Tobias Wiklund Quartet – oavbrutet spännande musik

Vi lever i en tid där väntan nästan är ett skällsord. Att vänta in någon, att låta något dröja. Att fundera innan man uttrycker sig. 

Stressen har verkligen ätit sig in i samhällskroppen, smugit sig in i alla vinklar och vrår. Tiden bestämmer nästan lika mycket som ekonomin.

Men kulturen verkar vara den form som stretar emot mest och längst, den har en tendens att behålla sitt format. Så har till exempel musiken till en del hållit fast vid akternas längd och, trots att trendmakarna gärna predikar albumformatets död till förmån för de enstaka hittarna, så ges det ut LP-skivor och cd i en ansenlig omfattning. Och här håller jazzen fanan högt.

Men när det gäller själva musiken så finns olika sätt att förhålla sig till väntan. En del musik är hårt hållen, det finns ingen tid till egna utflykter. Andra går ut lite lösare, lite öppnare, kan tänka sig att vänta på det exakta uttrycket.

Till den senare kategorin hör musikerna som ingår i kornettisten Tobias Wiklunds kvartett.

Wiklund är baserad i Köpenhamn och i kvartetten ingår också två danska musiker, Lasse Mörck på kontrabas och Simon Toldam på piano. Bakom trummorna sitter Daniel Fredriksson.

Och så var det det här med förhållningssättet till musiken. I denna kvartett är väntan verkligen inget skällsord. 

Tobias Wiklund har skrivit det mesta av musiken som bandet spelar. Och det är smått geniala slingor eller ibland rena trudelutter (i positiv bemärkelse) som musikerna sedan får utveckla och samsas omkring. Musiken handlar om samspel men i lika hög grad om soloutflykter. Och det är i dessa utflykter som rytmen skiljer sig som mest från den i samhället. Här ger musikerna varandra tid att bygga upp ett solo från grunden. De får tid att genomföra (eller förkasta) idéerna som dyker upp. Det finns ingen brådska i musiken även om den ibland går fort. Ska Wiklund ta en hög ton får han tid att ta sats och tid att blåsa ur sig allt. Och ska han blåsa ett solo med sin, så gästrike han är, lite skorrande ton, så får han all tid i världen. Och då hinner han också genomföra sina idéer.

Men den som drar mest nytta av att ingenting brådskar är pianisten Simon Toldam. Det är ovanligt i dagens jazz att man ges så mycket tid till att bygga ett solo, i dag när solospelandet till en del har skjutits tillbaka för ambitionen att skapa nya ljudbilder. 

Och jag är djupt imponerad av Toldam, han hittar hela tiden nya vägar att bygga upp sina musikaliska boningar, det är antydningar, det är referenser från förr och till slut är huset färdigt. 

De andra i bandet väntar ut den som bygger i förgrunden, men inte sysslolösa utan hjälper hela tiden till med murbruk och armeringsjärn. De ser till att flytet finns där, även mitt i sökandet.

Ensemblespelet och soloutflykterna ger tillsammans en oavbrutet spännande musik, en musik som ger ett mervärde i dagens samhälle. Kanske kan pandemin göra att tempot i samhället går ner och vi kan syssla med saker som tar lite mer tid och som kräver vår obrutna uppmärksamhet. Som musiken som Tobias Wiklunds kvartett spelar. Ta er tid att lyssna på den. Det finns en konsertinspelning från Umeå Jazzfestival i oktober på Jazzradion i P2, som jag lyssnade till. Och det finns ett relativt nytt album, ”Where the Spirits Eat”.Och kom ihåg, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. 

Anders Lindén

Klabbes Bank – både stramt och påhittigt

En brunnsorkester som spårat ur. Eller en vaktparad på rymmen.

Klabbes Bank låter inte som något annat band. Dess ledare, klaviaturspelare och låtskrivare Klas-Henrik Hörngren ser till att bandets musik skiljer sig från det mesta. 

Jag hör sextetten på Jazzradion i en inspelning från Stockholms jazzdagar i oktober, själv var jag för sen att försöka boka för att få plats bland de 50 i publiken. 

Det knäpper och knorrar, ibland svävar musiken i väg, ibland låter det som om instrumenten kommer i luven på varandra. Men i grunden är det ett samspel som aldrig spårar ur, ingen lämnas i sticket. I grunden är de väldigt sams.

Det är en motsägelsefull musik. Å ena sidan verkar den sträva bort från sig själv när ljuden skjuter fart. Å andra sidan är de instängda i ett rum, fångade i sin egen, trots mångfalden av ljud, strama ljudbild.

