Arkiv | Rock RSS feed for this section

Ovanlig blandning med Torkel Rasmusson på Fasching

12 Jan

Han tar inte upp handen ur byxfickan när han sjunger, inte på hela konserten. I den andra handen håller han mikrofonen som han böjer sig över. Ju mer han tar i desto böjdare. Men hans röstresurser räcker ändå inte alltid till och ibland blir bandet honom övermäktigt.

Han är den 78-årige progglegendaren Torkel Rasmusson och spelningen på Fasching denna fredagskväll är någon slags releasekonsert för hans senaste album.

Någon slags, eftersom cdn har varit ute ett tag, men vinylen är nypressad.

Det är ett kompetent band som backar upp honom. Reine Fiske på gitarr, Sigge Krantz på bas, Lise-Lotte Norelius på trummor och så Fredrik Ljungkvist på saxar och klarinett. Bakom klaviaturen sitter Fredrik Swahn, som också står för arrangemangen.

De egna texter som Torkel Rasmusson sjunger går inte alltid fram i sin helhet, men historierna han berättar har ofta ett rikt bildspråk där ordspråk och kända uttryck återanvänds och det konkreta och symboler blandas friskt.

En gång i tiden, när han medverkade i Gunder Hägg och Blå Tåget, var han mera direkt i sitt tilltal. Då handlade det om klasskampen och om samhällets toppar som skor sig på andra.

Liksom fallet var med Blå Tåget har Torkel Rasmusson och bandet svårt att få början av låtarna att stämma, samma sak gäller med avslutningarna. Det tar ett tag innan han kommer in i det. Men sen rinner orden ur honom till det är dags för en avslutning, då låten ofta bara lite oordnat klingar av.

Och han är ju heller inte i första hand musiker, även om han på äkta gammaldags singer-songwriter-manér överraskande hivar upp ett munspel och river av ett solo i en av låtarna.

Det är roligt med dessa snidare från Blå Tåget, Tore Berger har ju gjort en liknande solokarriär som Torkel Rasmusson, de omger sig ofta med oerhört kompetenta musiker och dessa verkar gilla att spela med de äldre verserade herrarna, bestämda med hur de vill ha det men ger ändå frihet till musikerna. Det är intressant att så många jazzmusiker passerat revy på deras album.

Med på scenen fanns till exempel Fredrik Ljungkvist, en av våra mest ansedda jazzsaxofonister i den lite friare formen. Ju längre kvällen led desto mer inspirerad verkade han bli och han fick också till några häftiga solon mot slutet.

Ljungkvist har hoppat in i bandet i stället för Roland Keijser, en jazzveteran som hade nära förbindelser med proggen, och som avled under inspelningen av albumet.

Denna blandning av poetiska och berättande texter, framförda av långt ifrån durkdrivna sångare som skrivit både text och melodi, och ösig jazz känns främmande i dagens musiklandskap. Det kluvna i denna konstellation märks också på publiken där en del spänner öronen till det yttersta för att höra poetens ord medan andra dansar för fulla muggar och hyllar öset i musiken.

Själv tycker jag att den här kombinationen har en fräschör över sig som inte finns i den strömlinjeformade musik vi får oss till livs i dag. Skavankerna skyls inte över, retuscheras inte, utan får ligga kvar och sprida lite leenden mitt i texternas allvar.

Torkel Rasmusson är ju inte världens bästa sångare och ibland haltar framförandet men det hela är genuint på ett sätt som vi sällan upplever i dagens genomkommersialiserade musikvärld.

Genuint göteborgskt var också förbandet ”Togges”. Det består av Torgny Sjöstedt på sång, gitarr och låtskrivande, Göran Berg gitarrer, Jonny Wartel saxofon och Henrik Wartel trummor. Det var också Togges som, enligt min mening, stod för dagens bästa låt, ”Vem lägger ner Burgårdens bibliotek”, som utmynnade i en hyllning till Ordet, det fria ord som bär vår kultur. Och som Torkel Rasmusson använt sig av i sin aldrig sinande diktning.

