lloyd behöver inte basunera ut den, som Gregory Porter när jag för några månader sedan hörde honom på Stockholms konserthus. För Charles Lloyd behövs inga sådana verbala påminnelser, musiken talar för sig själv.

Det är som sagt inte mycket som Charles Lloyd tappat i förmåga sedan han slog igenom. Det han ändå förlorat i kraft har han vunnit i inlevelse.

Han är, och har alltid varit, väldigt förtjust i att spela långa intron där han får utlopp för sin meditativa ådra.

Han är också förtjust i tenorsaxofonens övre register och tonerna han frambringar tar ibland en vindlande väg fram till frasens slutton högt i det blå.

Han är dessutom en väldigt uttrycksfull flöjtist, på vilket instrument han gärna spelar de mest rytmiska låtarna.

Överhuvudtaget är hans spel lustframkallande hos mig. Det finns inga choser eller spel för galleriet, allt känns äkta. Och det visar sig att han fungerar alldeles utmärkt ihop med Bill Frisell.

Frisell är en gitarrist som många musiker vill spela med. Han kan spela i olika genrer men är alltid omisskännlig i sin stil. Han kan jobba med antydningar eller längre linjer men det är hans klang och sättet att lägga tonerna som definierar honom. Han kan omge sig med countrymusiker eller avantgardemusiker, han fungerar lika bra med båda.

Men man får inte låsa in honom, som skedde när jag såg honom på Fasching tillsammans med den isländske basisten Skúli Sverrisson där de framförde den senares kompositioner. Då hittade Frisell inget utlopp för det flöde han har inom sig.

På scenen i Moderna Muséets trädgård släpper han ifrån sig enstaka toner och längre fraser med ojämna mellanrum, men som ändå bildar ett mönster som vi själva kan sätta ihop, kanske till något vi känner igen, kanske till något vi aldrig hört förut.

Och själv ser han ofta lite blyg ut, lite undrande över om han ska få ut tonerna rätt. Och det är väl också så att han skapar mycket av denna magi i stunden. Han är en unik gitarrist med ett eget sound.

Reuben Rogers på kontrabas och Hendrick Scott på trummor finns hela tiden som skickliga medmusiker men just i det här sammanhanget får de finna sig i att spela i skuggan av de två andra, även om de då och då lyfts fram i egna solon.

Konserten avslutas med en av Lloyds 1960-talskompositioner ”Forrest Flower”, en blomma som, likt sin skapare, aldrig tycks sluta blomma.