Men därinnanför får vi lyssna till det mesta. En djurfarm, eller rättare sagt, en ljudfarm, som sträcker sig från kvittret och kacklet i ett färgglatt tropiskt fågelliv över skallerormens rasslande till vågskvalpet vid den hörngrenska kontinentens ände. Men allt sker inom ljudfarmens stängsel.

Elektroniken är en viktig del i bandets ljudbild. På ett sätt kan man säga att musiken är ett möte mellan de tre ”analoga” blåsarna (Thomas Backman och Pontus Hedström på saxar och klarinetter samt Kristoffer Alehed på trombon) och de tre övriga bandmedlemmarna (Klas-Henrik Hörngren på klaviaturer, Jacob Öhrvall på bas och Martin Öhman på trummor) som alla tre också hanterar elektroniska instrument som syntar, trummaskiner och andra ljudmoduler.

Jag har ofta upplevt att syntarna, trummaskinerna och looparna gjort musiken stelare, mer syntetisk, något som har gjort mig mindre mottaglig för den. Kanske är det fråga om vanans makt, uppväxt som jag är med ”analoga” instrument. Men kanske inte bara det, musiken känns mindre direkt när den processas, när den går omvägar till lyssnaren.

Men det är inte heller så enkelt som att musiken avlägsnar sig alltmer från mig ju fler elektroniska instrument som används. När jag hörde Lisen Rylander Löves ”Oceanprojekt” så gick musiken och ljuden rakt in i mig, övermannade mig, trots, eller kanske tack vare, närvaron av elektronik.

I fallet med Klabbes Bank tycker jag att musiken låter lite för perfekt, att man inte vågar tillräckligt mycket för att den ska få mig på fall.

Men det finns även stunder som berör, till exempel när trombon eller saxofon får röra sig fritt ovanpå ljudmattor som läggs ut med elektronik som ingrediens. Där hör man verkligen att improvisationen finns med som en byggsten i musiken. 

Annars är min upplevelse att musiken, trots att den har förändrats en del sedan man startade för 18 år sedan, inte söker något nytt, att allt verkar färdigbyggt. Självklart är det bra att något är färdigt men det betyder också att musiken har svårt att överraska.

Det skulle vara intressant om något instrument kunde bryta sig ut från farmen och starta något nytt, riva lite av stängslet.

Klabbes Bank står för musik som är stram och påhittig på samma gång. Att höra gruppen på radio kanske inte gör deras musik rättvisa, så nästa gång publik tillåts att närvara vid konserter ska jag definitivt boka in mig för att se dem live. Då hoppas jag få höra en saxofon balansera på en balk högt ovanför mitt huvud. Utan livlina.

Anders Lindén

Tom Paxtons talande tystnad

”Varför Salvini förtjänar förtroende, respekt och beundran” är det översatta namnet på en bok som kom ut i Italien i februari förra året. Den har klättrat till förstaplatsen på italienska Amazons online-försäljning. Boken anges skriven av den politiske analytikern Alex Green, men det har visat sig vara en pseudonym.

Öppnar man det som av titeln att döma är en hyllning till den italienske politikern Matteo Salvini, före detta vice statsminister, inrikesminister och ledare för ytterhögerpartiet ”Lega”, så möts man av 110 blanka sidor.

Detta sätt att nedvärdera en politisk motståndare är inte nytt. Jag bär med mig ett minne från ett framträdande i Stockholms konserthus av den fine amerikanska singer/songwritern Tom Paxton, jag tror det var i slutet av 1968. Då framförde han ”The Ballad of Spiro Agnew”. Denne republikanske politiker på högerkanten kandiderade som vicepresident till Richard Nixon. Texten gick ”I´ll sing of Spiro Agnew/ and all the things he has done…”. Sedan slutade Paxton tvärt att sjunga, låten var slut. Efter en kort tystnad gick det upp ett ljus och publiken brast ut i skratt och jubel.

Spiro Agnew valdes sedan till vicepresident åt Richard Nixon och stannade från 1969 till 1973, då han tvingades avgå efter bland annat oegentligheter med skatter.En tystnad kan ibland säga mer än tusen ord, för att travestera ett gammalt talesätt.

Anders Lindén

Samlade intryck berikar Josefine Lindstrands musik

Jazz är numera inget entydigt begrepp, om det nu någonsin varit det. I dag är allt fler musikaliska akter och uttryck en blandning av olika genrer.

Jag lyssnade nyligen till Josefine Lindstrands konsert från Umeå jazzfestival i oktober, som Jazzradion hade spelat in. Hennes musik är verkligen ett bra exempel på denna blandning och hur den berikar det musikaliska uttrycket.

Josefine blev utvald av Rikskonserter att spela in Jazz i Sverige-skivan 2009. Redan då hade hon ett eget sätt att komponera och arrangera och hon valde då att sätta musik till texter av den engelska poeten Sara Teasdale. Poesin blev en inspirationskälla och genom åren har hon hittat flera källor att ta intryck av och som kan höras i musiken på Umeå-konserten.