Jag är inte byggd för arenarock

18 Dec

Arenarock är inget för mig. Det fick jag bekräftat när jag bevistade ett fullsatt Globen i fredags kväll. Det var Konsumentföreningen Stockholm som i samarbete med Lifeline Management anordnade sin årliga ”The Show of Christmas”.

Jag vill påpeka att det kanske inte är så mycket artisterna som gör att jag har svårt för arenarock, det är mera formatet. Ett ljud som studsar mellan väggarna och musik som blir helt anonym. Denna kväll förstärktes anonymiteten av att musikerna stod utplacerade i hörnen runt scenen och att jag satt på parkett, det vill säga nere på isnivå, vilket gjorde att jag endast såg de musiker som stod på min sida av den upphöjda scenen. Det gjorde det ännu svårare att urskilja de enskilda instrumenten i den musik som framfördes. Jämfört med artisterna verkade inte heller musikerna och bakgrundssångarna så intressanta, det stod inte ord om dem i programbladet. Medan artisterna presenteras med stora bilder. Men jag är kanske udda som vill ha reda på vilka som lyfter fram sångarna.

Nästa fråga är var man ska titta när man är på arenarock. Ska man kolla jumbotronen, eller de mindre skärmarna vid scenen, eller ska man rentav kolla in artisterna live. Kanske beror det på var man sitter? Jag har en gång sett Bob Dylan som en liten prick framme på scenen, men då fanns en stor bildskärm att tillgå som komplement. Det känns dock lite artificiellt att kolla en liveakt på bildskärm.

En tredje fråga är hur koncentrerad på musiken man egentligen förväntas vara. Här pratas det väldigt mycket runt omkring en, men det störde inte så mycket, eftersom ljudet är så högt ändå. Däremot störs jag av alla mobiler som lysande höjs i luften för att ta bilder eller filma. Ibland undrar jag om publiken är där för att visa sina vänner att de är där, eller om de är där för att lyssna.

Nej, som sagt, arenarock är inget för mig, jag föredrar intimare scener. Men det finns ju mellanvarianter förstås. Jag var nyligen på Stockholm Waterfront och lyssnade till Weeping Willows julkonsert och i den lokalen fungerar ljud och synintryck helt okej. Där såg jag också häromåret Bob Dylan. Det var en helt annan upplevelse än att se honom på Globen. På Waterfront går det att sitta en bra bit upp på läktaren men ändå höra och se bra.

Mitt resonemang fordrar dock en brasklapp. Jag har inte upplevt de erfarna arenarockarna Bruce Springsteen eller The Rolling Stones. Det kanske är något helt annat? De har säkert shower som är anpassade till det stora formatet på ett annat sätt än Bob Dylan.

Men åter till ”The Show of Christmas”. Här uppträdde Måns Zelmerlöw. Han visade att han kanske skulle kunna bli en fin singer/songwriter, om han satsade på det. Molly Hammar hade en väldigt omfångsrik röst och Uno Svenningsson har en väldigt hängiven publik som älskar hans gamla slitna hitlåtar, det kunde jag förstå på mottagandet. Det gäller även Anders Glennmark, särskilt när han sjöng om blommorna i hennes hår. Ebbot Lundberg har blivit lite av en kameleont och byter också kaftan mellan numren. Och han gör alltid något lite annorlunda av de kända låtar han framför. Lena Philipsson visade att hon är ett scenproffs från hjässan till tåspetsen, men hon får akta sig så det inte går slentrian i hennes rörelsemönster. Och sist men inte minst, Mark Levengoods milda humor kan rädda många föreställningar, men på parketten var det tyvärr svårt att uppfatta allt vad han förmedlade till oss.

Jag har således problem med arenarocken, men tydligen är det många som inte har det eftersom showerna ofta fyller arenorna, som i Globen i fredags.

För mig personligen är det en ynnest att vara intresserad av jazz och kunna gå på intima Fasching och inför en koncentrerad publik urskilja varje ton som världsartisterna på scenen frambringar.