Arkiv | juni, 2018

Thelonious Monk i centrum på Fasching

14 Jun

Lika bra att tala om det från början, Thelonious Monk var min ledsagare in i den ”moderna” jazzen.

I begynnelsen var Louis Armstrong, Kid Ory, Bobby Hackett, Jack Teagarden och Pee Wee Hunt. Men så satt jag en sommardag, troligen i de nedre tonåren, på vårt sommarviste och lyssnade på ett radioprogram med Åke Falck, salig i åminnelse. Han filosoferade och spelade skivor. Och där, mitt i programmet, kom Blue Monk, naturligtvis framförd av Thelonious himself. Och jag var fast.

Jag satt på Konserthuset varje gång han kom till Stockholm. Hans oefterhärmliga sätt att spela, hans finurliga kompositioner, hans huvudbonader, hans ganska färglösa medmusikanter och hans enahanda repertoar. Jag älskade varje sekund. Hans dissonanser, hans häftiga nerslag, hans armbågar, hans löpningar. Och hans hasande fotsteg när någon i bandet tog ett solo, det fanns gott om sådana tillfällen. När han reste sig från pianot och gav sig ut på scengolvet. Det var alltid lika spännande att se om han skulle hinna tillbaka till tangenterna på rätt takt. Men han missade aldrig trots att han ibland var långt ifrån pianot och hade oddsen emot sig i form av kort steglängd och stor kroppshydda.

Och nu sitter jag här på Fasching och lyssnar på trumpetaren Ulf Adåker när han berättar om Thelonious Monks liv och, särskilt, hans musik. Adåker är en kunnig ciceron och som extra krydda har han tagit med sig pianisten Christer Frössén, som detaljerat studerat Monks sätt att spela. Tillsammans framför de smakprov på Monks kompositioner. Det är illustrativt och vi i publiken får en inblick i ett sätt att skulptera musik som är svårt att härma, men närmare än Frössén kanske inte går att komma, med alla höjningar, sänkningar, löpningar och efterslängar som var Monks signum. För, som någon har påpekat, kompositionerna är så djupt förknippade med Monk själv och hans sätt att spela, att någon annan svårligen kan göra denna musik rättvisa.

Därför känns det rätt att, som Cecilia Persson och hennes band gjorde i kvällens andra avdelning, inte försöka härma utan i stället bråka lite med Monk, dra i kompositionerna, vrida och vända på dem. Bandet, som, förutom Cecilia Persson på piano, bestod av Chris Montgomery på trummor, Clas Lassbo på kontrabas, Johan Norin på trumpet och Anna Högberg på altsaxofon, spelade flera av Monks snabbare låtar, men serverade oss också en ballad, Ugly Beauty.

Det slår mig att denna ballad kanske kan karaktärisera Monks hela produktion. Hans kompositioner och sätt att spela är inte enligt den gängse skönhetsnormen men är ändå vackra på sitt eget självständiga sätt. Just självständigheten, det stolta i hans musik, gör den vacker.

Och det är ofta lätt att känna igen hans musik, låtarnas uppbyggnad har gemensamma drag. Däremot brukar jag ha svårt att sätta rätt namn på rätt komposition när jag hör dem. För mig räcker det med att konstatera att det är Monks musik. Kanske kan man säga att aldrig har någon som hållit sig inom en så liten sfär gjort så stora avtryck inom ett så vitt område.

Under de sista åren i Monks liv låg han ofta till sängs, någon meter från pianot, utan att resa sig och sätta sig på pianostolen. Enligt sonen var det inte så konstigt, han fick inte några nya idéer längre och då fanns heller inte lusten. Men det har visat sig att hans arv gett upphov till nya idéer hos en yngre generation av jazzmusiker, vilket Cecilia Persson och hennes medmusikanter tydligt visade denna tisdagskväll på Fasching.

Annonser