Hon är en representant för den nya generationen kvinnliga sångerskor som lämnat den gamla traditionen att fronta en trio. Josefine Lindstrand är i stället en bland musikerna i bandet som omger henne, hennes röst blir också ett instrument, en i kollektivet som mejslar ut ljudbilden.

På vägen fram till dagens uttryck har hon samlat på sig intryck från en rad samarbeten. Hon har samarbetat med den amerikanska klassiska och jazzpianisten Uri Caine och med den engelska kompositören och multiinstrumentalisten Django Bates.

Hon har även samarbetat med popmusiker som Maia Hirasawa, i vars band hon kan höras på piano, och Petra Marklund.

Josefine Lindstrand har till och med ett alias inom popmusiken, Britah, under vilket namn hon sjungit in ett album, ”Clouds”. Att ha ett alias har hon gemensamt med en annan jazzsångerska, Mariam Wallentin, vars alter ego är Mariam the Believer och där hon på sitt eget vis drar nytta av sina erfarenheter av allt från pop till frijazz.

Det är intressant att se hur flera svenska sångerskor har gjort liknande resor som Josefine Lindstrand och som också skriver och arrangerar musik för sina band, delvis med intryck från andra håll än jazz.

Genrerna befruktar varandra och ut kommer en hybrid med högt lyssningsvärde. Rebecka Törnqvist har jag lyssnat till live några gånger, Lena Swanberg kom ganska nyligen med ett album. 

Andra självständiga jazzsångerskor som skriver och arrangerar musik för sina band är till exempel Lisa Björänge, vars sätt att skriva och framföra musik jag är väldigt förtjust i. Och så finns ju Lina Nyberg som blandar jazz och bland annat konstmusik på ett helt eget och konsekvent sätt.

Inom parentes så är kvinnodominansen inom jazzsångarskrået monumental och i Wikipedias uppräkning av svenska jazzsångare som senast uppdaterades i augusti 2018 var 85 av 95 sångare kvinnor.

Men det här ska alltså handla om Josefine Lindstrand och den konsert som hon och hennes band höll på Umeå jazzfestival och som radion spelade in.

Jag hör en väl sammanhållen musik som består av lika delar melodi och ljudlandskap. Lindstrand har komponerat och arrangerat musiken på ett sätt som, utan att för en sekund bli tråkig, ger ett enhetligt intryck. Själv har hon ett naturligt sätt att framföra musiken, varken det är fråga om vanlig sång, scatsång eller kontrollerade skrik så hör jag inget manierat i framförandet. 

Hennes uttryck sträcker sig genom musikhistorien. Ibland låter det som en nattklubb på 1940-talet, det ordlösa och det instrumentalunisona i diskanten minner om Alice Babs, ibland kommer jag att tänka på Lisen Rylander-Löves Ocean-projekt. Men sammantaget blir det ett 2020-sound med musiker som omringar sången med stor kärlek.

Det verkar arrangerat in i minsta detalj, även de mest experimentella avsnitten. Men jag tror nog att det finns en hel del frihet i utförandet som ändå smälter ihop till en enhet som man bara kan njuta av. Den tangerar ibland den engelska vistraditionen. Och närmar sig i vissa avsnitt min finaste referenspunkt när det gäller denna form av musik, Portishead.

Jag tycker sammantaget att Josefine Lindstrand har utvecklat ljudbilden sedan hon gjorde Jazz i Sverige-albumet ”There will be stars” för Caprice 2009. Men är ljudbilden mer sofistikerad så har hon hållit fast vid sina medmusiker.

Jonas Östholm vid pianot höjer alltid värdet på musiken, i vilka sammanhang han än medverkar. Här handlar det bland annat om introduktioner, slingor som upprepas i olika lyster, välfunna inpass och ett och annat solo.

Norske trumpetaren Gunnar Halle färgar musiken med sin klara ton. Den passar till det mesta i arrangemangen och är en bidragande orsak till att musiken andas liv, han kan anpassa spelet till de mest skira avsnitten av musiken.

Fredrik Myhr bakom trummorna har också varit med hela vägen, medan Per Ola Landin på kontrabasen har tillkommit. Båda smälter in och står ut, det är just denna kombination som definierar musiken.

Vid Umeå-konserten gästspelar också Thomas Backman precis som på Jazz i Sverige-skivan, denna gång med ett uttrycksfullt solo på basklarinett.

Jazzen tar sig så många olika vägar i dag, det är bara att försöka hänga med och utforska dem, man blir ofta rikligt belönad. Som när man lyssnar på dagens version av Josefine Lindstrand och hennes medmusiker.

Anders Lindén