Arkiv | maj, 2012

En dag på zoo i Berlin

30 Maj

Som en påminnelse om vår föga ärorika historia stod han där 50 meter ifrån oss, den jättelika noshörningen.
Han stod med sidan mot oss och vägrade hårdnackat att vända sig mot den publik som nyfiket stirrade åt hans håll.
Han tillhör den kanske mest åtråvärda, men också minst inställsamma, av arterna i jordens fauna och är därför dömd till undergång.
Det kunde ha varit Albert Ayler, om det inte varit för att denne saxofonist saknade sin andlige likes pansar.
Motsatsen såg vi bland sälarna. En av småsälarna, kutarna, tog fart under vattnet, gled upp på den uppstickande stenen och gled så fint över stenens plana yta för att sedan mjukt glida ner i vattnet igen på den andra sidan.
När han märkte publikens intresse gjorde han om det, när publiken tjöt och applåderade vände han, glidande på stenen, huvudet mot publiken och log inställsamt. Ja, faktiskt tror jag att han log där han gled över stenen.
Det kunde ha varit Liberace, om det inte varit för sälens brunsvarta yttre.

Annonser

Jättekör i Monica Zetterlunds fotspår

15 Maj

Körsång ger inte mycket utrymme för frasering, särskilt inte om flera hundra personer ska samsas om en ton. Ju fler sångare desto mer utslätat riskerar det att låta. Därför är det ingen lätt uppgift att som Cantemus i Berwaldhallen ge sig på att sjunga en jazzsångerskas som Monica Zetterlund repertoar.
Cantemus är en jättekör som varje år avslutar repetitionsarbetet med två konserter i Berwaldhallen, så också i år, då man fyllde både scenen och salongen till sista plats. Man har haft olika teman och i år var således den gemensamma nämnaren för sångerna att de någon gång framförts av Monica Zetterlund. Eftersom Monica inte skrev några egna låtar så blev det, när det gäller låtarna, en varierad konsert.
Till sin hjälp hade kören i en del låtar jazzsångerskan Viktoria Tolstoy, eller rättare sagt tvärtom, Tolstoy tog hjälp av kören i en del av de låtar hon framförde. Som stöd för både kören och Victoria fanns en ytterst kompetent trio bestående av Daniel Karlsson, piano, Hans Andersson, bas, och Rasmus Kihlberg, trummor.
Som sagt, körsång är en svår gren att hantera. Själv är jag inte helt van att lyssna till denna musik, men en tanke som slog mig under konserten var hur allvarligt och helt utan överraskningar sångerna framfördes. Lite mer lekfullhet hade inte skadat, det går faktiskt att emellanåt släppa loss utan att den konstnärliga kvaliteten tar skada. Med så många sångare, tre fjärdedelar kvinnor och resten män, borde det finnas flera som är mångsidiga och har vilja att spela lite teater, eller framträda som solister, för att göra sångerna mer uttrycksfulla. Eller så kunde mindre grupper träda fram med de övriga som bakgrund.
Med så många änglar (kvinnor) på scenen kunde till exempel sången ”Änglar finns” från en Hasse & Tage-revy byggas ut till ett mer varierat och teatraliskt nummer. Och med så många fantastiska män på scenen borde ledmotivet till filmen ”Att angöra en brygga” kunna blivit något roligare än en samfälld sång (varför nämns för resten inte att Lasse Fernlöf skrivit musiken till detta fina ledmotiv, när alla andra kompositörer nämns i programbladet?).
Just denna brist på lekfullhet och variation är anledningen till att det blir lite tråkigt emellanåt, att det hela tiden är en sammanhållen kör som, visserligen i stämmor, unisont sjunger låtarna.
Det hade också varit roligt om det blivit ett mer frekvent samspel mellan Victoria Tolstoy och kören. Nu står den senare ofta sysslolös när Tolstoy sjunger.
Viktoria Tolstoy har en helt annan röst än Monica Zetterlund, en röst som fyller ut i alla lägen. Den känns därför mera opersonlig än Monicas, mera utbytbar. Men den är också bärigare och mindre sårbar, men därför kanske också mindre spännande. Men om man lyssnade till Viktoria Tolstoy utan att samtidigt referera till Monica Zetterlund så gjorde hon tillsammans med trion ett fullfjädrat framträdande, det blev som en lyckad konsert i konserten.
Bland musikerna stod Daniel Karlsson för flera fina soloinsatser, men mest imponerade basisten Hans Andersson i sitt enda, med stor känsla, framförda solo.
Det var svårt att få fram någon Monica-känsla i sångerna, dels för att hon inte skrev dem själv, dels för att hon uppträdde i så många olika sammanhang, vilket gör att sångerna spretar väldigt mycket. Dessutom låg både Viktoria Tolstoy och kören ganska långt från Monica Zetterlunds sångstil. Så i princip kunde det ha varit vilken körafton som helst som vi i en fullsatt hall lyssnade till. Och när det ändå blev så långt från originalet så tycker jag att man, trots att det lät bra om kören hela kvällen efter en lite trevande start, kunde ha tagit ut svängarna lite mer.