Arkiv | april, 2015

Formen binder Atomic

29 Apr

Det ser ut som om ett hungrigt djur har tagit en tugga av Hans Hulbaekmos cymbal. Men det kan lika gärna vara trummisen själv. Så vild är han bakom trummorna.

Men det finns grader i vildheten. Där finns den utlevande, där Hulbaekmo använder all kraft, men det finns också den återhållna vildheten där uttrycket är detsamma men anslaget är mildare.

På Fasching denna kväll framstår han mer och mer som Norges motsvarighet till Jon Fält, dock lite yvigare. Hulbaekmo tuggar oftare på sina trumpinnar.

 

Atomic spelar 2000-talets dixieland, ofta spelar alla samtidigt, det är bara det att alla kan vara rytminstrument och alla kan spela i förgrunden.

Ibland kan det låta som om musiken är improviserad, ja, till och med friform, men alla sneglingar i notbladen tyder på motsatsen.

 

Musiken är i grunden skriven av blåsaren Fredrik Ljungkvist och pianisten Håvard Wiik, men stundtals ser den ut att övergå i kollektiv improvisation.

Blåsarna är svenskar, den nyss nämnde Ljungkvist på tenorsax och klarinett och Magnus Broo på trumpet. De kan blåsa i stämmor, de kan stå och käbbla med varandra eller någon kan spela solo med inpass från den andre. Ljungkvists idéer sinar aldrig, Broo kan ibland glida i de högre regionerna när idéerna tryter.

Pianisten Håvard Wiik är den lugnaste i församlingen. När han inte spelar sitter han med händerna i knät och ett outgrundligt ansiktsuttryck, mera lik en kyrkoorganist än en medlem i ett stormande jazzband. Fredrik Ljungkvist söker då och då hans blick för att få bekräftelse, och lyckas till slut få ett litet leende till svar. Jag får en känsla av att Wiik har mer att ge men att han, ironiskt nog, binds upp av sina egna kompositioner. Men han får tillräckligt mycket spelrum för att man ska förstå att han behärskar sitt instrument till fullo, vilket också gäller för basisten Ingebrigt Håker Flaten. Han måste vara en av jazzvärldens bästa på sitt instrument, trots att han inte är dansk. Enda gången när ett instrument får dominera totalt är när denne världsbasist spelar solo, vilket händer två gånger under kvällen. Det är också enda gångerna som publiken (alltför fåtalig) applåderar under låtarna.

Själv tycker jag ibland att det är en fördel att slippa bebopupplägget där temat inleder och avslutar och däremellan varje instrument spelar solo. Tvångsapplådering efter varje solo är inget att sträva efter, särskilt om man inte tycker att solisten når över slentriannivån.

 

När jag går hem ifrån konserten funderar jag, och det kan låta konstigt, men musiken känns nästan alltför bunden, trots att den minst av allt är melodiös och inte heller noterad in i minsta detalj. Det är något med strukturen som hämmar.

Det borde finnas förutsättningar att inför publik släppa loss mer än på ett album, lämna formen. Kruxet verkar vara att det är denna form som är Atomic.

Annonser

Martin Parr gör oss mänskliga

27 Apr

Gå inte till Fotografiska och titta på dig själv, många av bilderna kryper nära som selfies, bara med den skillnaden att du inte har makt över dem.

Gå inte dit, för då får du reda på hur du står mot omgivningen.

När jag åker ifrån utställningen med tunnelbanan från Slussen så ser jag motiven dra förbi på perrongerna.

Människorna, vi, står där, omedvetna om hur vi ter oss i betraktarens öga, bedömda ihop med omgivningen.

Gå inte dit och titta, plötsligt ser du dig själv på bild.

Jag garanterar, du skär dig mot omgivningen, mot bakgrunden, mot allt i livet omkring dig.

Och som betraktare går du inte säker, även betraktare betraktas.

Ingen kommer undan blickarna.

Livet färgar av sig på linsen, det grälla livet, det enastående livet, det futtiga livet.

 

Ingen kommer undan, alla betraktas. Vi möts oförhappandes och vi kanske dansar. Men vi upptäcker snart att inget passar ihop, Så vi skyndar oss därifrån men det hinner fastna på linsen.

Allt som skaver, allt som skär sig blir till bilder som överlever dig.

Du är ändlig men mötena tar aldrig slut.

Du kan se dem på Fotografiska. Gå inte dit så slipper du möta dig själv.

 

Om du tror att du är cool så börjar du tvivla när du sett dig på Fotografiska. Där kan du se hur du står dig mot bakgrunderna.

Hur cool du än är så har du ingen kontroll över kontexten. Just då, när du går förbi en opassande reklamskylt, då är Martin Parr där med sin kamera.

 

Du är mänsklig. Det är faktiskt så att du blinkar, du äter, du skrattar. Du är inte alltid kontrollerad.

Då är han där, Martin Parr.

Din stil på dansgolvet kan vara oklanderlig men det finns alltid något ögonblick när du inte har kontroll. Ingenting du lägger märke till som märkligt förrän du plötsligt ser det på bild.

Du funderar inte över om du skär dig mot omgivningen när du går på stan, inte förrän du ser dig på en bild.

Du kan aldrig fly undan honom. Hans kamera ser dig vart du än flyr, världen är hans arbetsrum.

Han vill bevisa att människan är mänsklig bakom alla masker, igenom all smink och botox. Att det är så, det borde inte vara så konstigt, det borde inte förvåna.